Favoriter från året som gått

Håller för fullt på att summera det oerhört händelserika löparåret 2008. Så mycket som hänt och så många underbara människor jag lärt känna och så började det hela med den där armbågen i sidan... Egentligen gillar jag inte att rangordna favoriter, men jag tror ändå att årets höjdare måste ha varit Stockholm Marathon, när jag helt plötsligt insåg att sub 3:30 inte längre var en dröm, det kunde bli verklighet. Läs om den resan här.

Bjuder också på en favoritbild från det häftigaste loppet jag gjort, New York Marathon. Här är det Pertti och jag som passerar 15 km, notera synkroniseringen i steget ;).

Håll till godo så länge, en årskrönika a la Karin kommer. I sinom tid... ;)

Oönskad julklapp...

Jag visste väl att det fanns en hake med att alla pass har flutit på så himla fint. Bakslaget stavas feber, muskelvärk och frossa. Mysigt värre :-(

Åkte ut till landet efter avslutat jobb på juldagen. Mysigt som bara den, bastu och vakbad och julklappar. Annandagen bjöd på ett underbart långpass på 22 km, lite seg i kroppen men annars kändes det toppen. Förklaringen till segheten låg dock inte i mängden snapsar dagen innan, vilket jag först trodde. Nej, kroppen gav mig en rejäl bakläxa i form av frossbrytningar några timmar efter avslutat långpass. Tack för det, kroppen :-P
Gårdagen sov jag bort, vaknade lite då och då och blev ompysslad av päronen och somnade sedan igen. Idag är jag åtminstone på benen, men är helt matt. Märkligt vad det tar på krafterna att ha lite feber... Inser att nyårsloppet i Vallentuna knappast blir av för min del, men jag tänker åtminstone åka dit och agera hejarklack! Fast gudarna ska veta att jag är bra sugen på att springa själv... Ska man aldrig lära sig?

God Jul, vänner!

Inledde dagen med en tomtejogg med Söders Hjältar. Tillsammans spred vi lite julstämning, sjöng julsånger och joggade runt Söder (och runt en viss gran utanför Pontus by the Sea... ;) ). Med denna bild vill jag önska er alla en riktigt underbart härlig (löpar)jul och tacka mina medlöpare för en kanonstart på julaftonen. Må julhelgen fortsätta i samma anda!

Grymma pass och mängdrekord

Helgen har varit ledig ur jobbsynpunkt, men då rakt inte ur träningssynpunkt.

Inledde helgen med coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Jag var rätt rejält trött efter en natt med lite sömn, men beslöt mig för att ändå testa att springa till EIP och köra tempo på banan där. Sagt och gjort, jag rullade iväg och kände mig allmänt seg. La upp en strategi för att kunna bryta tempopasset om det behövdes och att det skulle vara okej med tanke på hur trött jag var och hur seg jag kände mig. Det visade sig vara helt i onödan... Såg att pulsen låg lite högre än vanligt när jag började på tempodelen. Planen blev då att springa på så länge jag orkade men bryta om jag fick mjölksyra. Avverkade första kilometern på 4:12 och det kändes riktigt bra, fastän pulsen låg på 179 spm. Fortsatte springa och hade helt plötsligt avverkat halva passet. En koll på pulsen fick mig att bli lite oroad, 191 spm blinkade siffrorna. Hade dock ingen känning av trötthet eller mjölksyra i musklerna, jag var bara "flåstrött" så jag pinnade vidare. Pulsen varken steg eller sjönk och mjölksyran lyste med sin frånvaro och än en gång lyckades jag genomföra hela passet med ett leende på läpparna och en ganska stor förvåning. Jag vet att jag brukar få mjölksyrakänningar när pulsen når 189-190 spm, men nu sprang jag med en snittpuls över det i 15 minuter utan tillstymmelse till syra. Snacka om höjd mjölksyratröskel! Mycket nöjd med den insikten och med 5,95 km tempolöpning (4:12-11-12-11-15-11), plus ytterligare 11 km distanslöpning och löpskolning. Vilken lördag!

Söndagen bjöd på ytterligare ett grymt pass, men av en helt annan kaliber än lördagens tuffa tempolöpning. Ledig söndag och alltså TSM-pass och det i superhärligt väder! Blev upphämtad av Catti, Clarence och Masse och tillsammans pratade vi hela vägen till Stadion. Väl där blev det mer prat och lite dividerande om vem som skulle springa i vilken grupp, då vi var gott om ledare idag. Jag hamnade till slut i 3:15-gruppen och vi fick verkligen en kanonrunda runt Djurgården som Clarence hade kollat ut. Solen sken och jag njöt för fullt av att vara ute i dagsljuset och känna solens strålar värma ansiktet. Det var ganska tyst i gruppen idag, det märks en klar skillnad på att springa i 5-fart och i 5:30-fart vad gäller ljudnivån. Lite mindre "cocktailparty" i 3:15-gruppen, helt enkelt. Jag pratade dock på, min vana trogen, mest med Pertti men även med back-Fredde (som i vanlig ordning hade det "tungt" ;) ), några nya bekantskaper och med vännen E som dök upp som en glad gubbe i lådan. Eftersom jag och Pertti låg ganska långt bak i gruppen kunde jag fokusera på att bara vara social och då och då hojta "bil, håll höger" så det ekade över Djurgården. Farthållarna gjorde ett utmärkt jobb och kilometrarna bara rullade på. Rätt var det var så var vi tillbaka på Stadion för att stretcha i solskenet. Och som jag och en nyfunnen löparvän konstaterade; det är sånt här väder som gör löpning till ren och skär njutning. Tänk att få njuta av sol, natur och löpning tillsammans med likasinnade. Helt underbart!! Det blev 17,92 härliga kilometrar ren löparglädje. Clarre stretchar ut

Än mer glädje blev det när jag insåg att jag satt mängdrekord med 100,58 avverkade kilometrar den gångna veckan. Och det utan att känna mig särskilt sliten. Mycket märkligt, men nu ska jag ta det lugnt och vila upp mig den kommande veckan. Lugna pass och lite löpning blir melodin för några skador vill jag inte veta av!

En Söder-runda med insikt

Torsdagskväll. Trött och sliten efter en heldag på op. med hårda golv (och givetvis tåhävningar i väntan på operationsstart och barnavälkomnande) och med känningar av gårdagens benstyrka kände jag mest för att lägga mig i sängen och bara sova... Men torsdagkväll innebär Linnéaträning och eftersom det var jag som hade nyckeln till lokalen så var det bara att masa sig iväg. Och tur var väl det!

Ett lite reducerat, men otroligt härligt, gäng samlades idag och som vanligt blev det en massa prat innan träningen. Tack, alla ni underbara Linnéaiter (ingen nämnd, ingen glömd) för den energiboosten! På Linnéaschemat idag stod det distanspass/tröskelpass runt Söder och så fick det bli, bestämde jag enväldigt som ställföreträdande coach. Trots att min rygg och mina ben gnällde lite så beslöt jag mig för att gå ut i 4:30-fart och se hur länge det höll. Några snabbfotingar drog iväg direkt, några andra släppte och rätt snart var det jag och Magnus som bildade en egen liten klunga. Benen kändes förvånansvärt pigga fram till Hammarbyhamnen då motvinden slog emot oss och gjorde det allmänt trögt. Tappade dock inte farten utan malde på rätt bra, trots att vaderna och mina stackars gluteusmuskler försökte protestera av trötthet (ingen syra, bara trötta, trötta muskler). Och då hände det helt plötsligt något. Jag bara uthärdade. Tänkte inte, bara sprang på och kopplade bort alla trötta muskler. Jag kände mig lugn och trygg i förvissningen att det här var piece of cake jämfört med mina tempo-pass som coachen lurar ut mig på. Och utan att märka det hade jag ökat farten, tappat bort Magnus och avverkat de sista två kilometrarna på 4:19 resp 4:13. Häpp! Det landade i 44:26 på milen (jag räknade fel och trodde att jag kommit sub44, men inte än...) vilket jag är mycket nöjd med.

Totalt blev det 12,08 km idag med en snitthastighet på 4:36 min/km inklusive uppvärmning och nedjogg. Och en snittpuls på 176 spm. Jag vet, med säkerhet, att jag i våras hade haft en snittpuls på ca 185 spm under samma pass. Någonting håller på att hända och helt klart har träningen gett effekt, både på konditionen och på psyket. Jag hoppas att detta bara är början... =)

Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Who let the dogs out?!

Jaha, så var det dags att ta upp detta ämne i bloggvärlden igen. Under mina fyra senaste löparrundor har fått väja för hundar tre gånger. Då menar jag inte väja som i "svänga undan" utan "hoppa-undan-snabbt-som-ögat-för-att-inte-få-x-antal-hundtänder-i-vaden"-väja... Idag var det ruggigt nära att mina vader förvandlades till hundmat, kände hur hundskrällets nos studsade mot benet. Och matte, hon såg bara förvirrad ut och hade inte ens vett att be om ursäkt eller tala om för hunden att det var helt fel beteende...

Hur svårt ska det vara att hålla hunden kopplad, ha koll på kopplet och se till att uppfostra hunden? Jag vill INTE hälsa på hundar när jag springer, mina vader är INTE hundmat och jag vill INTE snubbla på koppel... Är det för mycket begärt?!

För övrigt är jag mest trött och sliten efter en tuff jobbhelg, mycket träning och lite sömn. Hoppas på en snar förbättring av det tillståndet...

Tidiga morgnar...

