En vilodag som denna summerar jag årets träningspass. Totalt har jag alltså lagt ner 2094 minuter på att träna, mestadels löpning. Förstår inte hur jag lyckats få ihop 410 km redan. Fast om man räknar med att jag kommer att springa 30 K till denna vecka (intervallerna imorgon+TSM-pass på söndag) så blir det 48,8 km/vecka. Det låter inte lika mycket; 5 mil i veckan. Inser dock att om jag frågar någon som inte springer så låter det galet mycket, men är man insnöad så är man.
Tyvärr har jag struntat i att föra statistik de senaste två åren jag har sprungit, det hade varit kul att jämföra. Jag började med löparstatistik när jag började springa 2003, men sedan lyckades jag nästan träna bort mig själv så då slutade jag föra statistik för att släppa pressen. Det var klokt då, men nu känns det lite surt faktiskt. Får trösta mig med att jag kan jämföra mina tider om ett år. Och förhoppningsvis kan jag se en förbättring på årets tävlingstider istället :-)
Inser av siffrorna ovan att om jag ska lyckas träffa någon så måste han dela mitt träningsintresse eller tycka att det är helt okej att jag lägger ner många timmar i träningstillvaron, för annars kommer det inte att gå ihop alls. Å andra sidan så gör jag inte mycket annat än att träna och jobba, så chansen att jag träffar någon är minimal. Men man kanske kan springa in i någon, bokstavligt talat?! ;-)
Imorgon väntar intervallerna, igen. Frågan är om det blir på bana eller på löpband, beror på vädret och hur läget verkar på jobbet. Benhinnorna surar, ett litet orosmoln inför morgondagen. Hoppas att det bara är kroppen som hämnas för att jag försökte med två kvalitetspass på 13 timmar. Benhinneinflammation har jag inte tid med! ;-)
fredag 29 februari 2008
torsdag 28 februari 2008
Avbrutet intervallpass
Intervaller kl 7 på morgonen, 13 timmar efter ett distanspass med god fart var ingen bra idé... Kroppen svarade inte alls och det kunde jag ju ha räknat ut ;-) Det får bli intervaller på lördag efter jobbet istället, och TSM med trötta ben på söndag. Uppladdningen med gröt var dock en mycket bra idé, gott så det förslår!
Blev iallafall ett härligt träningspass på Enskede IP med iskalla vindar, halva varvet medvind och andra halvan motvind. Trevligt sällskap underlättade, även om M också hade en tung dag idag. Totalt idag 7,7K, snittfart 5:00 min/km så det var ändå ett bra pass. Enligt Polars löparindex var det också en bra runda (59) så jag känner mig nöjd. Gjorde en intervall innan jag gav upp helt, pace 4:15 gav en intervalltid på 3:19. Det finns hopp om intervallerna :-) Dock tror jag på att man ska lyssna på kroppen, den svarade liksom inte alls idag (även om jag hade bra fart). Det kändes som om kroppen var gjord av play-doh och att känslan av ansträngning inte alls gav gensvar. Jag är iallafall nöjd med morgonträningen, det var en chansning som inte gick hela vägen hem men det kommer nya dagar och nya intervaller :-) På lördag!
Nu hägrar en varm dusch och mer kaffe. Och kanske en liten power-nap på förmiddagen :-)
Blev iallafall ett härligt träningspass på Enskede IP med iskalla vindar, halva varvet medvind och andra halvan motvind. Trevligt sällskap underlättade, även om M också hade en tung dag idag. Totalt idag 7,7K, snittfart 5:00 min/km så det var ändå ett bra pass. Enligt Polars löparindex var det också en bra runda (59) så jag känner mig nöjd. Gjorde en intervall innan jag gav upp helt, pace 4:15 gav en intervalltid på 3:19. Det finns hopp om intervallerna :-) Dock tror jag på att man ska lyssna på kroppen, den svarade liksom inte alls idag (även om jag hade bra fart). Det kändes som om kroppen var gjord av play-doh och att känslan av ansträngning inte alls gav gensvar. Jag är iallafall nöjd med morgonträningen, det var en chansning som inte gick hela vägen hem men det kommer nya dagar och nya intervaller :-) På lördag!
Nu hägrar en varm dusch och mer kaffe. Och kanske en liten power-nap på förmiddagen :-)
onsdag 27 februari 2008
Ups and downs
Ja, löpartillvaron är lite svajig för tillfället. Eller rättare sagt; hjärnan bakom löpningen. Jag får emellanåt för mig att jag gett mig på något omöjligt, men det handlar ju inte om att bestiga Mount Everest utan "bara" att springa ett marathon på sub 3:30. Fast det är ju inte "bara", utan en hel del slit bakom det hela också. Är det tecken på överträning eller bara bipolärt löparsjälvförtroende?!
Imorse funderade jag på om det är värt det, bara för att nästa sekund vara tvärsäker på att det ÄR värt det! Självklart är det värt varenda meters slit när man väl springer i mål på Stadion. Den målbilden har jag plockat fram alltsom oftast nu för att motivera mig. I tanken är jag dock redan där... :-)
Dagens träning blev en annorlunda sådan. Jag hade återigen bestämt mig för att låta kroppen bestämma tempot. Idag var jag nämligen så galet trött efter jobbet att jag övervägde att låta bli att träna. Som tur var så lyckades marathonpsyket övervinna latmasken och att det regnade när jag gav mig iväg såg jag bara som en bonus! Jag fick förresten följande fråga av kollegorna på jobbet idag: "Ska du ut och springa nu? Men det regnar ju?!". Ja... Det regnar, men jag kan väl springa ändå? Insåg att det inte var en självklarhet utan snarare ytterligare ett tecken på löparnördighet :-D
Nåja, det var en parentes i det hela. Iväg kom jag iallafall, kroppen kändes seg och trött, det regnade och jag gnisslade tänder. Sen hände något, det bara lossnade och löpsteget sträcktes automatiskt. Kroppen drog, pulsen gick upp till sisådär 170 spm men benen kändes så pigga! Kikade inte på klockan alls utan stoppade när jag började varva ner ett par km från Henkan. Där mötte jag kompisen M som var ute på snabbdistanspass. Vi stannade och pratade en stund och bestämde oss för att köra intervaller ihop imorgon bitti. Klockan 7!!! Vad tänkte jag på?! ;-) Jag får se fram emot att få sällskap och att få premiär för intervaller på bana. Enskede IP ska testas :-) På grund av allt prat hann jag bli kall innan jag kunde vinka av M och fortsätta hem. Sista km gick rätt långsamt, men kroppen kändes ändå pigg och fräsch. Summeringen av rundan lyder som följer: 12,3K, 59:51 min, snittfart 4:51 min/km, snittpuls 171 spm. Snabba partiet av löprundan blev 7,2 K, 33:36 min, snittfart 4:39 min/km. Utan att pressa kroppen! :-)
Återstår att se hur löparsjälvförtroendet är efter morgondagens intervaller. Jag bävar... Ska ladda med grötfrukost enligt Benets recept. Och sova. Och be att löparguden är på min sida imorgon...
