25,5 K i värmen

Dagens långpass: 25,5 K, snittpace 5:33 min/km, snittpuls 161 spm. Bitvis tungt och motigt, men mestadels bara alldeles underbar löparglädje som jag delade med Mia. Rundan: Kungsholmsstrand-Kristineberg-Fredhäll-Västerbron-Hornstullsstrand-Årstabron-Årstaviken-Johanneshovsbron-Norra Hammarbyhamnen-Stadsgårdskajen-Söder Mälarstrand-Västerbron-Norr Mälarstrand och målgång vid Stadshuset. Plus att jag tog en bonussväng från Stadshuset till busshållplatsen vid Centralen då :-) Idag känns alla ord överflödiga, det blir ett långpass i bilder och en film istället.
Årstabron Över stock och sten Utsikten från Västerbron Två trötta långdistansare efter 25 km löpning
Rundan var verkligen en skön revansch efter gårdagens krasch, även om jag såklart fick skylla mig själv när jag gick ut så hårt... Nåja, det känns iallafall bra att veta vart man har sig själv inför kommande veckors träning.
Avslutar med en riktigt skön låt som jag råkade höra på väg hem från jobbet häromkvällen. Känner igen mig så väl i texten...

I behov av batteribyte...

Det är tungt nu. Jag känner mig verkligen som en vissen Duracellkanin i behov av ett batteribyte. Jag vet att träningen går i vågor, att man har platåer och att man måste slita sig igenom de tunga perioderna för att förbättra sig och komma upp i formtoppar. Jag vet. Men just nu, när jag är i en rejäl "det-är-tungt-motigt-och-jobbigt"-period, så vill jag bara sluta springa, låsa in träningsskorna och återkomma när träningen är lustfylld och rolig igen. Mycket rationellt tänkande! :-P

Dagen började iallafall härligt med sovmorgon och därefter shopping och lunch med Mia. Efter det var jag fulltankad med positiv energi från Mia och utrustad med såväl nya Kayanos som nya strumpor och korta tights (men hopprepet lyste med sin frånvaro på hyllorna...) så var jag redo för eftermiddagens löparutmaning. Det blev inte alls som jag tänkt mig...
För att ta det hela från början: dagens pass var planerat att bli 6x1000m-intervaller på bana. Jag har ända sedan den magiska majkvällen längtat tillbaks till Stadion och tänkte att ikväll skulle vi mötas igen; Stadion och jag. Hoppade därför av bussen vid Centralen och tog "marathonvägen" till Stadion; en uppvärmning på 4,4 km i 4:57-pace. Kroppen kändes osynkad, tunga ben men låg puls och bra flås, men jag hittade inte rytmen i steget. Väl framme vid Stadion visade det sig att det var väldigt tillbommat. Hade en tanke på att planka in, men när jag såg väktarbilen glida förbi så avskrev jag den tanken snabbt. Jaha, besviken konstaterade jag att det inte var en magisk kväll och beslöt mig för att pröva lyckan på någon annan löparbana. Valet föll på Zinken, helt enkelt för att det var enklast att ta sig dit med T-banan. När jag en kvart senare närmade mig Zinken slog det mig att det är Kent-konsert där imorgon. Och mycket riktigt... Ett låst Zinkensdamm fullt med scenbyggare väntade mig:-/ Sur och irriterad beslöt jag mig för att springa intervaller nere vid Tanto, samma runda som vi kört med IF Linnéa. Fick raskt tänka om när jag såg alla fredagsfirande människor på picknickfiltarna; det skulle omöjligen ha gått att springa runt där. Således: intervaller mellan Liljeholmsbron och Årstabron längs Hornstullsstrand, en uppskattad sträcka på 800 m (vilket stämde!). Planen var att köra 6x800 m med en minuts ståvila mellan. Det blev 4x800 m och en totalkollaps på den femte intervallen. Hela jag var helt osynkad och kroppen tvärnitade mitt i ett löpsteg utan att jag hann fatta vad som hände. Där och då gav jag upp mitt intervall-löpande och lunkade moloken tillbaks till Zinkensdamms T-banestation (i 5-fart), gnisslade tänder och åkte hem.