Huddinge sjukhus, lördag morgon, klockan 06.02. Full av välbehag efter en morgonjogg till jobbet, ett riktigt skönt sätt att starta dagen. Mötte en och annan taxi men i övrigt såg jag inte en levande själ på min färd mot Flemingsberg. Det var en magisk känsla att springa i den arla morgontimmen och liksom ha den för sig själv. Det ska göras om, redan i veckan som kommer har jag tänkt :-)

Dagen ägnas åt att rehabilitera mig efter nattens dansgolvsövningar med Söders Hjältar. Av någon outgrundlig anledning antog jag coach Nisses utmaning att köra "på pannan ställ". Det verkade vara en bra idé... då. Kom hem ungefär när jag annars brukar gå upp för att gå till jobbet. Straffet för nattens utsvävningar är träningsvärk både här och var och dessutom en ömmande skalle. Men vad gör man inte för en härlig utekväll med underbara vänner? ;-)

Träningstorsdag med insikter och löparlycka

Löparlycka!

Idag har jag äntligen, äntligen fått riktigt glädjerus av coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Idag laddade jag precis som förra veckan med Nix dunderfrukost och tillämpade sedan RMI. Rätt Mental Inställning. Under joggen mot EIP, dit jag förla tempopasset även idag (lite fusk, jag vet), hade jag vissa tvivel på mig själv. Jag har alltid lyckats stanna under passet, av olika anledningar, och det har verkligen fått mig att tvivla på om jag orkar, om jag är så snabb som jag vill vara och om jag kanske gett mig in på något som kommer att bli mig övermäktigt. Bestämde mig för att om jag inte fixade att springa mina 25 minutrar i ett svep idag så var det dags för ett snack med coachen om att sänka ribban. Inte så att jag kände att jag nedvärderade mig själv, utan snarare bara ett konstaterande; går det inte så går det inte och då får jag sänka kraven lite och ta nya tag.

Hur som haver, jag kom fram till EIP och beslöt mig för att jävlar i mig fixa de där 25 minutrarna, de 15 varven, no matter what. Så, jag släppte iväg alla negativa tankar och tänkte bara positiva saker om hur skönt löpsteget kändes, hur perfekt vindstilla vädret var och hur lätt det faktiskt gick att springa. Åtminstone de första två kilometrarna, sen började det bära emot lite men jag stretade på. När fyra kilometrar och således 10 varv avklarats började jag tro på mig själv på riktigt. Det resulterade i att den femte kilometern gick för fort och den nästan sjätte kilometern fick gå på ren vilja. OM jag tagit det liiite lugnare tror jag att jag mäktat med några minuters löpning till... Kilometertiderna på tempolöpningen blev 4(13-14-12-12-08-14).Efter 25 min och 5,95 km var det dags för 4x100 m, där jag på något märkligt sätt lyckades avverka hundringarna på 3:03-3:18-2:59-3:17-pacer. Med ett nöjt leende på läpparna joggade jag hemåt och avverkade veckans andra löpskolning på vägen. Totalt 15,44 km med snitthastigheten 4:47 min/km.

Laddade sedan om batterierna och toppade med en fika med Görel och Adrian-10, vilket var en mycket energiboostande fika :-) Stärkt av detta blev jag upphämtad av Catti för en runda med hjältegänget. Underbara Mia tog med sonen på backintervaller medan vi andra drog runt söder. Ikväll förärades vi dessutom av att TSM-Arne, tillika Hässelbylöpare, hängde med vårt gäng som en genomkörare inför hans kommande marathon i Hastings nu i helgen. Kul! Jag tror och hoppas att vi lockat ytterligare en hjälte till Söder nu... =) Medan P och M satte PB på milen tog Catti och jag det lugnt och joggade i 5-fart tillsammans med G och en ny tjej från E-tuna. Riktigt härlig löpning!

Totalt lyckades jag få ihop 27,16 km idag. Och jag är sjukt lycklig över dagens löpning, boostad med både energi från härliga vänner och från riktigt sköna rundor. Frågan är, igen, ska jag bli sjuk nu eller har jag blivit bättre? Time will tell...

Lika som bär?!

Twins?

Med tanke på temat på mina födelsedagspresenter finns det anledning att tro att Lilla My och jag har vissa gemensamma drag. Varför skulle jag annars ha förärats med Lilla My i form av en musmatta, ett mobilsmycke och en kylskåpsmagnet?! ;)

För övrigt är jag mest sur och grinig över träningen idag. Tantobacken i långversion och jag är INTE vänner, jag tappade stadigt för varje intervall och det var tunga ben som masade sig uppför. Det kändes tungt och osynkat, inte ett av mina bättre pass i år. Nu gräver jag ner mig, surar lite och kommer igen, revanschsugen till tusen!

En medberoende...

Vad befriande det kan vara att se andra som tränar lika udda tider som en själv. Att se att det finns andra medberoende därute...
Igår kväll stod jag och väntade på bussen hem från jobbet när en löpare passerade busskuren. Mina kollegor förfasades över den sena träningstimmen och att det dessutom regnade. Själv log jag stort, i samförstånd med löparen. Det finns saker som inte går att förklara för någon som inte är inbiten löpare. Kvällslöpning i regn är en av dessa saker som bara en löpare skulle kalla underbart... :-)

En virrpanna på TSM-träning

Ja, idag var jag nog virrigare än vanligt. Jag skyller på att helgen medfört viss sömnbrist på grund av födelsedagsfirande och annat, men det var det såklart värt :-)
Jag var således rätt trött när klockan ringde, men att veta att TSM-vännerna väntade var motivation nog att studsa upp och ta sig mot Stadion.

En skillnad från förra årets TSM, som jag inte reflekterat över tidigare, är att jag inte längre är där bara för min egen skull. Det kommer en mängd löpare varje söndag som förväntar sig att få ett skönt löppass och det är min, och mina ledarvänners, uppgift att bidra till det. Rätt cool tanke, men den ställer ju också kravet på mig som ledare att vara närvarande och där för andra. Idag var jag kanske inte riktigt på topp av den funktionen... ;-)

Idag var det premiär för mig i 3:15-gruppen, där jag och Catti fick uppgiften att hålla farten. Nervöst värre! Hade lite taktiksnack med Gunilla, Clarre och Peter innan vi gav oss iväg mot Djurgården. Ledar-Arne hade egentligen ledigt men kom ändå och gjorde oss sällskap, så vi var ett ledartätt gäng som gav oss iväg i kylan. Ganska lagom stor grupp idag, tror jag iallafall. Hann inte prata med så många eftersom jag och Catti hade fullt sjå med att hålla farten och hitta rätt. Det är SVÅRT att vara farthållare :-D

På programmet idag stod medelhård distanslöpning och vi skulle hålla 4:50-fart efter uppvärmningen. Sagt och gjort, lagom till farthöjningen fick min Garmin för sig att tappa satelliten och bara visa puls(vad är det för fel på mig och pulsklockor?!). Således fick fick springa på puls och känsla och hela tiden bolla med Catti, som tack och lov hade en fungerande Garmin. Det var svårt att få ett bra flyt i löpningen i början, men efterhand började det ordna upp sig och det löpande cocktailpartyt rullade fram längs vägarna. Helt plötsligt dök Rubin upp och gjorde vår grupp sällskap, kul! Det var verkligen jättetrevligt att ligga i täten och lyssna på fötterna och pratet bakom, och att även kunna inflika lite kommentarer då och då.

Tröttheten gjorde sig dock påmind i form av virrighet... Jag tappade fokus på att hålla kursen så det blev lite fadäser kring vägvalen. Fast när vi avvek helt från den angivna rutten så var det inte MITT fel ;) Rubin pekade höger (vi skulle vänster) och både jag och Catti litade ju på att han hade koll på kartorna... Nåja, det löste sig efter lite dividerande och improviserande (tack Johan!) och helt plötsligt var vi på väg tillbaka mot Stadion. På något sätt tog passet slut alldeles för fort, det enda jag kände var att jag ville springa mer med detta härliga gäng. Ser verkligen fram emot kommande långpass!!

Totalt sprang vi 13,98 km idag varav drygt 11 km var medeldistansfart(enligt min Garmin). Jag är riktigt nöjd med att vi höll i princip jämna kilometrar, liite långsamt med ett snitt på 4:52 min/km mot angivna 4:50 min/km men det var bra nära iallafall. Och hellre lite för långsamt än lite för fort, såhär i början.

Lärdomen från idag var att det är svårt att hålla farten, det kräver koncentration och närvaro hela tiden och det är svårt att inte öka farten när man hör löparfötterna mana på bakom ryggen. Jag tror och hoppas att Catti och jag fick godkänt för vår insats idag, det var rasande kul och jag vill göra det igen! Helst redan nästa söndag, men då jobbar jag igen så... Two weeks and countdown!

Till mina vänner

Fantastiska, härliga vänner. Tack för att ni finns och för att ni gjorde min 29:e födelsedag helt underbar. Ingen nämnd, ingen glömd men ni vet vilka ni är. Jag är otroligt glad att få ha vänner som er i min närhet.

Som tack för firandet lovas härmed att en viss look-alike-bild kommer att läggas ut på bloggen i sinom tid...

Revansch!

Säga vad man vill om Kenta, men här sammanfattar han dagens pass enormt bra. Just idag var jag urstark! Revansch på Nyckelpass nr 1, snabbdistansen, togs idag. Trots att coachen utökat tempodelen till 25 minuter och lagt till ytterligare ett 100-meterslopp i maxfart så gjorde jag mitt starkaste nyckelpass hittills. Nu gjorde jag det lätt för mig; laddade med en underbar frukost a la Nix, snörde på mig mina röda Trainers och förla snabbdistansen på Enskede IP (kanske lite fusk, men so what?!). Fokuserade på att tänka positiva tankar och baske mig, det gick vägen! Eller ja, det blev ett litet stopp efter 22:19 för att jag inte fick luft men efter 10 sekunders paus fullföljde jag passet. Och jag är så grymt nöjd! Snabbdistansen blev 5,93 km och kilometertiderna 4(16-13-13-13-12-12). Efter tre minuters ståvila gav jag mig på hundrametersloppen och på något sätt överträffade jag mig själv även där. Pacen på hunringarna lyder som följer: 3(12-07-08-04). Lite löpskolning på det och sedan nedjogg gav en runda på 14,67 km totalt.