Imorse funderade jag på om det är värt det, bara för att nästa sekund vara tvärsäker på att det ÄR värt det! Självklart är det värt varenda meters slit när man väl springer i mål på Stadion. Den målbilden har jag plockat fram alltsom oftast nu för att motivera mig. I tanken är jag dock redan där... :-)
Dagens träning blev en annorlunda sådan. Jag hade återigen bestämt mig för att låta kroppen bestämma tempot. Idag var jag nämligen så galet trött efter jobbet att jag övervägde att låta bli att träna. Som tur var så lyckades marathonpsyket övervinna latmasken och att det regnade när jag gav mig iväg såg jag bara som en bonus! Jag fick förresten följande fråga av kollegorna på jobbet idag: "Ska du ut och springa nu? Men det regnar ju?!". Ja... Det regnar, men jag kan väl springa ändå? Insåg att det inte var en självklarhet utan snarare ytterligare ett tecken på löparnördighet :-D
Nåja, det var en parentes i det hela. Iväg kom jag iallafall, kroppen kändes seg och trött, det regnade och jag gnisslade tänder. Sen hände något, det bara lossnade och löpsteget sträcktes automatiskt. Kroppen drog, pulsen gick upp till sisådär 170 spm men benen kändes så pigga! Kikade inte på klockan alls utan stoppade när jag började varva ner ett par km från Henkan. Där mötte jag kompisen M som var ute på snabbdistanspass. Vi stannade och pratade en stund och bestämde oss för att köra intervaller ihop imorgon bitti. Klockan 7!!! Vad tänkte jag på?! ;-) Jag får se fram emot att få sällskap och att få premiär för intervaller på bana. Enskede IP ska testas :-) På grund av allt prat hann jag bli kall innan jag kunde vinka av M och fortsätta hem. Sista km gick rätt långsamt, men kroppen kändes ändå pigg och fräsch. Summeringen av rundan lyder som följer: 12,3K, 59:51 min, snittfart 4:51 min/km, snittpuls 171 spm. Snabba partiet av löprundan blev 7,2 K, 33:36 min, snittfart 4:39 min/km. Utan att pressa kroppen! :-)
Återstår att se hur löparsjälvförtroendet är efter morgondagens intervaller. Jag bävar... Ska ladda med grötfrukost enligt Benets recept. Och sova. Och be att löparguden är på min sida imorgon...
tisdag 26 februari 2008
Morgonjogg
Idag står det snabbdistans på Szalkais schema. Det passet flyttar jag tills på lördag, intervallpassen till torsdag och torsdagspasset tills idag. Rörigt värre?! Nåja, det passar bättre in i min tillvaro som "barnmorska-med-oregelbundna-arbetstider". Och i slutänden borde det inte spela någon roll, jag kör alla pass fast på lite andra dagar bara.
Morgonjogg idag alltså. Hade jag lyssnat på kroppen hade det inte blivit någon träning alls, för kroppen ville ha sovmorgon och var inte med på noterna när klockan ringde 07.10. Efter ett snabbt övervägande att lyssna på kroppen så lät jag bli och kom upp, hoppade i träningskläderna, snörade på mig skorna, drack ett halvt glas vatten och skuttade iväg. Kroppen glömde den uteblivna sovmorgonen och rundan blev en behaglig upplevelse. Jag gjorde dock dealen med mig själv att kroppen fick bestämma farten eftersom jag både lurade kroppen på sömn OCH frukost för att träna. Det blev 7,1 härliga kilometrar med en snittfart på 4:51 min/km (5:10-4:35-4:39-4:50-4:48-4:43-5:15). Jag brukar inte gilla morgonpass alls, men det här gav mersmak! :-) Dessutom var det helt vindstilla och luften bar en föraning om vår med sig. Löparlycka!
Nu har jag laddat batterierna för dagens äventyr med en rejäl grötfrukost och mängder med kaffe. Om det inte vore för att jag jobbar till 21.30 ikväll hade jag nog testat att köra dubbla pass idag, det är något jag aldrig gjort men som jag är mycket nyfiken på :)
Innan jobbet väntar naprapaten, jag hoppas att han säger att jag inte behöver komma tillbaks. Har lite, lite känningar av löparhöften, men inte i närheten av den smärtan jag hade i december/januari. Hoppas!! Om det inte tar för lång tid där så hinner jag in en sväng på RS för att titta lite på DS Trainern, bara titta. Inte köpa-än... Jag börjar inse att min syster har helt rätt i att jag blivit en löparnörd :-)
Morgonjogg idag alltså. Hade jag lyssnat på kroppen hade det inte blivit någon träning alls, för kroppen ville ha sovmorgon och var inte med på noterna när klockan ringde 07.10. Efter ett snabbt övervägande att lyssna på kroppen så lät jag bli och kom upp, hoppade i träningskläderna, snörade på mig skorna, drack ett halvt glas vatten och skuttade iväg. Kroppen glömde den uteblivna sovmorgonen och rundan blev en behaglig upplevelse. Jag gjorde dock dealen med mig själv att kroppen fick bestämma farten eftersom jag både lurade kroppen på sömn OCH frukost för att träna. Det blev 7,1 härliga kilometrar med en snittfart på 4:51 min/km (5:10-4:35-4:39-4:50-4:48-4:43-5:15). Jag brukar inte gilla morgonpass alls, men det här gav mersmak! :-) Dessutom var det helt vindstilla och luften bar en föraning om vår med sig. Löparlycka!
Nu har jag laddat batterierna för dagens äventyr med en rejäl grötfrukost och mängder med kaffe. Om det inte vore för att jag jobbar till 21.30 ikväll hade jag nog testat att köra dubbla pass idag, det är något jag aldrig gjort men som jag är mycket nyfiken på :)
Innan jobbet väntar naprapaten, jag hoppas att han säger att jag inte behöver komma tillbaks. Har lite, lite känningar av löparhöften, men inte i närheten av den smärtan jag hade i december/januari. Hoppas!! Om det inte tar för lång tid där så hinner jag in en sväng på RS för att titta lite på DS Trainern, bara titta. Inte köpa-än... Jag börjar inse att min syster har helt rätt i att jag blivit en löparnörd :-)
söndag 24 februari 2008
TSM-söndag med motvind :-)
Idag fick mina nya skor följa med på sin första, men inte sista TSM-runda. Åh, vad jag älskar TSM-söndagarna! Imorse var det dock lite motigt att gå upp, 6 timmars sömn är i minsta laget, men vad gör man inte för härlig gemenskap?!
Riktigt skön runda idag med, sprang och pratade med Masse om allt (löpning) och inget (steady-state och prekapillärt gasutbyte) och hade det jätteskönt. Farten kändes dock lite ojämn idag, säkert beroende på att alla ordinarie 3,30-ledare var sjuka eller hade förhinder. Hade bitvis svårt att hålla nere tempot, men Masse var snäll och påminde mig om det ;-)
Dagens fartökning var betydligt snällare än den för två veckor sedan, men vi var ändå periodvis nere på tider runt 4:40. Nåja, inga problem att följa fartökningen och benen kändes jättepigga trots ganska hård träning och en ordentlig svacka i början av veckan. STYRKEBESKED! Återstår bara att komma ihåg det när nästa svacka kommer (för det gör den garanterat!).
Jag klantade mig och glömde att slå på pulsklockan efter vätskepausen, men vid jämförelse så hade jag tappat ungefär 700m så mina värden är rätt pålitliga: 19,6K, 5;21 min/km i snittfart totalt och 4;50 min/km under fartökningen. Vädret var lite opålitligt, för när det var medvind eller lä så var jag alldeles för varmt klädd, men så fort motvinden låg på (och det gjorde den bitvis rejält!) så blev jag kall. Mössan åkte av efter någon km för att åka på igen efter 10K. Knepigt med blåst! Och varför blåser det alltid motvind?
Var genomfrusen efter passet, säkert rätt katabol ihop med kylan. Fick dock goda råd på "snabbenergi" av Mia och Masse, det blev Snickers som vann idag. Det var bland det godaste jag ätit på länge! Hädan efter ska jag ladda batterierna efter ett långpass med Snickers. MUMS!
Nu väntar lite återhämtning med film/sömn i soffan. Och så återstår det att fundera ut hur den joggande kvinnan i den bruna plyschdressen som vi mötte hade tänkt. Brun plyschdress, liksom?! :-D
Riktigt skön runda idag med, sprang och pratade med Masse om allt (löpning) och inget (steady-state och prekapillärt gasutbyte) och hade det jätteskönt. Farten kändes dock lite ojämn idag, säkert beroende på att alla ordinarie 3,30-ledare var sjuka eller hade förhinder. Hade bitvis svårt att hålla nere tempot, men Masse var snäll och påminde mig om det ;-)
Dagens fartökning var betydligt snällare än den för två veckor sedan, men vi var ändå periodvis nere på tider runt 4:40. Nåja, inga problem att följa fartökningen och benen kändes jättepigga trots ganska hård träning och en ordentlig svacka i början av veckan. STYRKEBESKED! Återstår bara att komma ihåg det när nästa svacka kommer (för det gör den garanterat!).
Jag klantade mig och glömde att slå på pulsklockan efter vätskepausen, men vid jämförelse så hade jag tappat ungefär 700m så mina värden är rätt pålitliga: 19,6K, 5;21 min/km i snittfart totalt och 4;50 min/km under fartökningen. Vädret var lite opålitligt, för när det var medvind eller lä så var jag alldeles för varmt klädd, men så fort motvinden låg på (och det gjorde den bitvis rejält!) så blev jag kall. Mössan åkte av efter någon km för att åka på igen efter 10K. Knepigt med blåst! Och varför blåser det alltid motvind?