Nu sitter jag här och är besviken över att jag gav upp. De första två intervallerna kändes bra, nästa två var lite tyngre men jag kände mig inte tvärslut förrän jag började springa den femte. Då låste det sig bara och luften tog slut, hjärtat rusade och det fanns ingen, ingen kraft kvar att fortsätta intervallträna. Riktigt läskigt och grymt irriterande! Jag sprang baske mig rätt in i väggen, helt utan föraning. Det gjorde ont, vill jag lova.
Trots att jag kände mig som en sengångare på Valium så sprang jag fort, iallafall om man ska tro klockan. Så här blev intervallerna: 2:(59-45-47-50) och min sista kamp varade i 55 sek/200 m. Puls 171/193. Snittpace 3:36 min/km. Jag har vissa tvivel på att det stämmer, men OM det stämmer så känns det nästan okej att jag brakade in i väggen ;-)

Sammanfattningsvis var dagens pass en rejäl disharmoni mellan kropp och själ. Det var tungt, motigt och utan rytm och glädje. Så, jag lägger det här passet bakom mig och ser fram emot att ta revansch på intervallerna om ett par veckor. Och jag tänker inte ge mig förrän jag klarat 6x800 m i 3:36-fart, basta!

Backpass, framfotslöpning och en tejpad högerfot

Den tejpade högerfoten...
Igår var det tisdag och kvalitetsträning med TSM. Fullt med härliga bloggare och joggare som vanligt, så himla kul att ses och bara babbla. Krockade med coach Rubin utanför ÖIP som undrade om vi haft en skön runda i lördags. Jag och Mia, mötte honom nämligen ute på Djurgården där han bara susade förbi oss. Han tyckte iallafall att jag såg stark ut och hade ett bra steg. Lycka!! :-)
Backpass stod på schemat även denna gång och vi begav oss till samma backe som förra veckan. Redan under uppvärmningen kände jag att jag var rejält törstig (dåligt vätskeladdad, klant-Karin!) och vaderna kändes trötta. Det blev iallafall 3 km uppvärmning i 5:11-fart och sedan lite löpskolning på en trång cykelbana. Därefter begav vi oss till backen och körde igång. Tyckte att jag tog det lugnare än förra veckan, men faktum är att det gick snabbare. Fokuserade verkligen på löpsteget och hållningen den här gången och vips så var jag uppe på framfoten och tassade. Det var definitivt mer löpekonomiskt att ta kortare steg "på tå" än att kliva på med hälisättning. Vilken underbar upptäckt! Tyvärr orkade jag köra alla backintervallerna på tå, under den sjunde backintervallen tappade jag fokus och ramlade in i mitt vanliga löpsteg och tog mig liksom aldrig ur det. Samma sak hände på sista intervallen. Vet inte om det var därför, men det kändes ohyggligt tungt att springa de sista två intervallerna, hu! Under nedjoggen gjorde sig törsten sig mer och mer påmind och det kändes mot slutet som om jag hade svalt en hel öken. Riktigt tung och obehaglig känsla, som såklart gick över så fort vi stannat och jag fick dricka. Lärdom: vätskeladda ALLTID ordentligt inför kvalitetspass.
Hur som haver, det var totalt sett ett tungt pass som kändes ordentligt i vaderna. Glad att jag inte var ensam om att tycka att det var tungt! Backen var 280 m och iterationerna lyder som följer 1(09-12-08-07-08-08-09-06). Snittpace 4:05 min/km uppför. Inte illa! Och Mia, den sista intervallen är den jag sprang åt dig ;-) Nästa gång hoppas jag på att orka springa alla intervallerna på framfoten, det underlättade verkligen.

En ömmande vad...
Tillbringade dagens lediga förmiddag med att gå till en idrottsmassör. Det var en smärtsam upplevelse, vill jag lova. Han hittade alla ömma punkter direkt och tryckte och masserade så att jag höll på att krypa ur skinnet. Som ett fint minne har jag fått stora ömmande rodnader på vaderna efter hans behandling. Hans kommentar till mina stackars vadmuskler var "det var länge sedan någon gav de här vaderna kärlek va?". Antar att det säger en del om vadernas skick... ;-)

Förutom ett par misshandlade vader fick jag en tejpad högerfot. Det visade sig nämligen att min ömmande högerhäl härstammar ur ett högt fotvalv och en felbelastad muskel. Detta har lett till en muskelhinneinflammation; en fascit. Nu ska det inte vara någon fara på taket eftersom jag bara har känt av det sedan SM, men i dessa skadefyllda tider i bloggvärlden så är jag livrädd att jag åker på hälsporre eller något annat otyg. Lösningen på mitt problem ska iallafall vara att tejpa upp fotvalvet. Således fick jag en snabbkurs i tejpning av fötterna och vaderna (just in case...) samt en hårt tejpad högerfot. Och faktum är att det känns mycket bättre, så nu ska det tejpas fötter för brinnande livet!