Jag fattar inte vartifrån jag fick kraften, jag borde vara rejält sliten med tanke på hur mycket jag har tränat men, nej... Den logiska följdfrågan blir då: kommer jag att bli sjuk nu? Håller alla tummar för att så inte är fallet. För just idag är jag stark!

Solo på Västerbron

Ensam söderhjälte i full mundering
Egentligen var tanken att jag skulle köra dubbla pass idag; morgonjogg till jobbet och backintervaller på eftermiddagen. Nu blev det inte så, jag lyckades på något sätt stänga av väckarklockan och somna om i en hel timme till. Vaknade och hade 10 min på mig att göra mig i ordning och rusa till bussen (bussinteraller?!). Så gick det med den morgonjoggen! :-P Det är första gången sen jag flyttade till Stockholm som jag lyckats försova mig, märkligt nog. Jag skyller på all dramatik som pågick i mitt hörn av Högdalen igår kväll; skottlossning bakom sporthallen och anlagd brand i grannhuset.

Nåväl, även om jag sov bort morgonpasset så sov jag inte bort nyckelpass nr 2; långbacke. Måste dock erkänna att jag var otroligt sugen på att lägga mig och sova istället för att springa, såååå galet trött just nu. Nu hade jag ingen möjlighet till att smita undan, för gulliga Catti kom förbi och hämtade upp mig för träning. Började träningen med en samling i Linnéalokalen och det är banne mig äkta kärlek! Så härligt att få slänga käft med Niklas, Nisse och Allan, krama om Tone, prata lopp med Patrick och Daniel och planera framtida äventyr ihop med "gänget". Fast jag saknade såklart underbara Mia, som tog vilodag, och härliga Helena som var förkyld...

Jag lämnade dock mina vänner, som skulle springa Årstabro-intervaller, för att i ensamt majestät ge mig i kast med Västerbron i regnet. Det var ett ensamt och tungt pass idag, kroppen kändes tung, vätskefylld och sådär barbamamma-aktig igen. Och tyngdkänslan blev inte mindre av att jag trampade i varenda vattenpöl och skvätte vatten både på mig och alla jag passerade. Under intervallerna utförde jag ett smärre psykologiskt krig med mig själv, i uppförsbackarna ville jag bara stanna, lägga mig ner och glömma allt vad intervallträning hette för att under nedförsbackarna helt glömma bort vad jag nyss känt. Tyckte att jag fick slita hårt idag, det ÄR klar skillnad på att springa med underbara Linnéaiter och att springa själv. Dessutom slet jag hårdare än jag brukar... Jag lär mig liksom aldrig att när det känns riktigt trögt och "stillastående" så springer nästan alltid snabbare än jag tror. Jag insåg det först när jag sprang ikapp, passerade och drog ifrån en cyklist under min sista brovända. Undrar vad cyklisten tänkte!

Det blev ojämna intervaller, från Söder mot Kungsholmen, ca 730 m, höll jag 4(09-14-07-16)pace och från Kungsholmen mot Söder, ca 500 m i motvind, tappade jag stadigt från 4:20 till 4:24-28-34... Inte så stabilt direkt. Men snabbare än någonsin, jag är supernöjd och rätt trött, på ett skönt sätt. Och det är inte utan att jag längtar lite till nästa pass... ;)

Tankar från ett långpass...

Söndag. TSM-träning. För alla andra, vill säga... Själv fick jag byta löpintervaller mot "springa-mellan-salarna"-intervaller; jag jobbade med andra ord. Efter avslutade jobbintervaller fick jag iallafall komma ut och springa lite, fast då på egen hand. Det blev ett långpass, det första sedan New York Marathon :-)

Under långpasset slog det mig att det idag är ett år sedan jag började träna med TSM. Min första träning var den som följde efter Mäster Anders' föreläsning. Föreläsningen i sig var för mig som att kliva in i en främmande värld. Av allt det Anders pratade om så hade jag sprungit två pass; fartlek och långpass. Backpass? Intervaller?! Medelhård distans? What?! Måste man göra sånt? Jag minns att jag tänkte att jag nog skulle kika lite på hans 3:30-program men kanske inte följa det slaviskt... Efter föreläsningen blev det iallafall träning, ett distanspass på 15 km om jag inte minns fel. Jag minns iallafall att jag var nervös över hur det skulle bli att springa tillsammans med andra RIKTIGA löpare (för själv var jag ju bara hobbylöpare...). Nervositeten försvann dock så fort jag hittat 3:30-gruppen, det var som att hitta hem. Föga anade jag den dagen hur mycket i mitt liv som skulle komma att förändras på grund av, eller snarare tack vare, alla de människor jag såsmåningom lärde känna under långpassen... Och jag ler ganska stort åt att jag då tänkte att jag inte skulle följa Sz-schemat slaviskt, det tog nog säkert tre veckor in i programmet innan jag var stenhårt fast :-D

Det känns som om allt detta var en evighet sedan och ändå inte. Det har hänt så otroligt mycket sedan den där söndagen, både löpmässigt och med mig som person. Återkommer till detta under december då det blir dags att sammanfatta (tränings)året...

Nåja, långpass var det ju... Jag hann tänka och filosofera ganska mycket på allt som hänt under året, låg och mysjoggade och bara njöt av att vara ute på långpass igen. Lite ensamt kändes det dock, framförallt när jag kom till Årstaviken och skulle upp på Årstabron. Belysningen upphörde liksom lagom tills dess och det var ingen höjdare att springa uppför skogsbacken i mörker med 17 km löpning i benen... Rundan idag gick från Flemingsberg till Eriksdalsbadet via Årstaviken och den alltid lika härliga Årstabron. 21,76 km på 1:50:44, ett snitt på 5:06 min/km och snittpuls på 161 spm. Avslutade passet med lite löpskolning för att få in kryssen i Niklas' löputmaning.

Nu väntar lite sömn och sedan uppladdning av batterierna för nya utmaningar, here we go!

Surt nyckelpass

Mmm, fick kasta om lite i coachens schema för att få till veckans träning och springa nyckelpasset idag istället för imorgon. Det jag glömde att tänka på var att kvalitetsträning efter frukost inte är min starka sida. Inte alls faktiskt... Och särskilt inte efter att ha slarvat med maten hela dagen igår. Dumt gjort, men tänkte jag på det? Inte då...

Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!

Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!

10 000

Antalet besökare sedan 12/8 i år närmar sig nu 10 000. Ska man tro att vallen sprängs redan till helgen? Vem får den stora äran att bli nr 10 000 på denna lilla blogg tro? Spänningen är olidlig...

Det är lite mycket nu...

Förstår inte att det alltid blir så mycket saker som ska göras i november/december, jag hinner inte med... Kan någon utöka dygnet med några timmar, tack ;)
Återkommer om mina träningsäventyr så snart jag hittat lite mer tid att uppdatera bloggen på. Träna väl så länge! :-)

Utan tvivel är man inte riktigt klok...

Ja, så lär Tage Danielsson ha sagt. Och förmodligen har han rätt, hur man än tolkar det ;-)
Jag har nämligen idkat tidigt morgonpass idag. Klockan ringde 04.45 och jag tvekade inte en sekund när jag gav mig upp och kikade ut på snöfallet utanför. 05.10 stod jag klar utanför porten och sökte satelliter, med bara katten som sällskap. Det var magiskt tyst, snön dämpade alla ljud och gav mig en behaglig känsla av att vara inbäddad. Tassade iväg i snömodden och hann ända till Rågsved innan jag såg en levande själ, passerade busskuren där 10 personer stirrade förvirrat på mig. Jag kan inte klandra dom... Snöyran upphörde en stund för att sedan tillta rejält, bitvis var det oplogat och bakhalt men när jag nådde Flemingsberg efter drygt 45 minuters löpning så var det med ett stort leende på läpparna. Morgonens pass var en njutning för själen, en meditativ stund i snölandskapet. Mina kollegor skakade bekymrat på huvudet åt mig när jag dök upp, jag blev mer eller mindre idiotförklarad men det var det värt. Jag kommer att göra om det, bättre start på dagen än såhär kan man knappast ha! :-)
Nu väntar lite jobb och sedan backpass ikväll. I underbar snömodd, I just love it!