Var genomfrusen efter passet, säkert rätt katabol ihop med kylan. Fick dock goda råd på "snabbenergi" av Mia och Masse, det blev Snickers som vann idag. Det var bland det godaste jag ätit på länge! Hädan efter ska jag ladda batterierna efter ett långpass med Snickers. MUMS!
Nu väntar lite återhämtning med film/sömn i soffan. Och så återstår det att fundera ut hur den joggande kvinnan i den bruna plyschdressen som vi mötte hade tänkt. Brun plyschdress, liksom?! :-D
Lördag på landet
Utlovade en uppdatering av bloggen redan igår, men klockan rusade iväg och jag var inte hemma förrän halv ett inatt... Tillbringade kvällen hos Karin och tittade på schlager och pratade träning halva kvällen. Mycket trevligt!
Nåja, jag är tillbaka i stan igen och det känns tryggt ;-) Gårdagens träning blev något slags distanspass. Målet var snabbdistans, men det satte väglaget stopp för. Ett cm-tjockt lager snö med en isskorpa ovanpå inbjöd inte till fartökning av kaliber. Hade jag varit här hade jag möjligen kunnat skutta in på RS och köpa ett par Ice-Bugs (som jag iallafall inte har råd med innan lönen kommer imorgon), men på landet råder liksom djungelns lag... Efter att ha halkat runt på skogsvägar valde jag att ge mig ut på landsvägen (oljegrus) och det var lite bättre med åtminstone fläckvis barmark och bra fäste. Kroppen kändes rätt seg och det var nog kombinationen av sent bastubad och löprunda alldeles för nära inpå frukosten som bidrog till känslan. Hade iallafall underbart väder och njöt av naturen. Mitt i passet blev det löpskolning enligt Szalkai och nog kände jag mig lite fånig som struttade runt i uppförsbacken, men det var skönt. Vad värre var att den ENDA bilen jag såg naturligtvis kom körande när jag skuttade månsteg och skippers som bäst. Kände mig som en smärre attraktion på zoo när bilen saktade in och körde förbi lååååångsamt och samtliga passagerare stirrade ut mig ("Såhär kan det gå om man börjar träna, akta er!"). Facit för träningen då? 9,1K, pace 4,53/km och sista km hem på 4.23/min. Och trötta ben!
Nåja, jag är tillbaka i stan igen och det känns tryggt ;-) Gårdagens träning blev något slags distanspass. Målet var snabbdistans, men det satte väglaget stopp för. Ett cm-tjockt lager snö med en isskorpa ovanpå inbjöd inte till fartökning av kaliber. Hade jag varit här hade jag möjligen kunnat skutta in på RS och köpa ett par Ice-Bugs (som jag iallafall inte har råd med innan lönen kommer imorgon), men på landet råder liksom djungelns lag... Efter att ha halkat runt på skogsvägar valde jag att ge mig ut på landsvägen (oljegrus) och det var lite bättre med åtminstone fläckvis barmark och bra fäste. Kroppen kändes rätt seg och det var nog kombinationen av sent bastubad och löprunda alldeles för nära inpå frukosten som bidrog till känslan. Hade iallafall underbart väder och njöt av naturen. Mitt i passet blev det löpskolning enligt Szalkai och nog kände jag mig lite fånig som struttade runt i uppförsbacken, men det var skönt. Vad värre var att den ENDA bilen jag såg naturligtvis kom körande när jag skuttade månsteg och skippers som bäst. Kände mig som en smärre attraktion på zoo när bilen saktade in och körde förbi lååååångsamt och samtliga passagerare stirrade ut mig ("Såhär kan det gå om man börjar träna, akta er!"). Facit för träningen då? 9,1K, pace 4,53/km och sista km hem på 4.23/min. Och trötta ben!
lördag 23 februari 2008
Bortkopplad
Jag är ute på landet och har det trevligt. Dock inser jag hur internetberoende jag är;-) 3G- masten ligger nere så jag surfar från mobilen. Galet! Ska uppdatera bloggen när jag kommer hem ikväll istället. Ville bara tala om att jag lever;-)
torsdag 21 februari 2008
Back on track
Först och främst; tack för alla kommentarer på gårdagens blogg! Det värmer och stärker och plockar fram mitt "jävlar anamma" igen =)
Var med viss vånda jag snörade på mig skorna idag, tänk om det skulle kännas motigt och dra ner mig ännu mer i tvivelträsket. Efter en kort överläggning så insåg jag dock att jag enbart var fånig och begav mig ut för att döda hjärnspöket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort... På schemat för dagen stod fartlek, fokus på kortare intervaller. Jag gjorde samma misstag som alltid; gick ut för hårt redan under uppvärmningen (när ska man lära sig???). Stannade och dividerade med mig själv om jag skulle fortsätta springa eller jogga hem och vila. Gissa vad jag valde? :-)
Facit för löprundan blev som följer: 8 tempoökningar på mellan 40 sek och 1 min 50 sek, samtliga mellan 4:10 och 4:30 i fart, majoriteten runt 4:20. Total sträcka 11,1 K och snittfarten totalt 5:07. Hade hoppats på en lite snabbare snittfart men för att ha motvind hälften av rundan, ha stumma ben (pga för hög utgångsfart) och dessutom knappt hunnit smälta frukosten så var det en väl godkänd runda med mersmak! 5:07 är inte dåligt alls!
Nu väntar en vilodag med bastu och sjöbad på landet. Härligt!!
Var med viss vånda jag snörade på mig skorna idag, tänk om det skulle kännas motigt och dra ner mig ännu mer i tvivelträsket. Efter en kort överläggning så insåg jag dock att jag enbart var fånig och begav mig ut för att döda hjärnspöket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort... På schemat för dagen stod fartlek, fokus på kortare intervaller. Jag gjorde samma misstag som alltid; gick ut för hårt redan under uppvärmningen (när ska man lära sig???). Stannade och dividerade med mig själv om jag skulle fortsätta springa eller jogga hem och vila. Gissa vad jag valde? :-)
Facit för löprundan blev som följer: 8 tempoökningar på mellan 40 sek och 1 min 50 sek, samtliga mellan 4:10 och 4:30 i fart, majoriteten runt 4:20. Total sträcka 11,1 K och snittfarten totalt 5:07. Hade hoppats på en lite snabbare snittfart men för att ha motvind hälften av rundan, ha stumma ben (pga för hög utgångsfart) och dessutom knappt hunnit smälta frukosten så var det en väl godkänd runda med mersmak! 5:07 är inte dåligt alls!
Nu väntar en vilodag med bastu och sjöbad på landet. Härligt!!
onsdag 20 februari 2008
Prestationsångest
Tog efter mycket vånda beslutet att vila idag. Har tränat fem dagar på raken och jag VET att vilan är jätteviktig. Men känslan säger något annat... Igår tränade jag på gymmet med bara 5,5 km lugn jogg (5.05-tempo) som uppvärmning och känslan säger att jag borde ge mig ut och springa fartlek. Samvetet säger att jag tränar för dåligt, jag kan inte känna att jag är en bra löpare, är inte nöjd med mina resultat och jag har prestationsnojja över att inte klara "drömgränsen" sub 3,30. Och att "alla" andra kan, men inte jag. Jag blir så otroligt inspirerad och imponerad av alla löpare vars bloggar jag besöker, men tycker liksom inte att jag spelar i samma liga alls. Typ Karin=division 3, omvärlden=Champions League. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att jag har ett stukat löparsjälvförtroende :-P
Är jag övertränad eller är det här något som drabbar prestationsinriktade löpare då och då? Jag är synnerligen envis, så jag släpper ju inte min marathondröm i första taget. Samtidigt undrar jag om det är realistiskt att jag ska nå dit, för jag vet hur otroligt sur jag kommer att bli om jag misslyckas. Har en vinnarskalle av kaliber, VILL prestera, VILL vinna, VILL nå mina mål. Frågan är om det räcker.Ska vila på saken och återkomma.
Usch vad jag gnäller. Jag älskar ju att springa, egentligen.