Struktur i tillvaron

Eftersom jobbläget är som det är så måste jag försöka strukturera upp min träning ordentligt. Jag vet att jag blir en bättre barnmorska och orkar mer på jobbet om jag också orkar träna. Och för att orka träna gäller det att tänka till och planera. Såhär ser planen för veckan ut:
Tisdag: Backintervaller med TSM
Onsdag: Vila och idrottsmassage
Torsdag: Lugn jogg+gym före jobbet(verkligen dags att ta tag i gymmandet igen!). Depp över att missa Linnéa-träningen.
Fredag: Investera nya träningskläder/skor med Mia. Straffrundor (för missad torsdagsträning); 6x1000 m intervaller. Förhoppningsvis på Stadion.
Lördag: Långpass i lugn fart; 22-25 km.
Söndag: PH-pass med Karin, 8-10 km

Inte helt optimalt med fyra träningsdagar på raken, men å andra sidan är jag helt ledig från jobb fredag-lördag-söndag. Om nån har lust att hänga med på intervallpass på fredag eftermiddag eller långpass på lördag så är det bara att säga till :-)

Midsommardagslångpass

Midsommarhelgen har för min del bestått i jobb. Situationen har varit krisartad och igår fanns det varken utrymme för matpaus eller toabesök på hela arbetspasset. Inte en tillstymmelse till andhämtning. Och tro mig, det känns i kroppen och påverkar tyvärr träningen i en negativ riktning. Dagens planerade runda blev inställd till förmån för en tupplur (välbehövlig!) och det känns inte kul alls...

Nåja, jag fick en massa härlig positiv energi i lördags efter jobbet. Då var det nämligen dags för första långpasset sedan Stockholm Marathon. För att fira det mötte jag upp underbara Mia vid Centralen och sedan sprang vi andra varvet på marathonbanan. Vädergudarna var dock inte helt på vår sida, lördagens enda rejäla regnskur började när vi började springa och höll i sig de första fyra kilometrarna... Jag hade korta tights och kortärmad tischa på mig och regnet var verkligen isande kallt, det riktigt brände i huden. Brrr! Vi konstaterade att det är viljan att trotsa vädrets makter som skiljer löpnörden från vardagsjoggaren, och sprang såklart glatt vidare i regnet. Efter regn kommer ju som bekant solsken och så var fallet även i lördags. De resterande 17 kilometrarna lyste solen upp vår väg och gjorde passet helt underbart.

Mias sällskap var balsam för en stressad barnmorskesjäl, vi höll snacktempo hela vägen runt och pratade om allt och inget. Hela rundan kändes lätt, skön och behaglig, det var bara en liten bit på Djurgården som kändes mentalt tung (som alltid!). När vi kom in på Strandvägen började det bli lite väl trångt med flanerande människor så istället för att springa runt Kungsan tog vi vägen över Nybrokajen för att få bättre flyt. Lite trångt blev det också vid Slussen, där vi verkligen fick kryssa mellan människorna för att komma fram. Söder Mälarstrand låg dock ganska öde så där fick vi flyt igen och Västerbron passerade vi av bara farten, med ett leende på läpparna. På Norr Mälarstrand kände jag att jag inte ville att passet skulle ta slut, det kändes så himla bra i kroppen och allt bara flöt. Det var grymt skönt att avsluta med den känslan i kroppen vill jag lova! Totalt 21,1 km på fina 1:54 (snittpace 5:24). Perfekt långpasstempo! Min puls höll sig riktigt låg; 156 spm (fyra ynka slag från Maffetone-puls) och löpindexet blev rekordhöga 67. Löparlycka!!
Tillbringade därefter lördagskvällen med Mia och hennes härliga sällskap och åt och drack gott. Underbar avslutning på dagen, helt enkelt!

Nu är det ny vecka och nya utmaningar väntar. Förhoppningsvis blir det lite lugnare på jobbet och betydligt mer träning. Ska omge mig med positiv energi, laga energidränerande "hål" med gaffa-tejp och ta nya tag mot framtiden. Berlin Marathon, here I come!!