Backe upp och backe ner. TSM-söndag :-)

Så var det dags för TSM-träning igen. Äntligen! Blev upphämtad av Clarence och Annika och vi babblade hela vägen till ÖIP om allt och inget. Väl där blev det många härliga återseenden; Pertti träffade jag för första gången sedan New York Marathon, Niklas för första gången sedan Ålandsresan och ledar-Arne, ledar-Thomas x 2 och NiklasN som jag inte sett på en evighet. Där var också rara Catti, Ken, Tone och A från IF Linnéa, favvosmurfen, back-Fredde, Tess och en hel rad härliga löpare jag lärt känna det senaste året. Det kändes som att komma hem, igen :-)

På schemat idag stod backe, 45-60 sekundersbacke. Efter lite dividerande valde vi backen nedanför Skansen istället för den tänkta Manillabacken. Det visade sig vara ett klokt val och en mycket bra backe för backlöpning i grupp. Arne och Pertti tog täten medan jag la mig längst bak tillsammans med Johan. Det var en helt ny upplevelse att ligga långt bak i fältet, jag som annars alltid hamnat i frontledet och jagat Pertti i bakhasorna ;) I vanlig ordning var det mycket prat, skillnaden från förra årets TSM för min del var dock rätt tydlig. Jag fick rätt mycket frågor om vilken grupp man ska välja, ett dilemma jag själv stod för inför förra säsongen. Jag tror och hoppas att svaren de fick gjorde dom lite klokare. Många av de jag pratade med hade inte tränat med TSM förra året men de var otroligt positiva till upplägget. Kul!!
Bland det roligaste på uppvärmningen var dock när jag fick frågan "har du sprungit marathon förut?" och efter det jakande svaret fick följdfrågan "hur många gånger då?". Jag vet inte vad de hade räknat med att jag skulle svara, men när jag sa "10" så hörde jag hur de drog efter andan. 10 marathon, det är väl inte så många? Eller har jag blivit hemmablind nu igen... ;-)

Nåja, efter en lång, skön uppvärmning var vi framme vid Skansen och skulle springa backe. Fokus låg på teknik, inte på tempo och vi körde sex fina vändor innan vi joggade tillbaks mot ÖIP. Det var rätt halt i backen och den var lurig eftersom lutningen tilltog efter halva backen, men det flöt på riktigt bra och jag tror alla var nöjda med sina insatser för dagen. Försökte hinna med att kolla löpteknik och peppa och stötta löparna i gruppen och tror jag lyckades lyfta några tappra själar iallafall. Jag vill ju så gärna att de ska känna att det är lika roligt som jag! (fast idag var det tunga ben uppför backen, hu!)
Efter att under nedjoggen gjort lite reklam för IF Linnéa var det dags att stretcha och tacka för idag. Fast jag och Catti var ju tvungna att köra lite löpskolning också, för inte vill vi missa att få trippelkryss i Niklas' utmaning ;-)

Nu väntar en ny vecka, nästa veckas TSM får jag avstå pga jobb men om två veckor är jag tillbaka i TSM-familjen. Och jag längtar redan!

Motvind, motlut och bakhalt

Ja, det är sammanfattningen av både gårdagens och dagens löppass... Åkte ut på landet igår kväll och naturligtvis kunde jag inte tacka nej till en löprunda med snabb-pappan. Dock blev gårdagsrundan allt annat än snabb. Det var kolmörkt ute och även om pappa hade pannlampa så hjälpte det inte så värst mycket. Min käre far har nämligen något slags vidvinkelsyn som gör att så fort jag ligger närmare än två steg bakom honom så tror han att jag drar och ökar farten...;-) Jag låg således snällt bakom pappa och lät honom dra, men såg knappt vart jag satte fötterna. Halt var det också, men vi fick ett härligt pass på nästan en mil ändå. Avslutade träningsrundan med en het bastu och ett iskallt vakbad under en stjärnklar novemberhimmel, underbart!

Underbart är dock inte ett ord jag vill använda om dagens pass. Det var tungt från första steget nämligen, även om jag hade draghjälp av både pappan och kusin J. Snön som fallit under natten bidrog till att det blev rejält halt på landsvägen vi sprang på. Att den dessutom är rätt kuperad underlättade definitivt inte och som grädde på moset blev det motvind när vi vände hemåt och passet verkligen började "på riktigt". N'bathas nyckelpass stod på schemat och trots pappas och kusin J's högljudda protester så genomfördes passet i deras sällskap (jag gav dom faktiskt alternativet att låta mig köra på egen hand, men se det gick inte!).
Uppvärmningen på 30 minuter gick idag planenligt och lugnt; 5(18-19-21-19-17-15) min/km och sedan vände vi alltså hemåt... och ökade farten till 4:15 min/km. Det var åtminstone planen och jag kan villigt erkänna att det inte var det lättaste i halka, uppförsbacke och motvind. Och det blev inte särskilt jämna kilometertider heller, snarare väldigt ojämna. Såhär blev det: 4(11-14-19-27-05). Fast den där kilometern på 4:27 inkluderade ett halkstopp, så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Frustrationen jag kände över halkan syns i sista intervallen iallafall ;-)
Avslutade med 3x100 m maxfart... trodde jag,ja! Kusin J lurade oss båda på avståndet så det blev 2x200 m och 1x100 m maxfart istället. Och DET gjorde ont! Totalt blev det 11,24 km på 53:59 och en snittfart på 4:48 min/km. Puh!

Fast okejdå, såhär i efterhand var det ett grymt kul pass. Jag fick kämpa som attan, det var bakhalt och jag var skitsur. Men jag gav mig inte och jag är nöjd att ha genomfört passet trots att det var kallt, halt och att det gick på kuperad landsväg. Och liite, lite längtar jag tills nästa gång. Jag ska ta revansch på halkan!;-)

Confessions of an Asicslover...

Jag måste erkänna en sak. Eller... två saker egentligen, de hänger liksom ihop. Jag har sedan Stockholm Marathon av och till haft en ömmande (stundtals mycket ömmande) högerhäl. Det gör ont precis på den punkt där vadmuskeln fäster i hälbenet och nej, det ÄR inte hälsporre. Symtomen stämmer inte. Jag har testat det mesta för att få hälen på bättre humör, men helt bra har det inte blivit förräns nyligen. Och orsaken smärtar nätan lika mycket som den ömmande hälen gjorde...

En föreläsare på TSM-helgen i oktober pratade om vikten av rätt sko. Och inte förrän då slog det mig att jag har haft ondare efter långpass, men tänkt att det kanske var överbelastning. Beslöt mig för att testa att byta skor... och sanningen är att det är mina älskade Kayanos som är boven i dramat. Åtminstone har jag inte haft ont i hälen sedan jag slutade använda dem, men eftersom jag inte ville tro att detta var sant så var jag ju tvungen att göra ett test. I tisdags sprang jag i Kayanosarna för första gången på en månad och det tog inte mer än någon timme efter avslutat pass så gjorde sig en alltför bekant smärta sig påmind i hälen... Så, med sorg i hjärtat konstaterar jag att min tid med Kayanos är över. Mina älsklingsskor! Snälla Asics, säg att ni har någon lika bra sko med mindre pronationsstöd. I need it!

Bygga muskler...

...är vad mitt träninsschema går ut på just nu. Och gissa om det känns i benen! I måndags var det benstyrka på schemat, just den biten på gymmet som jag annars har hoppat över eftersom jag "ändå har starka ben". Vilket jag INTE har... Mina stackars vader och hamstrings har gnällt högljutt efter min framfart i gymmet, men ska jag bli snabbare måste jag bli starkare. Jag vill inte gå sönder!

Effekterna av gymträningen, eller snarare bieffekterna av densamma, kändes igår när det var dags för långbacke a.k.a Västerbron. Först blev det löpskolning. Mia spände ögonen i mig och sa "vi kan ju inte missa kryssen i Nix utmaning", såklart hon har rätt i det ;-) Det blev skips, kick-i-baken och efter önskemål från Tone körde vi indianhopp. Skönt, men vaderna morrade lite efter skipen. Sedan var det dags att ta sig an broeländet igen. 8 x Västerbron blev det, med härlig motvind när vi sprang mot Kungsholmen. Jag hade sällskap med nyvunna bekantskaperna A och M hela vägen och hade trevlig pratfart under nedförsbackarna. M passade på att knäcka mig och A genom att köra en tjurrusning den sista backen, huj, så lätta steg han hade. Det hade inte jag... För första gången kändes backträningen mest i vaderna, jag brukar annars känna den i lårmusklerna men igår kändes vaderna som... sandsäckar. Det var tungt sista vändan över bron, jag orkade hålla jämn fart och landade på en snittpace på 4:28 min/km uppför. Mycket nöjd med detta!

Idag ska benen få vila lite och bara trava runt i landstingskorridorerna. Men imorgon är det dags för nya utmaningar igen, bring them on!

Jag, en tävlingsmänniska?!

Tävlingsmänniska?!?!
Av en ren slump fick jag syn på ett test som hette "Vilken löpartyp är du?". Naturligtvis var jag tvungen att testa, även om jag är starkt skeptisk till allt vad sådana tester heter. Resultatet:

"Ditt resultat är Komma-först-typen. Du är en utpräglad tävlingsmänniska som alltid vill vinna. När det gäller att springa är du ute i alla väder. Du är bra på att prestera, testa gränser och motivera dig själv". Skulle det där vara jag?! Nu förstår jag inte vad dom menar... ;-) Skrämmande hur rätt det blev den här gången. Om någon annan är intresserad av att göra testet så hittar man det här.

Skräckblandad förtjusning

Så kan man nog sammanfatta gårdagens pass, Nyckelpass nr 1 (långbacken är Nyckelpass nr 2). Det blev inte ett helt optimalt utfört nyckelpass, vilket delvis berodde på mitt inte alltför kloka val att springa runt Södermalm. Det blåste nämligen från alla håll och det var fullt av flanerande människor överallt. Mental note: spring INTE runt Södermalm en lördagseftermiddag.

Nåja, jag kan inte bara skylla på mitt val av runda. Det var ett tufft pass, utan tvekan. Det blev progressiv löpning de första 20 minutrarna, gick ut lugnt och fint och ökade sedan farten successivt; 5:36-5:12-5:09-4:47 blev kilometertiderna. Därefter var det dags att öka farten ytterligare och det gick väl sådär... Halvvägs in i fartökningsblocket låste sig kroppen mitt i steget, det tog tvärstopp. Jag svor och surade, Lilla My vaknade, men det var bara att gå några meter och ta djupa andetag och inse att nej, kroppen satte stopp för 20 minuters fartökning non-stop. Och kanske med rätta, det är bara två veckor sedan jag och kroppen sprang marathon... Nåja, längre än så hann jag inte i min analys innan jag drog iväg på fortsatt fartökning. Fartökningsblocket skulle ha blivit 20 min, men på grund av lite klockstrul blev det bara 18 minuters löpning. Frånsett stoppet är jag faktiskt riktigt nöjd; kilometertiderna lyder som följer 4:17-4:12-4:06-4:12 och en halv kilometer i 4:13-fart. Därefter följde tre minuters ståvila och sedan 3x100 m maxfart. Tungt! Hundringarna landade på 15-17-15 sekunder, dvs 3:11-3:17-3:11 min/km. Lite mer överfart borde jag kanske ha, men inte igår.