Är jag övertränad eller är det här något som drabbar prestationsinriktade löpare då och då? Jag är synnerligen envis, så jag släpper ju inte min marathondröm i första taget. Samtidigt undrar jag om det är realistiskt att jag ska nå dit, för jag vet hur otroligt sur jag kommer att bli om jag misslyckas. Har en vinnarskalle av kaliber, VILL prestera, VILL vinna, VILL nå mina mål. Frågan är om det räcker.Ska vila på saken och återkomma.
Usch vad jag gnäller. Jag älskar ju att springa, egentligen.
måndag 18 februari 2008
Misslyckad vilodag och tankar om mat...
Jag VET att det står vilodag i schemat men min nyfunna löparkompis E ville ut en sväng idag och jag kunde inte riktigt motivera mig till att säga nej. Med facit i hand kan jag dock säga att fyra tempopass i rad inte är rekommenderbart, iallafall inte något man ska göra till en vana ;-)
Tänkte att vi kanske kunde springa lite lugnare, men helt plötsligt var farten uppe i 4.40 och när E anslöt blev det 4:35 runt Söder Mälarstrand-Västerbron-Norr Mälarstrand, 8K med uppvärmningen hemifrån mig inkluderat. Västerbron passerades på 4:55-tempo uppför och 4:30-tempo nedför. Väl tillbaka vid Slussen skildes våra vägar och då gick det betydligt långsammare hem. Totalt 13,5 K idag, plus en promenad på 1K uppför Henkan. Orkade bara inte springa den sista biten, det var priset jag fick betala för dagens misslyckade vilodag... (Eller, tja, jag hade kunnat pressa mig, men varför?).
Snitthastighet 4:52 totalt, snittpuls på 175 totalt, men under den snabba distansen var den 181'. Antar att kroppen är lite sliten, fyra tuffa pass på raken är den inte van vid. Blir lite orolig att min tempotopp nu kommer att följas av sjukdom, enligt Niklas' princip. Håller tummarna för att det inte är så och lovar att vila benen imorgon och bara köra styrka för överkroppen. Hur som helst så är jag grymt nöjd med passet idag och både jag och E stirrade förvånat på våra klockor eftersom det kändes som om det gick ganska långsamt... =)
Under nedjoggen idag råkade jag ut för en rejäl känning av fettförbränningströskeln. Det brukar inte hända, jag märker det sällan, men idag var det riktigt påtagligt. Det fick mig att börja fundera på hur jag äter egentligen... Jag äter kanske lite väl mycket GI för mitt eget bästa, iallafall om man ska tänka på löpning och fettförbränning. Min första termin på sjuksköterskeutbildningen omfattade en hel del nutritionslära. På en av de bästa föreläsningarna jag varit på fick vi lära oss att "fett ska brinna i kolhydraternas glöd". Således: om man ska kunna bränna fett måste man ha kolhydrater som startbränsle. Borde jag då äta mer snabba kolhydrater på morgonen om jag ska ut på ett tempopass på fm? Mina långsamma, GI-riktiga kolhydrater tar ju liksom lite tid på sig att förbränna... Någon som har nåt bra förslag på hur jag "bör" äta för att främja träningsprestationen? Trodde att jag hade bra koll, men nu tränar jag mer och mer varierat än tidigare och kanske behöver tänka i nya banor.
Nu ska jag främja den viktiga sömnen iallafall, sovmorgon imorgon och en lång frukost att se fram emot :-)
Tänkte att vi kanske kunde springa lite lugnare, men helt plötsligt var farten uppe i 4.40 och när E anslöt blev det 4:35 runt Söder Mälarstrand-Västerbron-Norr Mälarstrand, 8K med uppvärmningen hemifrån mig inkluderat. Västerbron passerades på 4:55-tempo uppför och 4:30-tempo nedför. Väl tillbaka vid Slussen skildes våra vägar och då gick det betydligt långsammare hem. Totalt 13,5 K idag, plus en promenad på 1K uppför Henkan. Orkade bara inte springa den sista biten, det var priset jag fick betala för dagens misslyckade vilodag... (Eller, tja, jag hade kunnat pressa mig, men varför?).
Snitthastighet 4:52 totalt, snittpuls på 175 totalt, men under den snabba distansen var den 181'. Antar att kroppen är lite sliten, fyra tuffa pass på raken är den inte van vid. Blir lite orolig att min tempotopp nu kommer att följas av sjukdom, enligt Niklas' princip. Håller tummarna för att det inte är så och lovar att vila benen imorgon och bara köra styrka för överkroppen. Hur som helst så är jag grymt nöjd med passet idag och både jag och E stirrade förvånat på våra klockor eftersom det kändes som om det gick ganska långsamt... =)
Under nedjoggen idag råkade jag ut för en rejäl känning av fettförbränningströskeln. Det brukar inte hända, jag märker det sällan, men idag var det riktigt påtagligt. Det fick mig att börja fundera på hur jag äter egentligen... Jag äter kanske lite väl mycket GI för mitt eget bästa, iallafall om man ska tänka på löpning och fettförbränning. Min första termin på sjuksköterskeutbildningen omfattade en hel del nutritionslära. På en av de bästa föreläsningarna jag varit på fick vi lära oss att "fett ska brinna i kolhydraternas glöd". Således: om man ska kunna bränna fett måste man ha kolhydrater som startbränsle. Borde jag då äta mer snabba kolhydrater på morgonen om jag ska ut på ett tempopass på fm? Mina långsamma, GI-riktiga kolhydrater tar ju liksom lite tid på sig att förbränna... Någon som har nåt bra förslag på hur jag "bör" äta för att främja träningsprestationen? Trodde att jag hade bra koll, men nu tränar jag mer och mer varierat än tidigare och kanske behöver tänka i nya banor.
Nu ska jag främja den viktiga sömnen iallafall, sovmorgon imorgon och en lång frukost att se fram emot :-)
söndag 17 februari 2008
Snabbdistans med trötta ben.
Träningsveckan fick avslutas med en snabbdistans eftersom jag jobbade när mina TSM-kompisar var ute och sprang. Åh, så avundsjuk jag var när jag tittade ut genom fönstret på jobbet vid 11-tiden!! Får längta till nästa söndag istället...
Min träningssöndag blev sådär, kroppen kändes sliten efter två hyggligt snabba pass på raken. Inte mycket att göra något åt när min torsdagsträning blev inställd pga jobb, så jag snörade på de nya dojjorna och log lyckligt innan jag gav mig iväg. Det gick lite för fort i början, igen! Att man aldrig lär sig... Började lugnt och fint på 5.00/km, men tyckte att det var så himla härligt och kändes så lätt att jag pinnade på och hade helt plötsligt hamnat på 4:29-tempo efter 2K... Lyckades hålla farten till 5.8K och sen blev det till att stanna, andas lite och fortsätta... Sprang ytterligare en dryg km i 4:33-fart. Sen tyckte mina vader att det fick vara nog, sista biten hem gick i 5:32-fart; uppförsbackseländet inkluderat. Pulsmässigt snittade jag 171', så det kändes helt ok att vara lite trött... Eller mycket trött!
Hade för övrigt en intressant upplevelse idag igen. Vadmusklerna protesterade högljutt mot slutet av snabbdistansen och helt förbryllad kom jag på varför; framfotslöpning! När det går fort vill jag tydligen löpa "på tå" och då är det kanske inte så konstigt att vaderna stumnar efter ett tag, särskilt inte när man är ovan och har nya skor (och säkerligen gör fel!). Lite coolt kändes det faktiskt. Jag-en löpare, på riktigt :-)
Och att bero på skor; vi pratade träningsprylar på jobbet idag och jag berättade om mina nya skor, såklart. Min kollega tipsade mig då om att det var klokt att byta skor med några års mellanrum eftersom de inte håller så länge. Hon såg lite förvirrad ut när jag sa att förbrukar 2-3 skor om året. Att man kunde springa så mycket hade hon aldrig tänkt på :-D
Min träningssöndag blev sådär, kroppen kändes sliten efter två hyggligt snabba pass på raken. Inte mycket att göra något åt när min torsdagsträning blev inställd pga jobb, så jag snörade på de nya dojjorna och log lyckligt innan jag gav mig iväg. Det gick lite för fort i början, igen! Att man aldrig lär sig... Började lugnt och fint på 5.00/km, men tyckte att det var så himla härligt och kändes så lätt att jag pinnade på och hade helt plötsligt hamnat på 4:29-tempo efter 2K... Lyckades hålla farten till 5.8K och sen blev det till att stanna, andas lite och fortsätta... Sprang ytterligare en dryg km i 4:33-fart. Sen tyckte mina vader att det fick vara nog, sista biten hem gick i 5:32-fart; uppförsbackseländet inkluderat. Pulsmässigt snittade jag 171', så det kändes helt ok att vara lite trött... Eller mycket trött!