Tillbaka till glädjen

Well, den här veckans tillvaro på arbetet har varit...övermäktig. Inte mitt yrke som sådant, utan organisationen. Arbetsbelastningen. Att det är tur, ren tur, att inget har gått åt helvete. Och faktum är att jag på allvar, för första gången, börjar fundera över om det är såhär jag vill jobba... Jag får utnyttja något långpass till att filosofera över detta!
Nåväl, två tuffa kvalitetspass har det blivit sedan förra inlägget. I tisdags var det dags för "sommar-TSM". Det var underbart att träffa Catti, Niklas, Fredrika, Johan, Thomas och Clarence som jag inte sett sedan SM. Och Jane som jag inte sett sedan Premiärmilen. Och såklart Mia, Helena, Karin, Rebecca och alla andra härliga löpare. Åh, vilken lycka det är att se hur många andra nördar det finns :-)
Träningen med TSM blev en märklig upplevelse; vi var säkert 60 pers i 1:30-gruppen och försök få 60 pers att springa backintervaller... Det blev en halvtaskig träning just av den anledningen, vi hittade ingen bra backe utan fick ta en lång, seg rackare efter ett par vändors letande. Planen var att springa 8-10 intervaller och jag siktade på 10, såklart. Dock tog jobbstressen ut sin rätt, med besked. Jag blev ohyggligt trött efter åtta intervaller, sprang en katastrofalt långsam nionde (som jag faktiskt inte ens räknar med här, den tog 1:35 att springa) och struntade i att springa den tionde. Inte helt nöjd, om jag säger så. Backen var 250 m lång och såhär blev iterationerna: 1(05-10-06-07-08-10-08-10). Snittpace uppför: 4.28 min/km, kanske inte så konstigt att jag inte orkade hela vägen. Nöjd med att ha sprungit hyfsat jämnt iallafall.

Hade en liten fundering på att ta en återhämtningsjogg igår, men den planen sprack totalt när jag blev tvungen att jobba dubbla pass... Således var det ganska pigga ben som studsade till IF Linnéa-träningen idag och tur var väl det. Allan dök upp och coachade ikväll, trots att han själv har totalt löpförbud de kommande åtta veckorna (krya på dig, Allan!). Som vanligt grymt bra coachning, vilket behövdes mot slutet. Vi startade med uppvärmning i snacktempo och jag och Mia babblade på om allt och inget så det gick ju inte så jättefort, men skönt var det! Sedan var det dags att springa intervaller. Dagen till ära bestämde den bänkade coachen att vi skulle köra en stege; 800-600-400-200-400-600-800-meter med ståvila efter 800- och 400-metersiterationerna och joggvila efter de övriga (så att startpunkten för samtliga intervaller blev densamma). Nu räckte Zinkens löparbana inte riktigt till så enligt min fotpod så sprang vi 700-520-350-170-350-520-700-meter. Hur som helst så var det hysteriskt jobbigt! Jag klappade igenom totalt på den sista intervallen och är sjukt missnöjd med den tiden, i övrigt sprang jag väldigt jämnt och hade i princip samma tid på "nedtrappningsvändan" som på "upptrappningsvändan". Tiderna blev såhär: 2:45-2:08-1:28-0:38-1:27-2:08-3:05 (åh, så irriterande, 3:05!!! Grrr!). Snittpacen på intervallerna låg på 4:07 min/km vilket är okej. Jag vill ner till 4:00-pace eller under det, i ärlighetens namn. Men jag ska baske mig vara där innan sommaren är över!

Jag var rejält illamående efter sista intervallen, men det kändes ändå skönt. Det enda abret är att mina Kayanos börjar ta slut... Totalt idag blev det 10,1 km, snittpace 4:45 och puls 172/195.
Imorgon blir det jogg före frukost runt Södermalm och på lördag ska Mia och jag springa ett varv på SM-banan som långpass. Det är underbart att vara tillbaka i träningsrutinerna igen :-)

Time out

Har haft en helt underbar TSM-tisdagsträning med grymma backintervaller. Massor av fantastiska löpare att prata med igen, så härligt! Orkar bara inte blogga om det i detalj, återkommer imorgon. Den lilla, envisa barnmorskan är just nu fullkomligt urlakad och behöver ny energi, en kram och ett vänligt ord. Tar en liten time out... Stay tuned, folks!

15 veckor kvar

Japp, det är 15 veckor kvar till Berlin Marathon. Nu gäller det att på allvar komma igång med träningen igen. Har efter lite funderande kommit fram till att en mix mellan Sz's halvmarathonprogram (1:30) och helmarathonprogram (3:30) borde funka. Min tanke är att jag plockar kvalitetsbitarna från halvmarathonprogrammet och försöker följa pulsationerna i träningen från helmarathonprogrammet, särskilt vad gäller veckomängd och långpassupplägg. Jag tror det blir bra!