Jag ser fram emot kommande nyckelpass med lika delar fasa och nyfikenhet. Det kommer att bli ännu jobbigare framöver, men jag tror jag förstår tanken bakom passet och det sporrar enormt. Även om jag tänkte många ilskna tankar under passet igår så var det kul efteråt. Och ska jag bli snabbare så finns det inga genvägar... ;-)

Avslutade gårdagen med en skön utekväll tillsammans med Söderhjältarna. Tack, härliga Linnéaiter för en kul kväll med många skratt. Ni är guld värda!

Ljus i tillvaron

I dessa gråa novemberdagar är man glad att det finns människor omkring en som lyser upp tillvaron. Gårdagens pass med Söders Hjältar gjorde att min omgivning kändes som en strålande, spirande, varm dag i maj även om verkligheten bjöd på tre ynka plusgrader, regn och snålblåst. Att innan passet få skratta ihop med underbara Catti, Mia, Helena och resten av gänget värmde inifrån och gjorde att löpningen liksom blev ännu mer glädjefylld.
Passet blev ett "tröskelpass" runt Söder som för min del landade på 7 km i 4.30-fart och resterande 5 i en fart mellan 5:30 och 5:00 (lite förlängd uppvärmning och nedjogg). 4:30 kändes lätt igår, pigga ben trots både benstyrkeövningar på gymmet och Västerbrointervaller tidigare i veckan. Jag kände att kroppen bara flöt på och kunde ägna energi åt att peppa Catti som gjorde en heroiskt stark runda och höll jämna steg med mig hela vägen. Vilken tjej!
Helgen kommer att bjuda på mycket jobb och lite löpning, imorgon blir det dags att testa ett av mina kommande nyckelpass; successiv fartökning till 4:15 och sedan bibehålla farten i 20 min och avsluta med 3x100 m maxfart. Det kommer att kännas...
Och så ska jag såklart hålla tummarna för alla Hjältar som springer Tömilen imorgon. Visa alla att IF Linnéa är bäst på att ha kul i alla lägen!! Jag är med er i tanken :-)

And I just end up running in the cold November Rain

Nu var det kanske inte riktigt så de sjöng, GnR, men det kändes så passande ändå. Kvällen bjöd på underbara löpmöjligheter i kylslaget novemberregn och vad passar väl bättre än att hylla Västerbron tillsammans med underbara Linnéaiter?! Så kul att vara tillbaka med gänget igen, det är verkligen som en andra familj att vara där :-)

Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/

Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!

Rullgardin

Sådärja, nu känns livet lagom grått och tråkigt. Som om någon dragit ner en rullgardin... En känsla av rastlöshet gnager, det känns tomt inuti mig och jag konstaterar bara att även denna gång kom den; postmarathon-svackan. Men vad gör väl det? Nu kan jag börja om på ny kula, ladda batterierna och bygga upp mig tills nästa säsong av tävlingar kommer. Coach N'bathas träningsschema drar igång på allvar nu, det kommer att göra grymt ont och bli galet roligt på samma gång. Så, även om rullgardinen är neddragen idag så tycker jag mig se ljuset som sipprar in genom gliporna. Det kommer att bli en underbar vinter!

Minnesbilder

Dunceor efterfrågade loppet i fakta. Här kommer lite statistik:
Snittfart 4:56 min/km (7:56 min/mile)
Puls max/medel: 189/179
Snabbaste 5K 24:13 (km 25-30)
Långsammaste 5K 25:28 (km 1-5)
Resterande mellantider finns att beskåda här

Sedan tänkte jag bara bjuda på lite bilder från loppet och från New York i allmänhet:
Uppifrån och ner: Bild från morgonjogg i Central Park, utsikt i solnedgången över Manhattan från Rockafeller Center, bild från vänskapsjoggen, passering efter ca 27 km på 1st Ave, Central Park med knappt 2 km kvar - känns urstarkt och slutligen målbilden 2 min efter målgång.

42195 meter löparlycka

Okej folks, varning för en mycket lång reseberättelse. Mitt tionde marathon blev min hittills största löpupplevelse, det blev en magisk resa med enormt många intryck. Jag ger Allan helt rätt när han säger "Efter att ha sprungit ett lopp i USA kan inget bli lika stort". Säga vad man vill om amerikanarna, men de vet hur man slår på stort. Kvällen innan loppet bjöds det på fyrverkerier i Central Park; Det höll på såhär i ungefär en kvart, helt otroligt!

Nåja, nu var det ju loppet jag skulle skriva om och inte allt annat runtomkring. Marathondagen startade i svinottan, jag och kusin J gick upp kl 05 för att hinna käka en rejäl frukost innan det var dags att röra sig till transportbussen som gick 06.15 från grannhotellet. Det var ett evigt dividerande om klädval, prognosen utlovade 52-54 grader Farenheit och sol så valet föll på korta tights, Linnéa-tisha och Linnéabuff. Och en helt ny Garmin 405 ;-)
Efter lite spattighet och viss förvirring tog vi oss på bussen och där visade det sig åter igen hur liten världen är. Min kusin hamnade nämligen bredvid en viss dr J, en kirurg från Göteborg. Dr J och jag kom i samspråk i startfållan i Berlin 2006 och gick i mål på samma sluttid där (jag fanns med på dr J:s målfoto). Nu satt han alltså på samma buss som jag, ett annat år i en annan stad... Galet var ordet!

Väl framme i startområdet på Staten Island var klockan inte mer än kvart i åtta; mer än två timmar till start alltså. Och det blåste iskallt! Kusin J skulle till en annan startfålla än dr J, jag och Pertti så vi skildes åt efter lyckönskningar. Ungefär tre minuter senare kom jag på att kusin J hade med sig mina mackor som jag skulle ladda med... Well, Dunkin' Donuts sponsrade loppet så det blev aldrig något problem, jag fick glatt trycka i mig ett par bagles istället. När laddningsproblemet var löst dök ett betydligt större problem upp; att hålla värmen. Solen sken förvisso men det var verkligen isvindar som blåste. Jag frös så jag skakade trots mina överdragskläder och "springrocken" som jag "lånat" på jobbet. Djupfryst barnmorska
Tiden sniglade sig fram, men Perttis sällskap gjorde att det kändes uthärdligt. Och helt plötsligt hände det; min nervositet försvann som i ett trollslag och förbyttes i stor glädje och förväntan. Det enda jag kände var att det skulle bli så galet kul att springa. Märkligt!!

Rätt var det var så hade det blivit dags att ställa sig i fållan, Pertti och jag beslöt oss för att ha sällskap så länge det kändes bra men siktade på att gå ut i 5 min/km-pace för att "känna på det". Vi rörde oss fram mot den mäktiga Verrazano-Narrows Bridge och när startskottet gick för vårat block började Frank Sinatras ljuva stämma till "New York, New York" ljuda ur högtalarna. Det var en oerhört stark upplevelse och en fantastisk start på loppet. Franks röst följde oss en bit upp på bron men sedan var det ljudet av tusentals fötter som hördes. När vi kom över till Brooklyn hälsades vi välkomna av tusentals åskådare och från den sekunden förstod jag. Det här var mitt lopp, jag var där, jag sprang och jag skulle bara ha kul, inget annat var viktigt. När jag såg löpare efter löpare som hade tröjor med text av typ "To my beloved, I run for you" så tårades ögonen, jag blev så otroligt rörd av budskapet. Så i tanken dedikerade jag mitt lopp till alla som stöttat mig och kanske lite extra till pappa, som jag så gärna hade velat dela upplevelsen med "live".

Första femman, för jag delade in loppet i femtusingar även denna gång, gick på 25:28 vilket kändes om en skön bekvämfart. Lite trångt över bron var det, men efter det kunde vi rulla på och även om vi fick kryssa en del så upplevde jag aldrig att det var problem att få flyt i löpningen. Kusin J hade däremot haft det tungsprunget den första milen, trångt och ryckigt sa han att det hade varit. Andra femman gick lite snabbare; 24:39 och med första milen passerad kände jag att jag hade flyt i kroppen. Jag hämtade energi ur alla människor som stod och hejade och alla band som spelade, det var helt enkelt en folkfest som pågick medan vi sprang. Plötsligt blev det dock tyst, precis efter en lättlöpt sträcka med enormt mycket folk och jubel kom en lång, seg uppförsbacke och inte en kotte syntes till på gatorna. Vi hade hamnat i de ortordoxa judiska kvarteren. Deras tro ser löpning mer eller mindre som dårskap; kroppen ska inte arbeta utan det är hjärnan som ska stå för aktiviteten. Trots att jag hade hört om att det skulle komma en "tyst sträcka" så blev det så otroligt påtagligt och nästan lite läskigt när man väl var där. Det var rätt skönt att få rulla ur de kvarteren, fast nu gick gatorna ihop och åskådarleden var täta igen så viss trängsel uppstod och jag fick koncentrera mig på att hålla rytmen. Banan var långt ifrån Berlins flacka gator, det lutade både uppför och nedför även om det inte var några skarpa lutningar att tala om. Och asfalten (betongen) var precis lika hård som sitt rykte, det kändes i fötterna efter dryga 15 km. Tårna liksom domnade bort, men det gjorde inte direkt ont utan var bara obehagligt...