Hade för övrigt en intressant upplevelse idag igen. Vadmusklerna protesterade högljutt mot slutet av snabbdistansen och helt förbryllad kom jag på varför; framfotslöpning! När det går fort vill jag tydligen löpa "på tå" och då är det kanske inte så konstigt att vaderna stumnar efter ett tag, särskilt inte när man är ovan och har nya skor (och säkerligen gör fel!). Lite coolt kändes det faktiskt. Jag-en löpare, på riktigt :-)
Och att bero på skor; vi pratade träningsprylar på jobbet idag och jag berättade om mina nya skor, såklart. Min kollega tipsade mig då om att det var klokt att byta skor med några års mellanrum eftersom de inte håller så länge. Hon såg lite förvirrad ut när jag sa att förbrukar 2-3 skor om året. Att man kunde springa så mycket hade hon aldrig tänkt på :-D
lördag 16 februari 2008
Total lycka!
På begäran, Masse; skobilder. Gissa vilka som är nya... :-D
Lyckan är total! Idag har de nya skorna invigts och premiärrundan blev 12,6 K, planerat lugn distansfart men benen och skorna tyckte annorlunda. Sprang de första 7,5K på 4,39 min/km. Hur 17 gick det till?! Om det inte vore för att jag kollat min klocka och km-hastighet med både Niklas' och Eriks klockor så skulle jag tro att det var något fel på min.
Nåja, avslutande 4,1K gick betydligt långsammare, men skönt var det! Otroligt skönt!! :-) All trötthet jag känt i benen tidigare i veckan var som bortblåst, ingen stumhet, ingen smärta, ingen flodhäst (möjligen lite kamelpuckel fortfarande, men det beror ju inte på skorna!). MÅSTE lära mig att byta skor i tid, skillnaden var verkligen enorm. Nu måste jag bara vänta tills lönen kommer, sen blir det nya skor igen.
Lycka till på TSM-träningen imorgon, ni lyckliga som inte jobbar! Jag är med er i tanken :-)
fredag 15 februari 2008
En kass fartlek och nya insikter
Förutsättningarna för dagens fartlek var optimala. Åtminstone såg det så ut när jag åt frukost och tittade på vädret utanför...
Gav mig iväg och insåg efter ungefär 100 m att det blåste. Isvind. Rakt i ansiktet. Well, i övrigt frös jag inte utan var optimalt klädd så det var ju liksom bara att gilla läget, men det gjorde rätt ont faktiskt. Började bra, skön känsla i kroppen och lagom soft fart på 4:55/km i uppvärmningen. Sen hände nåt; benhinnorna och hälsenorna gnisslade och skrek av stumhet och mjölksyran började krypa på. Av det lärde jag mig en rejäl läxa: byt skor INNAN det är för sent! Skorna är verkligen, verkligen slut nu (att jag aldrig lär mig!) och det känns så skönt att jag snart ska ta bussen mot stan och köpa nya skor! Lycka :-)
Nåja, det hjälpte ju inte att tänka på under dagens löpning, men på 5 km lyckades jag få till tre riktigt långa fartökningar och en uppförsbacke innan gav jag upp fartlekandet (4:33, 4:31, 4:21 samt 4:55 i 400 m uppförsbacke). Det var smärtsamt och inte värt att fartleka en km till tyckte jag, surade och sprang hemåt i lagom fart. Lagom fart visade sig vara 4:45 de avslutande 5K (innan jag joggade ner 2,5K också). Det är lite fort och inte så konstigt att kroppen tyckte att det var motigt att fartöka då... Får nog vara rätt nöjd, trots allt. Under de där 5K fick jag plötsligt en "aha-upplevelse" av framfotslöpning. NU fattar jag vad som menas och även om jag säkerligen har lång bit kvar innan det sitter så fick jag en känsla för hur det ska kännas. Lätt som en fjäder, höfterna högt, tysta steg och bara en behaglig känsla i kroppen :-)
Nu väntar jobb, men först: nya skor! Hurra :-)
Gav mig iväg och insåg efter ungefär 100 m att det blåste. Isvind. Rakt i ansiktet. Well, i övrigt frös jag inte utan var optimalt klädd så det var ju liksom bara att gilla läget, men det gjorde rätt ont faktiskt. Började bra, skön känsla i kroppen och lagom soft fart på 4:55/km i uppvärmningen. Sen hände nåt; benhinnorna och hälsenorna gnisslade och skrek av stumhet och mjölksyran började krypa på. Av det lärde jag mig en rejäl läxa: byt skor INNAN det är för sent! Skorna är verkligen, verkligen slut nu (att jag aldrig lär mig!) och det känns så skönt att jag snart ska ta bussen mot stan och köpa nya skor! Lycka :-)
Nåja, det hjälpte ju inte att tänka på under dagens löpning, men på 5 km lyckades jag få till tre riktigt långa fartökningar och en uppförsbacke innan gav jag upp fartlekandet (4:33, 4:31, 4:21 samt 4:55 i 400 m uppförsbacke). Det var smärtsamt och inte värt att fartleka en km till tyckte jag, surade och sprang hemåt i lagom fart. Lagom fart visade sig vara 4:45 de avslutande 5K (innan jag joggade ner 2,5K också). Det är lite fort och inte så konstigt att kroppen tyckte att det var motigt att fartöka då... Får nog vara rätt nöjd, trots allt. Under de där 5K fick jag plötsligt en "aha-upplevelse" av framfotslöpning. NU fattar jag vad som menas och även om jag säkerligen har lång bit kvar innan det sitter så fick jag en känsla för hur det ska kännas. Lätt som en fjäder, höfterna högt, tysta steg och bara en behaglig känsla i kroppen :-)
Nu väntar jobb, men först: nya skor! Hurra :-)
torsdag 14 februari 2008
Ingen träning...
Idag var åter igen en sån där dag. Fan! Har jobbat från 06.40 till 16.30 i princip non-stop, haft en skitdag och nu går det ut över min löpning. Jag orkar bara inte!!! Är så frustrerad, trött och irriterad över att jobbet går ut över träningen, samtidigt som jag vet att löpning i det här läget bara blir pannkaka. Och jag hinner springa fre-lör-sön ändå och få en bra veckas träning. Men ändå!!! Varför måste allt skit samlas på en dag, kan man inte sprida ut det lite jämnare istället?! :-P
Till råga på allt är det alla hjärtans dag. Mitt singelhjärta gnisslar av avundsjuka över alla par, alla sambos, gifta, särbos... Jag vill också!!! Tröstar mig med att jag åtminstone inte behöver argumentera för att få träna vissa dagar/tider eller få pikar för att jag är en löpardåre (med dålig karaktär). Men katten vet om jag inte hellre hade gnabbats med någon än sitta här själv.
För att inte helt bli som Ior så tänker jag positivt; imorgon är en ny dag och en härlig fartlek på fm väntar :-) Och sen ska jag köpa nya löparskor! Hurra!
Till råga på allt är det alla hjärtans dag. Mitt singelhjärta gnisslar av avundsjuka över alla par, alla sambos, gifta, särbos... Jag vill också!!! Tröstar mig med att jag åtminstone inte behöver argumentera för att få träna vissa dagar/tider eller få pikar för att jag är en löpardåre (med dålig karaktär). Men katten vet om jag inte hellre hade gnabbats med någon än sitta här själv.
För att inte helt bli som Ior så tänker jag positivt; imorgon är en ny dag och en härlig fartlek på fm väntar :-) Och sen ska jag köpa nya löparskor! Hurra!
onsdag 13 februari 2008
23K PMS
Efter att ha vilat mig i form i två dagar var det idag dags för veckans långpass. Anledningen till att det blev långvila var att kroppen helt enkelt var tvärdöd efter jobbet igår och jag ville definitivt inte sumpa långpasset idag på grund av en onödigt jobbig träning sent igår. However, back to the topic...