Igår var det upptaktsträning för Stockholm Halvmarathon. Anders Szalkai skulle ha föreläst men var upptagen på annat. Hans ersättare var... well, han var ingen föreläsare om jag säger så. Nåja, det var iallafall jättekul att träffa alla löparvänner igen; både TSM:are, IF Linnéa-kompisar och bloggare i en härlig mix. Vi sprang bara en liten sväng på 8 km i 4:50-fart, kändes behagligt. Tyvärr fanns ett stort störande moment i form av EN kille som prompt skulle ligga 5-10 meter framför gruppen, trots tillsägning från ledar-Arne. Han tävlade verkligen och var nära att meja ner en barnfamilj då han genade för att komma först. Att han fick en ny tillsägelse och en utskällning brydde han sig inte ett dugg om, han sprang bara vidare och rusade uppför sista backen. Well, byt grupp säger jag bara! :-P

Veckan som kommer blir tuff, jobbar alla dagar utom torsdag och läget på jobbet är minst sagt kaotiskt. Mitt i allt detta har jag blivit uppsagd från mitt andrahandskontrakt (får byta Henkan mot Bandhagen) och måste ägna semestern åt flyttpackning & alla evighetslånga bestyr som hör flyttandet till. För att överleva denna röra planerar jag träningen som följer:
Måndag: Vila
Tisdag: Backträning med TSM
Onsdag: Vila
Torsdag: IF Linnéa-träning (intervaller?)
Fredag: Lätt distanslöpning 8-10 km före frukost
Lördag: Långpass Huddinge-Henkan alt motsvarande sträcka, 20-23 km
Söndag: Vila
Skulle egentligen vilja ha något löppass/styrkepass till, men jag vill trappa upp lite försiktigt.
Well, dags att skaka liv i kroppen och röra sig mot kaoslandet. Ska försöka få klarhet i Mc Hammers fundering kring hopprep vs löpning för en relativt nyförlöst kvinna. Återkommer med besked när jag vet!

Tuffa tjejer, tufft backpass, total löparglädje

Åter igen slås jag av hur fantastisk kroppen är. Tänk vad den ställer upp på mig och mina dumheter, idag var det nämligen dags att pressa kroppen igen... Underbara Mia fyllde år igår och hade lite kalas hemma hos sig. Kanontrevlig tillställning och kort sagt; ett glas cava blev två och det vita vinet fylldes på gång efter annan. Nåja, man lever bara en gång :-)

Mia & jag bestämde iallafall igår kväll att vi skulle köra ett backpass mitt på dagen idag och backpass blev det med besked! Var lite seg imorse och hade inte sådär jättestor lust att ge mig ut att springa, men tanken på att träna med Mia fick mig att komma ut & iväg. Lät kroppen bestämma farten och lät tankarna flyga, hamnade dock mitt i en broöppning och blev lite stressad, vilket märktes på tiden sen... Jag undvek att titta på klockan under uppvärmningen, ville inte veta hur långsamt det gick. Det kändes som om jag bara trampade luft och inte kom någonstans alls. Jag var jätteseg i benen, hela kroppen kändes osynkad och jag tänkte att det var rätt åt mig och min alkoholkonsumtion. Sedan tittade jag till på klockan ändå... Pace 4:15 (fast min klocka mäter pacen var 5:e sekund, men ändå). Eh... dags att sakta ner lite kanske? Min "uppvärmning" blev 6,2 km i 4:28-pace. Inte helt smart disposition av resurserna... Lärdom: Använd löparklockan för farthållning UNDER passet.
Tantobacken, betydligt jobbigare än den ser ut att vara

Mötte iallafall Mia vid Tantobacken, hon såg hur pigg & fräsch ut som helst och hade kutat över Västerbron i 5:06-pace som uppvärmning, power-tjej! Vi stretchade lite och bestämde oss för att 6 x Tantobacken (ca 130 m lång) nog skulle bli lagom. Såhär blev iterationerna: 32-33-36-35-35-37. Den första intervallen gick lite väl fort i 4:07-fart och den sista intervallen råkade bli 15 m längre än de andra, men jag tycker att det var ett ganska jämt intervallpass ändå. Gårdagens kväll kändes verkligen i kroppen, prestationsmässigt blev det riktigt bra men så trött och illamående som jag var efter sista intervallen har jag inte varit på länge. Trötthets- och illamåendekänslan försvann dock fort ur kroppen och nedjoggen blev en enda lång, skön pratrunda på 5,3 km i 5:04-pace. Träningslyckan efter passet gick inte av för hackor, vilken energikick!
Totalt idag 12,9 km på 1:02:14, snittpace 4:50 min/km. Puls 172/189.