Kilometrarna rullade på och helt plötsligt hade vi passerat 20-kilometersmattan och närmade oss loppets andra bro. Jag kände mig stark och Pertti väste åt mig att jag skulle låta bli att ÖKA i uppförsbackarna. Jag kan väl inte rå för att jag gillar backar och har blivit hårt plågad av Allans alla påhitt?! ;-) Mitt på bron passerades halvmaran och folket jublade runt omkring mig. "Halfway there" skrek publiken och såklart hörde jag "Livin' on a Prayer" i huvudet. Strax efteråt tappade jag bort Pertti och fick fortsätta i ensamt majestät. Fokuserade på att bara rulla på och inte tänka för mycket på att det börjat bränna oroväckande under fotsulorna (domningarna övergick till fotbränna...). Jag fick dock annat att tänka på när loppets tredje bro, den långa Queensborough Bridge, dök upp framför mig. Den var lång, oerhört lång och seg i stigningen. Jag körde skallen i väggen och hörde "Upp för backen, fram med höften" inne i huvudet och passerade löpare efter löpare. Helt plötsligt hade jag passerat några svenskar jag kände igen och de startade i första startblocket, 20 min före mig. Det gav mig styrka att borra mig vidare uppför bro/backen. Passerade 25 kilometer mitt på bron och gjorde där min näst snabbaste femma; 24:30. Utförslöpan från brotoppen var betydligt kortare än stigningen, men därmed också betydligt brantare. Dock hade jag inga känningar av brolöpningen i benen, perfekt brolöpning med andra ord! :-)

När jag kom ut ur bron via en skarp vänstersväng var det som att springa in i en vägg. Av jubel. Hela 1st Ave var kantad av kvadruppla åskådarled och det var en ljudnivå i klass med arenavrål. Det gav nya rysningar och tårar i ögonen, men jag hade inte helt tid att njuta av det hela; kusinfrun B skulle ju stå någonstans i vimlet och heja. Passerade många svenskflaggor och fick massiv support och trodde att jag missat B när hon helt plötsligt dök upp. Hjärtat slog några extraslag av glädje, jag vinkade glatt och slog nog på en liten spurt när jag passerade henne. Därefter lyfte jag blicken och såg den oändliga avenyn framför mig, såg inget slut på massan av löpare och insåg att det var en lång bit kvar att springa. 1st Ave bjöd på en lång, lång, lååååång raksträcka och var mer kuperad än jag räknat med så jag stängde helt enkelt ute den festande massan och gick för första gången i loppet in i min lilla bubbla. På något sätt hade jag plöstligt förflyttat mig till den fjärde bron och lämnade Manhattan för Bronx. Mitt på bron stod två säckpipeblåsare som åter fick mina ögon att tåras, det var ett mäktigt ögonblick att passera över East River till tonerna av säckpipor.

Av Bronx minns jag inte mycket, jag var helt inne i mig själv men hörde ett och annat "Go, Karin" (jag hade såklart namnet på bröstet) och vinkade lite till publiken. När jag passerade över den femte och sista bron för att åter nå Manhattan via Harlem inträffade en smärre incident. Jag blev trängd mellan två löpare och hade att välja på att tvärnita eller mangla mig igenom. Jag valde manglandet, vilket resulterade i att den ena löparen, en tjej, flippade ur totalt och slog till mig i magen. Min hjärna kortslöt sig själv och innan jag han reagera hade jag gett tjejen en slängkyss, vinkat glatt och kutat vidare. Märklig reaktion ;-D
Med 35 kilometrar passerade började jag inse vad jag var på väg mot; målgången av mitt tionde marathon. Jag kom ur bubblan och rös av välbehag, njöt av gospelkören som sjöng så det vibrerade i trumhinnorna, gjorde high five med publiken och fick massiva hejarrop tillbaka. Det var så otroligt häftigt att jag började öka steget utan att tänka på att det var 7 km kvar. Fick dock hjälp att bromsa när jag närmade mig Central Park, 5th Ave visade sig vara en lång, lång, seg uppförsbacke upp mot parken. Här fick jag dagens enda halvmörka tanke och det var "backjävel". Jag hade kommit ikapp många från första blocket och de var betydligt mer slitna än jag själv, så jag slet både med backen och med att kryssa mig fram. Fötterna var inte glada vid det här laget, men det brydde jag mig inte om. Jag skulle i mål, sen kunde fötterna få skrika högt om de ville...

Så kom då Central Park och jag kände att jag inte längre kunde springa med löpglasögonen nere. De åkte upp i pannan och jag bländades av ljuset, men kände att jag kunde se och ta in folkfesten. Och som de bar mig framåt, dessa underbara människor. När jag såg 24 miles-passeringen släppte jag allt, alla tankar, ALLT. Jag bara sprang och var levande och närvarande i varenda steg. Efter att ha fått hejarrop av såväl Blossom Tainton som Marathonkansli-Malin vände jag upp på West 59th Street och om jag hade haft Runners' High hittills så hamnade jag i Runners' Heaven. Jag log, jag gjorde high five med publiken, de skrek "Go, Karin" "Looking great" "You can DO IT" eller bara "Come on, almost there" och jag skrek tillbaka, jag vrålade av glädje och lättnad. Tårarna rann nedför mina kinder medan jag ömsom skrek, ömsom log men hela tiden sprang de sista 800 metrarna mot mål. Jag minns inte hur lång tid det tog, det enda jag minns är detta vanvettiga glädjerus som inte liknade något annat jag någonsin varit med om. Med suddig, tårögd blick klev jag över mattan och avslutade min tionde kamp mot de 42 195 metrarna. På en tid jag inte trodde var möjlig för ett år sedan, och det utan att pressa mig ett dugg. Det blir inte större än så...

Ojojoj...

Hemma igen efter ett hektiskt och galet roligt avslutande dygn i New York, sitter nu lite lagom jetlag:ad och försöker smälta alla intryck jag fick under loppet och efteråt. Lovar att komma med en fullkomlig redogörelse så snart jag har landat lite. Kan bara säga så mycket som att loppet var det absolut häftigaste jag varit med om och att efterfesten höll ungefär samma kaliber som loppet. Fast... det som händer på Manhattan stannar på Manhattan, eller?! ;-)

Karin är grymmast i N.Y!!! :D

Stina (Barnmorskans lillasyster för er som inte vet) gästbloggar. Har följt Karin via nätet och sitter här tårögd över att hon än en gång presterat så bra! (inte för att jag är förvånad men ändå...)

Karin smsar från N.Y:
"Satan så häftigt! 3.28.10 på egen klocka. Och jag älskar att springa! :D runners high i 42.195 km"

Ett extra tillägg: hon har nu slagit kusin J i ett marathon där de bägge var med :D

Pick-a-booh

Ja, jisses! Igar var det Halloween har och det var helgalet. Verkligen helgalet. Om jag inte hade ett marathon framfor mig hade jag garanterat hakat pa utspokningsfesten och dansat natten lang, men lite serios i sin uppladdning maste man ju vara sa det far ansta tills nasta gang jag kommer hit. For jag ska tillbaka!

Igar morse blev det morgonjogg i Central Park med kusin J, denna gang MED kameran i hogsta hugg. Det var en ratt kylig morgon men nagot sa makalost vackert att springa i nar solens stralar traffade skyskraporna. "Spectacular view" ar ett uttryck som ar det narmsta jag kan komma for att beskriva synen. Forhoppningsvis blev nagra bilder bra sa jag kan ladda upp dom och delge er, for oj sa fint det var! :-)
Efter joggen blev det en dagsutflykt till en enorm outlet, tyvarr fullkomligt misslyckad for varan del. Inte en dojja i ratt storlek och alla damloparklader i strl XL och storre :-/

Naja, val tillbaka i stan akte vi ner till Greenage Village och kollade in Halloweenparaden. Vilken fest! Rena rama karnevalen, overallt! For att toppa upplevelsen av New York passade vi pa att aka upp pa 86:e vaningen pa Mariott Hotel pa Times Square och kaka pa den roterande restaurangen som ligger dar. Maktigt!

Nu borjar det dock dra ihop sig, om mindre an 24 timmar ar jag ivag och jag lovar att det pirrar betankligt i magen. Imorse deltog bade jag, kusin J och hans fru B i den internationella vanskapsjoggen, 4 km slowjog mellan FN-huset och Central Park. Haftig upplevelse och en riktig karnevalsstamning aven har, folk var utkladda och sprang och spexade. Pertti hade dagen till ara vikingahjalm och fotbollsdress och han var langt ifran ensam om att verkligen visa upp de svenska fargerna. Helcoolt! Dessutom var sjalvaste mr Sz med och bar flaggan (fast han smet ifran joggen for att springa en svang i ensamt majestat, sisadar 15 km var tydligen lagom uppladdning. Allt detta enligt hans rumskompis som jag kom att prata massor med under joggen).

Sa, nu ska det shoppas lite skor, liniment och en Garmin, drickas en laddning Vitargo till och sedan borjar allvaret. Hua! Mitt startnummer har uppgraderats till 22656, ett trevligt nummer tycker jag. Lovar att skriva in min sluttid har sa fort jag kommer till hotellet efter loppet imorgon. Hamtar styrka i att ni foljt mig hittills, tack for alla "lycka till", de varmer!
Let's bring nr 10 down, shall we?!

Bekanta ansikten och nya intryck

Hmmm... blir lite sporadiskt uppdaterande av bloggen har. Det ar liksom inte hogsta prioritet, men jag lovar att forsoka halla er uppdaterade om vad som hander "over here". Tack for alla kommentarer, jag laser och ler. Nagra korta svar ges har: nej, N.Y ar val ingen huvudstad da ;-) Ja, det ar ett virus som atit upp prickarna pa a, a och o. Dumt. Och vad jag vet kommer jag varken att runda en kon eller en ko pa sondag. Innebar det att jag inte sprungit marathon da? Damnit... :-)

Igar visade det sig aterigen att varlden ar bra liten. Var pa sightseeing pa formiddagen och vem sitter i samma buss om inte Startnummer X. Forra gangen vi sags var det min pappa som sag ut som ett fragetecken, den har gangen var det kusin J som undrade om jag blivit alldeles knasig. Naja, inte latt for en utomstaende att forsta alla markliga sammantraffanden som sker via diverse bloggar. Kul, i vilket fall. Pa sightseeingturen berattade guiden valdigt mycket om de olika delarna av marathonbanan, vart folk stod, vilka jippon som brukar intraffa och mycket mer. Jag ros och fick tarar i ogonen av loparlycka och valbehag. Det har kommer att bli stort, enormt stort. Oj.