PMS. Prestationssänkande MarathonSyndrom. Pulveriserad MarathonSatsning. Eller möjligen PreMenstruella Spänningar. Jag håller dock det sistnämnda som minst korrekt benämning på PMS-eländet :-P
Det ÄR inte kul att 4-5 dagar varje månad gå upp ett par kg i vätska och bli kroniskt trött trots 8 timmars nattsömn plus power-nap på eftermiddagen. Iallafall inte om man är löpare...(jag, löparnörd?! Inte då!). Idag visade vågen ganska exakt +2 kg. Kul! Tänk om man hade funkat som en kamel som kan utnyttja vätskan i puckeln, men nej. Puckeln sitter där den sitter, på magen (det är säkert bara inbillning, men ändå) och tyngdkänslan i kroppen är bedrövlig. Typ.
Well, benen längtade iallafall ut och vädret var ju bara underbart så motivation till långpass fanns det gott om. Tur var väl det! Efter två ynka km kände jag mig som en flodhäst med tungt steg och stumma vader, magpuckeln måste ha halkat till vaderna! Bidragande till flodhästkänslan var säkert att mina skor ligger på sitt yttersta och flämtar, dämpningen är nästan slut och det är hål vid höger stortå... Det var ingen skön löpning alls, men eftersom jag är envis som en åsna så fortsatte jag mitt lilla företag. Lagom till Västerbron hade jag vant mig vid flodhästlöpningen och därefter fick jag faktiskt en riktigt skön runda. Kollade inte på klockan en enda gång utan lät kroppen bestämma tempot själv (inte läge att försöka pressa tider med en PMS-flodhäst...) och blev glatt överraskad när klockan stannade på 1:59:31 efter 23,41 K. Varav de sista 1,4 i uppförsbacke, precis vad man inte längtar efter med 22K i benen. Snittid 5:06/km, snittpuls 155. Not too bad for being a hippo ;-)
Belöningen för dagens löpning blev att åka en sväng till RS och prova skor. På fredag ska jag hämta ut mina nya Kayano och så "råkade" jag prova ett par DS Trainer... som kommer att införskaffas så fort nästa lön har kommit. Det finns dessutom en sport-BH med inbyggt pulsband som är Polar-kompatibelt. Undrar om det inte är en nödvändighet att införskaffa... ;-)
PMS. Prestationssänkande MarathonSyndrom. Pulveriserad MarathonSatsning. Eller möjligen PreMenstruella Spänningar. Jag håller dock det sistnämnda som minst korrekt benämning på PMS-eländet :-P
Det ÄR inte kul att 4-5 dagar varje månad gå upp ett par kg i vätska och bli kroniskt trött trots 8 timmars nattsömn plus power-nap på eftermiddagen. Iallafall inte om man är löpare...(jag, löparnörd?! Inte då!). Idag visade vågen ganska exakt +2 kg. Kul! Tänk om man hade funkat som en kamel som kan utnyttja vätskan i puckeln, men nej. Puckeln sitter där den sitter, på magen (det är säkert bara inbillning, men ändå) och tyngdkänslan i kroppen är bedrövlig. Typ.
Well, benen längtade iallafall ut och vädret var ju bara underbart så motivation till långpass fanns det gott om. Tur var väl det! Efter två ynka km kände jag mig som en flodhäst med tungt steg och stumma vader, magpuckeln måste ha halkat till vaderna! Bidragande till flodhästkänslan var säkert att mina skor ligger på sitt yttersta och flämtar, dämpningen är nästan slut och det är hål vid höger stortå... Det var ingen skön löpning alls, men eftersom jag är envis som en åsna så fortsatte jag mitt lilla företag. Lagom till Västerbron hade jag vant mig vid flodhästlöpningen och därefter fick jag faktiskt en riktigt skön runda. Kollade inte på klockan en enda gång utan lät kroppen bestämma tempot själv (inte läge att försöka pressa tider med en PMS-flodhäst...) och blev glatt överraskad när klockan stannade på 1:59:31 efter 23,41 K. Varav de sista 1,4 i uppförsbacke, precis vad man inte längtar efter med 22K i benen. Snittid 5:06/km, snittpuls 155. Not too bad for being a hippo ;-)
Belöningen för dagens löpning blev att åka en sväng till RS och prova skor. På fredag ska jag hämta ut mina nya Kayano och så "råkade" jag prova ett par DS Trainer... som kommer att införskaffas så fort nästa lön har kommit. Det finns dessutom en sport-BH med inbyggt pulsband som är Polar-kompatibelt. Undrar om det inte är en nödvändighet att införskaffa... ;-)
söndag 10 februari 2008
Att lyssna på kroppen
Det är klokt att lyssna på kroppens signaler, vare sig det gäller träning eller något annat. Idag hade jag tänkt att gå på tre lägenhetsvisningar efter träningen, men kroppen sa något annat...
Hade ett kanonpass med TSM idag, trots att jag kom hem vid ett-tiden inatt och vaknade halv fyra av att grannen ovanför drog igång dammsugaren och dammsög i en kvart. Och trots att jag drack ett glas vin mer än jag borde. Konditionsmässigt svarade kroppen helt underbart på dagens fartökning, som gick klart snabbare än det var utlovat från början. Styrkebesked!!! Sprang i vanlig ordning och pratade med Niklas och Mats (som tyvärr fick hoppa av efter en dryg mil pga löparknä, men som lyssnade på kroppen. Starkt jobbat!!) och fortsatte obehindrat att prata även under fartökningen. Undrar när farten i TSM når över min pratfart... (och undrar när resterande TSM:are ska tröttna på mitt pratande, ha ha ha)
Nåväl, efter kanonpasset tackade helt enkelt min kropp för sig och skrek "mat, vila". Efter att ha försökt trotsa kroppens vilja och blivit alldeles yrslig på kuppen så gav jag upp allt vad visningar heter och åkte hem istället. Så skönt!! Känns iofs lite surt att jag kanske missade drömlägenheten, men jag känner nu att kroppen tackar för det! Den är lite sliten och det är 16 veckor kvar till Stockholm Marathon, den SKA hålla hela vägen! Det som återstår för mig ikväll är att äta (igen, jag är konstant hungrig!) och vila mig i form. Skönt med vilodag imorgon :-)
Hade ett kanonpass med TSM idag, trots att jag kom hem vid ett-tiden inatt och vaknade halv fyra av att grannen ovanför drog igång dammsugaren och dammsög i en kvart. Och trots att jag drack ett glas vin mer än jag borde. Konditionsmässigt svarade kroppen helt underbart på dagens fartökning, som gick klart snabbare än det var utlovat från början. Styrkebesked!!! Sprang i vanlig ordning och pratade med Niklas och Mats (som tyvärr fick hoppa av efter en dryg mil pga löparknä, men som lyssnade på kroppen. Starkt jobbat!!) och fortsatte obehindrat att prata även under fartökningen. Undrar när farten i TSM når över min pratfart... (och undrar när resterande TSM:are ska tröttna på mitt pratande, ha ha ha)
Nåväl, efter kanonpasset tackade helt enkelt min kropp för sig och skrek "mat, vila". Efter att ha försökt trotsa kroppens vilja och blivit alldeles yrslig på kuppen så gav jag upp allt vad visningar heter och åkte hem istället. Så skönt!! Känns iofs lite surt att jag kanske missade drömlägenheten, men jag känner nu att kroppen tackar för det! Den är lite sliten och det är 16 veckor kvar till Stockholm Marathon, den SKA hålla hela vägen! Det som återstår för mig ikväll är att äta (igen, jag är konstant hungrig!) och vila mig i form. Skönt med vilodag imorgon :-)
lördag 9 februari 2008
Mental inställning
Tron kan försätta berg heter det ju, och jag tror att det stämmer rätt väl. Igår bestämde jag mig ju för att ha en bra helg och hittills har den varit kanonbra!