Imorgon är det upptakt för TSM-sommarträningen, ska bli jättekul att komma igång med kvalitetsträningen igen. För att inte tala om hur kul det ska bli att träffa nya & gamla TSM-vänner och andra löpare!
Nu väntar spännande fotbollsmatch, jag vågar knappt titta...

Underbara träningskompisar

Livet har varit minst sagt hektiskt den här veckan och på jobbet har det varit kaos. Och sommaren har inte ens börjat... Jag är enormt glad över att vara såpass vältränad som jag är, mina ben och min rygg tar inte stryk av en dags stående/gående/fastnande-i-konstiga-arbetsställningar. Och att jag har löpningen som ventil för allt på jobbet. Idag har jag övat på att vara barnmorskan from Hell, lyckades tack och lov inte så bra med det men var lättad när arbetspasset var slut och jag fick gå hem. Var så trött att jag knappt orkade tänka, men idag var det ju IF Linnéa-träning på schemat. Går inte att missa!
Så, iväg till träningen och så fort jag klev in genom dörren till "klubbstugan" och träffade coach Allan och coach Nisse så försvann tröttheten och förbyttes till glädje. Vi blev inte så många idag, flera underbara vänner som saknades, men det var som vanligt ett glatt gäng som samlades. Vi pratade lite SM, jag fick gratulationer till att ha blivit bästa TSM-tjej och så pratade vi såklart om nästa marathon; Berlin. Längtar!
Coach Allan fick stå över dagens träning pga rejält smärtande benhinnor (krya på dig, Allan!) men coach Nisse skulle se till att det blev en "lugn runda" runt Årstaviken. Jojo... Riktigt lugn blev den ju inte...
Värmde upp från Zinken och över Liljeholmsbron men väl över på södersidan om Årstaviken så satte Nisse fart och de följande 6 kilometrarna får nog klassas som snabbdistans; 4:36-pace i snitt (och då är det rätt backigt på Årstasidan...). Avslutade med en dryg km nedjogg i 4:50-fart (som just då kändes oändligt långsamt och motigt). Totalt 9,66 km, 45:19 min, snittpace 4:40 min/km, puls 177/189. Ett ganska tufft pass, lite sega ben och framförallt ett ganska förvirrat psyke. Jag MÅSTE ordna en vettig plan och ett nytt mål!
I vilket fall var det helt underbart att träffa välbekanta träningsansikten igen, som att hitta hem lite :-) Om inspirationen varit borta tidigare så är den definitivt tillbaka nu. Med besked!

Mot nya mål

Well, jag har väl inte helt blivit på det klara med vart åt det barkar men rastlösheten inom mig kräver en liten planering för veckan åtminstone. Har blivit två vilodagar på raken nu, hade tänkt att springa efter jobbet idag men en fullkomligt hysterisk dag utan lunch satte liksom stopp för planerna. Nog skulle jag kunna ha tränat nu, ikväll, men... Jag får väl erkänna, jag är en fotbollsnörd när det kommer till EM/VM/OS (och när jag hade ZTV/TV6 blev det ligafotboll, underbart!) Vill se så många matcher som möjligt, oavsett om Sverige spelar eller inte. Således vann latmasken inom mig idag och jag unnar mig en vilodag och ska kolla Sverige-Grekland-matchen om en stund :-)

Har iallafall tränat lite tåhävningar eftersom jag stod på op idag igen. Lite undrande blickar från personalen, såklart, men ändå. Blev för övrigt glatt överraskad när en av de kärva, sura överläkarna idag frågade mig om tips och råd för hennes löpträning. Hon frågade en massa om mitt marathonlopp och ville gärna ha lite pepp av mig framöver. Coolt att kunna inspirera! :-)

Just, planering var det... Såhär tänker jag mig upplägget på veckan:
Onsdag: Lätt distanslöpning före frukost, 8-10 km
Torsdag: Träning med IF Linnéa, förhoppningsvis backe eller intervaller
Fredag: Vila
Lördag: Intervaller alternativt backpass beroende på vad IF Linnéa-träningen innebär. Minst 12 km
Söndag: TSM-träning, vad det nu kan bli av den :-)
Frågor? Synpunkter?