Efter sightseeingen var det dags for mig och kusin J att knyta pa oss skorna och ge oss ut pa en premiarrunda i New York. Vi beslot oss for att springa runt hela Central Park och det blev en runda med lite olika intryck. Framst var det en surrealistisk kansla att springa i Central Park, tanken "det har hander inte, det maste vara en harlig drom" dok upp gang pa annan i huvudet. Dessvarre var det inte enbart trevligt att springa, kusin J hade lurat ut mig liiiite for tidigt efter lunchen och jag sprang och brottades med kroppen om att behalla lunchen eller donera den till parken. Jag gick segrande ur den kampen, men det gjorde rundan betydligt mindre behaglig an den kunde ha blivit.
Igar kvall traskade vi over Brooklyn Bridge (vilket i sig var en helt otrolig upplevelse, utsikten over New York och Manhattans skyline ar makalos!) for att testa en beryktad pizzeria i Brooklyn. Denna pizzeria ska enligt horsagen ha de godaste pizzorna i stan och delagare i det hela ar maffian. Maffiaverksamheten i New York ar betydligt mer utbredd an jag fattat, men long story short; pizzorna var tokgoda och klart vart en promenad over bron. Att vi dessutom fick sprakas vid med en tvattakta maffiafarbror gjorde inte det hela mindre spektakulart. Nar vi gick horde jag hur han slappte in nya gaster genom att saga hej da till oss och sedan saga "these are Swedish people, I'll give you their table" till de nya gasterna ;-D Helt galet!!

Imorse blev det ett mote med ytterligare ett bekant ansikte; Pertti hade anlant till New York och hakade pa oss pa en morgonjogg i Central Park. Dagens runda blev helt annorlunda fran gardagens och lamnade enbart positiva minnen. Vi startade i gryningen och att fa se solen ga upp over Central Park och Manhattans skyskrapor var en helt oslagbar syn. Sa vackert! Naturligtvis lag kameran kvar pa hotellrummet, men imorgon maste den bara med! Wow!
Resten av dagen har agnats at sightseeing och nummerlappsuthamtning. Masshallen var sa enormt stor att jag helt glomde bort att bli stirrig och nervos, det fanns for mycket att titta pa. Dagens fynd blev en funktionstischa med trycket "26.2 to hell and back" tryckt pa ryggen. Humor!

I ovrigt ar det fortfarande otroligt svart att forsta att jag verkligen ar har. Det ar en overklig kansla och hur jag an forsoker kan jag inte fa in i skallen att jag ska springa ett marathon har om bara nagra dagar. Fokuset har inte infunnit sig, men det behover ju inte vara en nackdel...
Nu vantar lite somn och sen blir det morgonjogg i Central Park och darefter shopping pa en stor outlet. I can't wait!

New York, New York

Forst och framst: tack for alla supergulliga, kloka, roliga och tankvarda kommentarer pa sondagens inlagg. Inser att jag uttryckt mig lite klumpigt for sjalvklart ar jag suverant nojd med att ha sopat hem segern i damklassen. Att vara forst ar att vara bast och det AR jag verkligen glad for. Det jag inte kan vara glad for ar tiden, jag har kapacitet att springa battre an sa och darav blev det en besvikelse. For att gora en dalig jamforelse: Paula Radcliffe ar inte nojd med att springa ett marathon pa 2:55 heller... ;-)
Hursomhelst, jag ar verkligen glad for era tankar. TACK igen!

Rapporten fran forsta dygnet i huvudstadernas huvudstad gar inte direkt i lopningens tecken dock. Dagens morgonjogg regnade bort, 5 plusgrader och skal for uttrycket "raining cats and dogs" gjorde att vi valde att shoppa lite istallet. Kusin J fyndade nya Nike-skor for knappt 800 kr, sjalv kikade jag bara lite pa diverse Asics-prylar. Jag inser att jag kommer att ha minst ett par skor till med mig hem iallafall ;-) Ett litet inkop gjorde jag iallafall; en knall-lila (!!) keps med ett litet marathontryck pa kunde jag inte motsta...
Staden har ar precis lika galen som jag mindes den och overallt sitter reklam for det stundande marathonet. Alla vi pratat marathon med har dessutom forsakrat att vi kommer att ha otroligt kul och att det ar "a very loud and noicy marathon". Och det tror jag det; drygt tva miljoner manniskor kantar enligt horsagen gatorna dar vi ska fara fram. Det pirrar forvantansfullt i magen nu vill jag lova och imorgon ska jag ta mina forsta lopsteg i det forlovade landet. Central Park, here I come! :-)

Not so very Fun Run at all

Precis såhär inte-kul var det
Hur kan man döpa ett millopp till FunRun? Det var inte ett dugg roligt. Det gjorde mest ont och slutade i en rätt medioker tid. Jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Iallafall inte med tiden...
Men, för att ta det hela från början. Helgen har tillbringats i ett alldeles fantastiskt löparsällskap; Niklas med familj (varav S och M stannade kvar medans L och P åkte hem), Masse med Görel och Adrian-10, Tone, Ana, Johan och Magnus med familj. Det var vi och en hel drös löpare till som tog färjan över till Åland för att springa diverse distanser; Marathon, Halvmarathon och så ovan nämnda (not so very) Fun Run. Uppladdningen bestod i båtresa, buffémat, poolbad, bastu, mer mat och så lite softande på kvällen. Och såklart nummerlappshämtning på Wiklöf Holding Arena (som för övrigt mest påminde om Krillans IP. I bästa fall.).

Jag fick tacksamt nog sovmorgon, milloppet startade först vid 11, så när min rumskompis Tone gick upp för att äta frukost kunde jag somna om och sova en timme till. Hade lite taktiksnack med Tone och försökte tänka positiva tankar om vinden som ven utanför fönstret. Regnet hade iallafall upphört lagom tills mina vänner gick till starten, alltid något :-) Själv blev jag ensam och fick med ens marathonspöket som sällskap. Roligare sällskap kan man ha när man ska slå ihjäl ett par timmar före ett lopp själv, det vill jag lova! Jag blir så fånigt nervös, nervositeten står varken i proportion till loppets storlek eller längd, den bara finns där. Dessutom upptäckte jag lägligt att jag kommit ihåg fotpod och pulsband men korkat nog glömt min klocka. Stupid!!

Strax efter 10 vinkade jag av S, M, Görel och Adrian och rörde mig iväg mot arenan i sällskap med Magnus och hans familj. Det var INTE skönt att känna vinden och jag insåg att det nog inte var läge att förvänta sig någon kanontid på milen. Kalkylerade dock iskallt med att vara klart under 45 minuter, med tanke på mina halvmarathon-miltider, men det visade sig vara lite väl övermodigt av mig. Nåja, vi värmde upp lite innan loppet och hade turen att få välkomna Ana och Tone i mål efter avslutad halvmara på 1:44 resp 1:50 (och en tredjeplats i åldersklassen, grattis Tone!). Turligt nog hade Ana lånat Niklas' ena Garmin som jag kunde låna på mitt lopp också, så jag hade en pace att hålla mig till. Tyvärr dämpade det inte min loppsångest ett dugg, jag tänkte helt ostrategiska mörka tankar om mjölksyra och motstånd. Hann inte så långt i de tankarna dock, helt plötsligt var klockan 10.59 och det var dags att samla ihop det magra startfältet. Kände hur pulsen steg och var i det ögonblicket mycket glad över att inte ha något pulsband.

Startskottet gick och jag tog rygg på Magnus ut ur arenan men kände strax att det gick alldeles för fort så jag drog ner på tempot. La mig på 4:30-fart och blev snart ompasserad av några herrar och fick en tjej som la sig precis bakom mig. Hon erbjöd sig att växeldra, men eftersom jag inte visste om hon skulle dra ifrån mig eller sinka mig så svarade jag att det var okej för mig att dra. Och det var ett klokt val! Det visade sig att milloppet var detsamma som de första 5 km på marathonbanan, vändning runt kon och samma väg tillbaka. Första kilometern gick lätt, men redan vid den andra kom motvinden och den var grym. Jag fick slita för att orka hålla farten och slet sedan i motvind ytterligare två kilometer då vägen svängde lite och vinden kom från sidan istället. Den femte kilometern gick i medvind och det var allt annat än skönt att vända och påbörja sjätte kilometern. Hela tiden hörde jag stegen och andhämntningen bakom mig, men blev inte stressad utan snarare sporrad. Dessvärre hamnade jag i något slags bekvämtempo mellan 4 och 7 km , jag orkade inte riktigt kriga för varje steg och det var glest mellan löparna så jag hade ingen att ligga i klunga med förutom mitt påhäng då...