Enligt träningsschemat var det "lätt" träning idag, men jag hade ett otroligt behov av att få gå på gymmet så det fick bli ett avsteg från programmet, igen. Nåja, det var jätteskönt! Jag behöver nog få ur mig lite aggressioner genom att lyfta skrot så det svartnar för ögonen ibland. Hoppas det inte straffar sig på morgondagens långpass bara (men då får jag skylla mig själv!). Tänkte dock köra med mental träning och tänka mig snabb, stark och lätt så borde det gå bättre... Om inte annat så borde sällskapet få mig att lyfta :-)
Well, efter träningen så lyckades jag både få en bra mobil och en snygg klippning (vilket ses här ovan, eller hur?!) utan någon som helst ansträngning och nu är jag tillbaka i mobiletern igen :-) Tror faktiskt att jag hade flyt just för att jag bestämt mig för att inte reta upp mig mer. Och om man tror att det ska gå så brukar det ju göra det!
Nu väntar en härlig middag hos Magnus, Ahn-Za och Ebba-bus, sen en skön natts sömn och ett underbart långpass med fartökning med TSM imorgon. Mental inställning var ordet, sa Bull!
Enligt träningsschemat var det "lätt" träning idag, men jag hade ett otroligt behov av att få gå på gymmet så det fick bli ett avsteg från programmet, igen. Nåja, det var jätteskönt! Jag behöver nog få ur mig lite aggressioner genom att lyfta skrot så det svartnar för ögonen ibland. Hoppas det inte straffar sig på morgondagens långpass bara (men då får jag skylla mig själv!). Tänkte dock köra med mental träning och tänka mig snabb, stark och lätt så borde det gå bättre... Om inte annat så borde sällskapet få mig att lyfta :-)
Well, efter träningen så lyckades jag både få en bra mobil och en snygg klippning (vilket ses här ovan, eller hur?!) utan någon som helst ansträngning och nu är jag tillbaka i mobiletern igen :-) Tror faktiskt att jag hade flyt just för att jag bestämt mig för att inte reta upp mig mer. Och om man tror att det ska gå så brukar det ju göra det!
Nu väntar en härlig middag hos Magnus, Ahn-Za och Ebba-bus, sen en skön natts sömn och ett underbart långpass med fartökning med TSM imorgon. Mental inställning var ordet, sa Bull!
fredag 8 februari 2008
En sån där dag...
Ja, om det inte vore för att det är fredagen den 8/2 så skulle jag nästan tro att det var fredagen detn 13:e. Min fredag har med andra ord inte varit helt strålande. Inte strålande alls faktiskt. Idag har det varit en sån där dag då man helst skulle ha låtit bli att gå upp... Vilket iofs var det jag _nästan_ gjorde...
Let's start from the very beginning: Igår fick min mobil frispel och bestämde sig för att leva sitt eget liv. Eller rättare sagt; den bestämde sig för att inte leva alls utan tvärdog. Kul. Detta medförde att jag fick ställa min pulsklocka som väckarklocka istället och nog vaknade jag när det ringde, men korkat nog så stängde jag av alarmet och somnade om. Vaknade 05:22, fick rusa upp, hoppa i kläderna och småjogga till bussen. Inte kunde jag ringa till päronen och önska "trevlig resa till Sydafrika" som jag lovat att göra heller. *suck*
Nåja, hann iallafall med både buss och pendel till jobbet och hade, när jag började jobba, fått i mig ett helt äpple och en cappuccino-to-go. Diger frukost att jobba på alltså. Fick dagen till ära fem patienter och fick tyvärr börja med att ta tag i allt nattpersonalen inte hade gjort... Mitt humör låg någonstans mellan fotknölarna och hälen och skramlade kan jag ju säga. Humöret lättade dock under dagen, särskilt efter det att jag fått i mig lite frukost på riktigt :-)
Efter jobbet åkte jag till telefonbutiken för att få lite hjälp med telefonen. Fan tro't, men naturligtvis så skramlade telefonen igång efter några försök av den dryge killen bakom kassan. Han hävdade att det inte var något fel på moblien, så jag traskade glatt därifrån och tänkte att det nog bara var något tillfälligt. Hur länge var telefonen "vid liv" då... Jo, ungefär tills jag skulle använda den för att skicka ett sms! Nu är den stendöd igen *morr* Bara att köpa ny mobil imorgon alltså...
Gav mig ut och sprang för att tömma skallen lite, på schemat stod snabbdistans. Det gick... sådär... Öppnade för hårt och drog på mig lite väl stumma ben inför själva snabbdistanssträckan och vad händer?! Karins löparhöft tackar för sig med ett knak. Förbannat! Gick iofs att springa, i hygglig fart (4:30), men det knäppte och knakade i höften vid varje steg. Och det gjorde ont. Inte bra alls! Till råga på allt elände så råkade jag springa längs Stadsgårdskajen ungefär samtidigt som allt folk till kvällens finlandskryssningar promenerade till respektive båtar. GAAAH! Det var folk och resväskor överallt på gångbanan och cyklister överallt på cykelbanan. Vart ska jag som löpare springa då?! Skitfrustrerad sprang jag och armbågades med Finlandsresenärerna och funderade över om världen var emot mig eller om det bara var lite PMS. Lutar mer åt det senare. Och inte är TSM-programmet anpassat efter det. *morr, suck, grr*
Nåja, ska sluta sura och sluta gnälla. Imorgon är det lördag, jag är ledig, ska till gymmet och avreagera mig lite och är bjuden på middag på kvällen. Enough is enough, helt enkelt! Nu blickar jag framåt och tänker ha en kanonhelg! Så det så :-)
Let's start from the very beginning: Igår fick min mobil frispel och bestämde sig för att leva sitt eget liv. Eller rättare sagt; den bestämde sig för att inte leva alls utan tvärdog. Kul. Detta medförde att jag fick ställa min pulsklocka som väckarklocka istället och nog vaknade jag när det ringde, men korkat nog så stängde jag av alarmet och somnade om. Vaknade 05:22, fick rusa upp, hoppa i kläderna och småjogga till bussen. Inte kunde jag ringa till päronen och önska "trevlig resa till Sydafrika" som jag lovat att göra heller. *suck*
Nåja, hann iallafall med både buss och pendel till jobbet och hade, när jag började jobba, fått i mig ett helt äpple och en cappuccino-to-go. Diger frukost att jobba på alltså. Fick dagen till ära fem patienter och fick tyvärr börja med att ta tag i allt nattpersonalen inte hade gjort... Mitt humör låg någonstans mellan fotknölarna och hälen och skramlade kan jag ju säga. Humöret lättade dock under dagen, särskilt efter det att jag fått i mig lite frukost på riktigt :-)
Efter jobbet åkte jag till telefonbutiken för att få lite hjälp med telefonen. Fan tro't, men naturligtvis så skramlade telefonen igång efter några försök av den dryge killen bakom kassan. Han hävdade att det inte var något fel på moblien, så jag traskade glatt därifrån och tänkte att det nog bara var något tillfälligt. Hur länge var telefonen "vid liv" då... Jo, ungefär tills jag skulle använda den för att skicka ett sms! Nu är den stendöd igen *morr* Bara att köpa ny mobil imorgon alltså...
Gav mig ut och sprang för att tömma skallen lite, på schemat stod snabbdistans. Det gick... sådär... Öppnade för hårt och drog på mig lite väl stumma ben inför själva snabbdistanssträckan och vad händer?! Karins löparhöft tackar för sig med ett knak. Förbannat! Gick iofs att springa, i hygglig fart (4:30), men det knäppte och knakade i höften vid varje steg. Och det gjorde ont. Inte bra alls! Till råga på allt elände så råkade jag springa längs Stadsgårdskajen ungefär samtidigt som allt folk till kvällens finlandskryssningar promenerade till respektive båtar. GAAAH! Det var folk och resväskor överallt på gångbanan och cyklister överallt på cykelbanan. Vart ska jag som löpare springa då?! Skitfrustrerad sprang jag och armbågades med Finlandsresenärerna och funderade över om världen var emot mig eller om det bara var lite PMS. Lutar mer åt det senare. Och inte är TSM-programmet anpassat efter det. *morr, suck, grr*
Nåja, ska sluta sura och sluta gnälla. Imorgon är det lördag, jag är ledig, ska till gymmet och avreagera mig lite och är bjuden på middag på kvällen. Enough is enough, helt enkelt! Nu blickar jag framåt och tänker ha en kanonhelg! Så det så :-)
onsdag 6 februari 2008
Förena nöje med nöje?