Och nu då...?

Nyss hemkommen efter en underbar helg på landet. Hade en mardrömskväll på jobbet i fredags och sprang som ett skållat troll mellan förlossningssalarna. Det gick bra, till slut, men fy vad det slet! Då var det skönt att få åka hem till föräldrarna och landet igen, till lugn och stillhet... och en träningssugen pappa!

Lördagsmorgonen innebar väckning klockan 7 och sedan ett lite längre pass före frukost. Laddade med en banan och sedan stack vi iväg. Det var ganska svalt, 15 plus och mulet, och luften var härligt syremättad. Vi beslöt oss för att skippa terrängsvängen idag och tog istället en runda på asfaltsgrus och skogsvägar. Det var total harmoni mellan naturen och löparkroppen. Benen rullade, inget gjorde ont och andningen var lätt. Av förra veckans marathon kändes ingenting och jag känner inte igen min kropp. Såhär SKA den inte bete sig. Jag ska ha ont, känna mig utbränd på löpning och bara vilja vila. Så har det varit efter alla marathon innan, varför inte nu? Nåväl, när vi sprungit halvvägs tog vi drickapaus, det var välbehövligt eftersom jag inte hunnit dricka särskilt mycket innan vi stack ut. På vägen hemåt började jag känna mig lite sliten, pappa drog på rätt hårt (så fort jag var jämsides så drog han iväg, så jag höll mig tre steg bakom honom). Det visade sig att han hade varit vaken en dryg timme innan vi sprang iväg och hade laddat med ett par mackor då och en banan när jag kom upp. Undra på att han hade mer energi ;-) Hem kom vi iallafall, och det med god fart. 13,7 km, 1:05:19, pace 4:45 min/km, snittpuls 175. Gissa vem som åt en enorm frukost efter det! :-)

Dagens pass blev inte riktigt lika långt, men betydligt svettigare. Upp i ottan igen och iväg efter den rutinmässiga bananen. Idag blev det terräng/skogsvägslöpning och skogsvägen var av modell uppkörd sandhög. Det var tungsprunget, men man får väl se det som bra träning?! Det var varmt redan halv åtta när vi sprang iväg, 21 grader i halvskuggan och varmare blev det under passets gång. Vi sprang förbi underbart grönskande fält och hagar, genom skog och över kalhyggen. Den sörmländska sommarskruden var verkligen vacker och gjorde att jag helt förvirrade mig i det vackra under rundan. Även idag var det pappa och jag mot naturens under, hjortar, rådjur, harar och diverse fåglar kantade vår väg. Och faktiskt, idag såg vi några morgonpigga grannar också!
Rundan slutade på 12 km, 59:06, pace 4:55 min/km och en snittpuls på 169 spm.

För den goda sakens skull bör jag tillägga att förutom mina träningsrundor har jag i princip bara ätit god mat, druckit vin och gjort såhär:


Nu sitter jag här och funderar över framtiden. Hur ska jag lägga upp min träning? Hur GÖR man när man följt Sz's schema och sedan vill fortsätta? Vart börjar man, liksom. Jag känner mig liten och vilsen i detta, jag har aldrig satsat så hårt som jag gjort under våren och vet inte alls vad jag ska förvänta mig eller hur jag ska bete mig för att 1) inte skada mig pga överträning och 2) börja träna så att den kondition jag byggt upp inte ska hinna försvinna under "viloperioden". Glad och rörd har jag sett synpunkter på att jag borde elitsatsa. Jag tackar så jättemycket för att ni tror på mig, men nej. Jag är INTE ett löparämne för eliten, det är en ohyggligt lång väg dit och jag har inga möjligheter att satsa allt på löpningen ens om jag skulle vilja. Däremot funderar jag på att sätta upp lite nya mål. Jag vet bara inte vad som är rimligt. Jag trodde att sub 3:30 var ett "fantasimål", något att sikta mot. Nu har jag i princip klarat det och vet inte alls vad som är rimligt. Jag hoppas på att min vilsenhet minskar och att planerna för framtiden klarnar. Jag vill ha nya mål att satsa mot utan att bygga luftslott eller träna sönder mig, förslag någon? :-)