Strax före vår andra vätskekontroll, med dryga 3 km kvar till mål, kom en svag uppförsbacke samtidigt som vinden gled in i ryggen. Jag hittade krafter att öka på steget lite och vips hade jag hängt av min medlöpare. Fortsatte pinna på och kikade ner på klockan; 4:04-fart. Ajfan! Dags att slå av på tempot! Hade fortsatt rätt hög fart halvvägs in i den nionde kilometern. Då kom motlutet som blev lite för övermäktigt för mig idag. Jag fick slita för att hålla "styrfart" (4:30) uppför, men tänkte på Allans backpass-pepp och vågade inte annat än att fortsätta. Kastade en blick bakåt och konstaterade att hur jag än bar mig åt så skulle jag vara första kvinnan i mål på milloppet. Orkade inte bli glad över tanken utan sprang bara febrilt mot målet för att få slut på plågan. Kom in på arenan och fick en kick av att höra mitt namn i högtalarna och mycket riktigt, första dam i mål på milloppet blev jag men tiden... oh, dear. Sub45 med futtig marginal; 44.52. Jag bara inser att Coachen har rätt; jag måste bli bättre på milsträckan. Jag TÄNKER bli bättre på milsträckan, Lilla My har vaknat och hon tänker då rakt inte ge sig förrän det närmar sig 39:59 på milen ;-)

Skämt åsido, det var jättekul att vara första dam i mål. Det var kanonskönt att känna sig fräsch efter tre minuters pustande och ilskna svordomar. Det var suveränt att få gratulera Magnus som vann hela loppet och det var underbart att få ta emot de tre hjältarna som sprang marathon; Niklas på 3:24, Johan på 3:33 och Masse på 3:55. Det mest minnesvärda var faktiskt att möta Masses blick när han kom in på upploppet. Den glädjen, stoltheten, lyckan, tröttheten och smärtan som fanns i hans blick fick mig att förstå precis varför jag älskar att springa. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan, det var en mental Runners' High som gör att jag längtar ihjäl mig till nästa äventyr. Väskorna är packade och jag ska upp i ottan för att ta mig till Arlanda och påbörja resan mot säsongsavslutningen. Om jag tvivlat på att jag inte skulle vara laddad så är alla tvivel bortblåsta. Det här ska bli så galet kul och jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen från ett Internetcafé redan i övermorgon. Jag är redo, ska ni med?

Slutligen: tack, Ålandsvänner för en härlig helg och grattis igen till alla fina prestationer. Tack till hejarklacken på plats och alla ni här hemma för underbar support!

Energiläckage

Ett återkommande tema på denna blogg är att jag är ett pucko. Nu har det hänt IGEN! ;-)
Jag skulle behöva laga lite energiläckage med gaffatejp, det har varit mycket runt omkring mig som krävt min uppmärksamhet och som på ett eller annat sätt sakta tömt mig på energi. Det har varit mycket jobb och rejält tufft på jobbet. Verkligheten går inte att värja sig mot, och tur är väl det, men också tungt. Nåja, det brukar ju hjälpa med lite träning och just nu har jag fått ihop coachens schema riktigt bra. Enda abret har varit att det har gått så otroligt trögt, kroppen har varit så sjukt seg på samtliga pass utom helgens långpass. Igår kom jag på varför. Jag, mitt pucko, har av någon fåfäng anledning dragit ner på kolhydraterna och ätit mer fett och proteiner. Och jag är beroende av att ha käkat bra kolhydrater innan jag springer, vilket jag hade i lördags men varken i måndags eller igår. Inte konstigt att kroppen då gör en tvärnit. Här har jag trott att jag är ur form och så har jag utan att tänka mig för gjort en kolhydratsdränering. Efter att ha fyllt på min stackars kropps glykogenlager har världen helt plötsligt blivit mycket trevligare. Och jag har åter igen lärt mig att jag kanske borde tänka lite längre än näsan räcker ;-)

För övrigt har virrpannefasen övergått i "whatever"-fasen. Det får gå som det går, jag har iallafall inte tränat ordentligt sedan Berlin Marathon. Imorgon börjar förberedelserna med att packa, det lär bli en spännande historia. Stay tuned!

Förnekelse

Nu har uppladdningen börjat. Iallafall om man ska tro kloka Masses inlägg om uppladdningen inför ett lopp. Han delar in det hela i fem faser; förnekelsefasen, virrpannefasen, what-ever-fasen, koma och själavandringen. Och jag har hamnat i den solklara förnekelsens land... Jag har nämligen sett till att vara upptagen varje dag utom fredag denna vecka och på måndag morgon ska jag stå på Arlanda med väskan packad och klar. Lördag morgon åker jag till Åland i svinottan och kommer hem söndag kväll.Jag har inte köpt nya strumpor, gel eller sportdryck än. Eller funderat över vilka kläder som ska packas. Än mindre hunnit bekymra mig över att mina färdhandlingar med tillhörande startbevis försvunnit i postgången. Har inte växlat till mig dollar. Har ingen aning om vart passet ligger. Ska jag springa ett marathon nästa söndag? I New York?! Oh, dear, vad har jag gett mig in på... Nu igen ;-)

Ljuva långpass...

Äntligen börjar jag känna en rytm i löpningen igen. Trots att jag borde vara vis av erfarenhet så lär jag mig visst inte att kroppen återhämtar sig ett bra tag efter ett marathon och mitt vattenstinna jag gör inte saken bättre... Nu verkar det dock som om jag börjar anta min forna form, både i löpsteg och rent kroppsligt. Och idag var det dags för långpass...

För att få till dagens långpass fick jag lov att släpa med mig träningskläderna till jobbet för att utgå därifrån. När jag rullade ner för backen från Flemingsberg mötte jag en hel drös grabbar som sprungit Tjurruset. De kommenterade min klubbväst och jag förstod att de måste ha fått stryk av de coolaste brudarna; Mia, Tone, Britta och Pernilla som alla gyttjebrottades idag. Starkt jobbat tjejer!

Stärkt av tanken på mina medsystrar pinnade jag vidare i höstsolen. Jag njöt av varje steg och insöp höstens härliga färger. Pulsklockan var på, men jag brydde mig varken om tid eller sträcka. Det var oviktigt idag, målet var bara att springa ett långpass i behaglig fart. Tankarna flög fritt och innan jag visste ordet av hade jag kommit till Rågsved och passerade Högdalen-Bandhagen-Enskede och Gullmarsplan av bara farten. Vägen var kantad av höstlöv i alla de färger och det luktade sådär härligt höstigt som det bara kan göra en solig oktoberdag.

Väl framme vid Gullmarsplan vek jag ner på promenadvägen längs Årstaviken och fick lite motstånd i den åtminstone halvkuperade terrängen. Solen spred sitt milda, gula ljus över Söder och det var så underbart vackert! Önskade att jag haft en kamera med mig för att föreviga det vackra, men då hade det väl inte blivit mycket springa av... Avslutade rundan med att springa över Årstabron och nå Söders Höjder på tassande fötter genom höstlöven. Totalt blev det prick 21 km på 1:41:20. En långpasshastighet på lite väl snabba 4:50 min/km, men med en känsla som var snubblande nära Runners' High. Med ett leende på läpparna laddar jag nu för säsongsavslutning. 15 days and counting!

Lilla My goes Barbamamma...

Kombinationen frustrerad barnmorska och en hormonpåverkad ostyrig kropp är...mindre lyckad. Minst sagt. Okej, det är ett snart övergående tillstånd med åh, så irriterande det är!! Har lagt märke till ett visst Barbamammamönster; jag påverkas mer när jag är nedtränad; antingen under hårda träningsveckor eller som nu, efter ett marathon. Kan det vara så enkelt som att slitna muskler binder vätska och i kombination med ökad östrogenhalt (som också medför vätskebindning) så blir det extra tungt rent fysiskt?

Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)

Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.

Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)

Sökes: fokus (och en smula motivation...)

Med bara 17 dagar kvar till New York Marathon börjar jag misströsta, jag saknar tävlingsfokus helt. Såklart jag vill springa och att det ska bli kanonkul att få vara del av spektaklet, det är inte det. Jag vet att det kommer att bli en galen resa och förmodligen kommer det också att bli något av det största jag varit med om i löparsammanhang, men... Jag känner inte någon nervositet, ingen tävlingslusta, ingen stress över att springa en massa pass (nej, coach, jag ska INTE göra det heller, lovar!). Jag känner helt enkelt inte igen mig själv ;-) Jag brukar vara stirrig, stressad och otroligt fokuserad och nu har fokuset liksom bara försvunnit ut i det blå. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, bara att det känns...konstigt. Jag har inte fattat att jag ska åka till New York om en och en halv vecka, än mindre att jag snart ska springa marathon igen... Kanske blir det mer verkligt när jag återser Manhattan, känner storstadspulsen och ser alla medlöpare? För att inte tala om umgänget med kusin J , han är en baissare av Niklas' kaliber. Antingen blir jag knäckt eller så blir jag taggad och klår stackars kusinen IGEN ;-)

Kanske är det så att kroppen fortfarande läker, att den stora lusten att springa inte kommer att infinna sig än på ettt tag. Läste i senaste RW att proffslöparna rekommenderas en vila på 30 dagar efter ett marathon innan de börjar träna inför nästa tävling, vilket innebär att jag i såfall har min taperingvecka på mig att träna upp farten inför New York Marathon... Nej, det får vara. Det får bli som det blir, det viktigaste för mig är att jag klarar mig från skador och har riktigt kul på resan och det kommer jag att ha!

Misstolka mig inte nu, jag är varken pessimistisk eller moloken på något sätt, bara en smula förundrad över att jag tappat fokus så totalt. Jag ser fram emot att få göra en storstilad avslutning på en lång säsong och därefter gå in i en ny fas; vila och uppbyggnad. Kanske med inslag av alternativträning...?

Carpe diem

En klok människa sa en gång "Man har bara två måsten i livet, man måste dö och man måste välja". Fundera över denna kloka fras när det börjar bli för många "måsten" i tillvaron.

Just nu är det otroligt lugnt på träningsfronten, jag känner att krafterna återvänder och psyket har hämtat sig efter urladdningen för två veckor sedan. Kanske är det just den här vilan som får mig att känna mig extra levande, att få lite perspektiv på saker och ting. Kanske är det för att jag har haft starka, vackra möten på jobbet, kanske för att jag har vågat chansa gång efter annan och fått något tillbaka eller kanske är det bara postmarathondepressionen som släppt. Oavsett vad så känner jag mig glad, lycklig och tacksam över att kunna träna, att ha så många underbara människor omkring mig och över att få leva här och nu. För det är just det jag gör för tillfället.