Jag är en nyfiken människa av naturen. Lite väl nyfiken kanske, men ändå... Man måste testa nya saker, annars kommer man ingen vart och det värsta som kan hända är att det går galet och då lär man sig förhoppningsvis något av det med (ska väl tillägga att det bara gäller mig själv och att jag aldrig riskerar att göra någon utomstående illa, helt galen är jag inte ;) )
Dagens nyfikenhet bestod i att testa hur det funkar att kombinera löpning och dejtande. Resultatet av dejten blev att jag nog hittat en ny löparkompis, så kombinationen var inte alls så knasig faktiskt. Jag har varit helt övertygad om att jag aldrig kommer att hitta någon genom mitt fritidsintresse, dvs att vara en löpardåre, men efter dagens "test" så kanske det finns hopp för mig med. Inte den här gången, dock... I vilket fall var det helt klart en testvärd kombination som jag gärna testar igen förutsatt att:
1) personen i fråga också gillar löpning och
2) ligger på ungefär samma nivå som jag samt
3) tycker att det är kul att träffa folk och springa och prata :-)
Alla tre faktorerna stämde idag, fick en kanonrunda på bra tid och med trevligt sällskap. Att det inte klickade är en annan sak.
Ergo: förena nöje med nöje är en bra kombination, iallafall ibland. Och åter igen; vågar man inget, vinner man inget - QED
Dagens nyfikenhet bestod i att testa hur det funkar att kombinera löpning och dejtande. Resultatet av dejten blev att jag nog hittat en ny löparkompis, så kombinationen var inte alls så knasig faktiskt. Jag har varit helt övertygad om att jag aldrig kommer att hitta någon genom mitt fritidsintresse, dvs att vara en löpardåre, men efter dagens "test" så kanske det finns hopp för mig med. Inte den här gången, dock... I vilket fall var det helt klart en testvärd kombination som jag gärna testar igen förutsatt att:
1) personen i fråga också gillar löpning och
2) ligger på ungefär samma nivå som jag samt
3) tycker att det är kul att träffa folk och springa och prata :-)
Alla tre faktorerna stämde idag, fick en kanonrunda på bra tid och med trevligt sällskap. Att det inte klickade är en annan sak.
Ergo: förena nöje med nöje är en bra kombination, iallafall ibland. Och åter igen; vågar man inget, vinner man inget - QED
måndag 4 februari 2008
Inspiration
Nu tjatar jag om min löpning igen, läs eller låt bli ;-P
På förra helgens TSM-träning fick jag en enorm inspiration till min fortsatta kamp mot 3.30 på maran. Dels var tempot perfekt för att kunna springa och prata hela tiden (vilket jag såklart gjorde, som den pratkvarn jag är...) , dels var sällskapet toppentrevligt och dels var vädret helt underbart! Det fina i att kunna springa och prata är att man möter likasinnade. Någon som förstår det här med att gå upp tidigt på söndagarna för att springa långpass, som svettas och sliter i veckorna för att följa träningsschemat och som älskar det! Det blir en bekräftelse på att man är normal, åtminstone just där och då ;-) Dessutom kan konversationsämnena bli lite vad som helst och helt plötsligt har hela träningspasset gått och man har knappt märkt av det! Nu blir det säkert ändring på det i och med att tempot ska höjas, men ändå. Från förra helgens löpning och konversationer ska jag hämta styrka när det känns motigt!
Vad inspirerade mig i konversationerna då? Jag lärde känna Masja från Holland som är i Stockholm och jobbar i 1 ½ år till. Hon har sprungit diverse marathon världen över och har PB på 3.27 tror jag det var. Vi hittade en gemensam tråd i att vi båda har jobbat/haft praktik i Kenya och sprang och dividerade en massa de sista 7 km, på engelska!
Som tur var hade jag värmt upp med en kortare konversation med Rubin McRae himself, som verkligen gav mig en ego-boost när han tyckte att min 3.49-tid i Stockholm var "great" och min 3.39-tid i Berlin var "terrific" :-D *lycka* Han tyckte att jag kunde satsa på ännu bättre tider än 3.30, men...nja... vi får se... Han såg mig iallafall och det var inspirerande!
Slutligen Niklas (http://asfaltsjokern.wordpress.com/) och Mats,(http://42195mgk.wordpress.com/) helsköna grabbar med vinnarskallar, GPS-klockor och ganska cynisk humor (det är svårt att springa och skratta, men i detta fall gick det inte att låta bli). Underbara bloggar som inspirerar och får mig att le! Dessutom lyckas de kombinera löpning med jobb, familj och barn, vilket i mina ögon är beundransvärd! (och om dom kan hitta tid, så kan jag!).
Det finns en annan sida av inspiration också, nämligen att ge inspiration till andra. Jag pratar inte så jättegärna om löpningen på jobbet eftersom det dels känns lite skrytigt och dels brukar ingen förstå vad jag håller på med ändå ;-) Nu har jag dock fått smeknamnet "marathon-Karin" på jobbet (vi är sisådär 10 barnmorskor som heter Karin) och faktiskt har jag inspirerat flera kollegor till att börja springa! Två av dom kommer till mig med sina frågor om löpträning och hur de ska lägga upp sin taktik och jag är så oerhört stolt över att ha inspirerat dom! Det är också en inspiration för mig att fortsätta springa - att JAG kan inspirera dom! :-)
På förra helgens TSM-träning fick jag en enorm inspiration till min fortsatta kamp mot 3.30 på maran. Dels var tempot perfekt för att kunna springa och prata hela tiden (vilket jag såklart gjorde, som den pratkvarn jag är...) , dels var sällskapet toppentrevligt och dels var vädret helt underbart! Det fina i att kunna springa och prata är att man möter likasinnade. Någon som förstår det här med att gå upp tidigt på söndagarna för att springa långpass, som svettas och sliter i veckorna för att följa träningsschemat och som älskar det! Det blir en bekräftelse på att man är normal, åtminstone just där och då ;-) Dessutom kan konversationsämnena bli lite vad som helst och helt plötsligt har hela träningspasset gått och man har knappt märkt av det! Nu blir det säkert ändring på det i och med att tempot ska höjas, men ändå. Från förra helgens löpning och konversationer ska jag hämta styrka när det känns motigt!
Vad inspirerade mig i konversationerna då? Jag lärde känna Masja från Holland som är i Stockholm och jobbar i 1 ½ år till. Hon har sprungit diverse marathon världen över och har PB på 3.27 tror jag det var. Vi hittade en gemensam tråd i att vi båda har jobbat/haft praktik i Kenya och sprang och dividerade en massa de sista 7 km, på engelska!
Som tur var hade jag värmt upp med en kortare konversation med Rubin McRae himself, som verkligen gav mig en ego-boost när han tyckte att min 3.49-tid i Stockholm var "great" och min 3.39-tid i Berlin var "terrific" :-D *lycka* Han tyckte att jag kunde satsa på ännu bättre tider än 3.30, men...nja... vi får se... Han såg mig iallafall och det var inspirerande!
Slutligen Niklas (http://asfaltsjokern.wordpress.com/) och Mats,(http://42195mgk.wordpress.com/) helsköna grabbar med vinnarskallar, GPS-klockor och ganska cynisk humor (det är svårt att springa och skratta, men i detta fall gick det inte att låta bli). Underbara bloggar som inspirerar och får mig att le! Dessutom lyckas de kombinera löpning med jobb, familj och barn, vilket i mina ögon är beundransvärd! (och om dom kan hitta tid, så kan jag!).
Det finns en annan sida av inspiration också, nämligen att ge inspiration till andra. Jag pratar inte så jättegärna om löpningen på jobbet eftersom det dels känns lite skrytigt och dels brukar ingen förstå vad jag håller på med ändå ;-) Nu har jag dock fått smeknamnet "marathon-Karin" på jobbet (vi är sisådär 10 barnmorskor som heter Karin) och faktiskt har jag inspirerat flera kollegor till att börja springa! Två av dom kommer till mig med sina frågor om löpträning och hur de ska lägga upp sin taktik och jag är så oerhört stolt över att ha inspirerat dom! Det är också en inspiration för mig att fortsätta springa - att JAG kan inspirera dom! :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