Tillbaks i löpspåret

Sitter här i värmen och väntar på att åka till jobbet. Känns lite surt att jobba när alla andra är lediga, särskilt en underbar dag som denna. Å andra sidan är jag ledig hela helgen och kan njuta av tillvaron då :-)
I onsdags lämnade jag underbara Stockholm för att åka ut på landet till mina föräldrar. Det var ett mycket bra beslut, att vara här är mitt egna Shangri-La. Med andra ord helt underbart. Det har varit viss mental gungning efter SM, men nu känner jag mig reparerad och utvilad i både kropp och själ. Så utvilad att löpträningen har börjat igen och det känns bara jättebra. Jag hade tänkt vila någon vecka efter SM, men redan i onsdags kände jag hur benen bad om att få komma ut på en runda. De fick dock vänta tills igår morse, då jag och pappa tog en underbar morgonrunda.

Blev väckt av pappa 06.50 och 07.10 stack vi iväg. Det var bara vi och skogens djur som var vakna, sjön låg blank som en spegel och det var alldeles tyst sånär som på fåglarnas kvitter. Vi sprang en ganska kuperad runda genom skogen, skrämde ett stackars rådjur och väckte en samling kor där vi for fram. Pappa drog på ganska hårt, men det var skönt att få ge benen en omgång igen. Hela tiden kändes benen hur pigga som helst, inga känningar av vare sig stumhet eller begynnande skador. Totalt blev det en mil på 46.59,(snittpace 4:42 min/km) puls 169/188. Före frukost. Första rundan efter SM får ett stort godkänt i kanten! Jag är så nöjd och glad över att ha en välfungerande och presterande kropp, nu hoppas jag bara att den håller och får vara skadefri.

Avslutade gårdagens träningsmorgon med att dyka i sjön och ta ett långt härligt sjöbad. Temperaturen i vattnet låg på behagliga 22 grader, så skönt! Blir kvar här och laddar batterierna lite till över helgen, två träningsrundor till är planerade varav den första blir imorgon bitti. 12 km terräng/skogsvägslöpning före frukost. Jag längtar!

En magisk kväll

Så, jag gick alltså i mål på 3.30.35 och sträckte armarna mot skyn och skrek ut min glädje. Så här . Sedan haltade jag bort till ÖIP på stela och trötta ben, men lyckades dansa ner för trappan i ren lycka. Stapplade bort och hämtade mina grejer, grät en skvätt till, skrattade högt och gick vidare till samlingspunkten i ett emotionellt kaos. Där mötte jag Rebecca och Allan som båda var glada, men Allan hade ont i låren och hade haft krampkänningar större delen av andra varvet. Det blev ett glatt återseende iallafall och fler och fler löpare kom till samlingspunkten. Jag letade efter mina compadres och när Niklas dök upp försökte jag ta glädjeskutt bort till honom men liknade nog mest en skadeskjuten kråka. Det blev glädjetårar igen och strax efter Niklas dök min pappa upp, tårar och kramkalas igen. Lite senare kom Masse och jag upprepade kråkdansen, glad och stolt över mina kompisars prestationer. :-)
Mia kom skuttandes och såg oförskämt pigg ut och äntligen, äntligen fick vi skåla i rosafärgad skumpa. Det var så lyxigt och smakade riktigt gott. Det var vi verkligen värda!!
På trötta ben rörde vi oss sedan mot Stora Essingen. Jag var trött, men inte helt slut, mådde bra sånär som på ett blodtrycksfall i tunnelbanan. Vid Liljeholmen anslöt fler löpare och när vi kom hem till Niklas var trädgården redan full av bloggare och löpare som inte sprungit SM. Det blev ett glatt hälsande till höger och vänster, identifierande av vem som hörde ihop med vilken blogg och en massa prat om löpning & livet. Det första jag gjorde var att lägga mig på massagebänken för en välförtjänt benmassage och strax därefter kom Masse. Vi låg där på bänkarna och pratade med varandra och med alla runtomkring. Masse gick igenom sina km-tider högt och löpnörderiet visste inga gränser. Så underbart!
Fortsatte sedan kvällen med att dricka öl, mingla runt, äta massor av god mat och älta marathon med alla som orkade lyssna. Någonstans under kvällen rapporterade Niklas att jag placerat mig som 91:a dam och det blev ett segervrål från mig igen. Shit! Vilket lopp!!
Hann med ett dopp i den heta badtunnan också tillsammans med Johan och Henke. Kvällen övergick till natt, på tv:n rullade marathonloppet och det diskuterades tider, känslor och löpsteg. Brödrosttävlingen som utlystes på Masses blogg fick en vinnare. Nämligen jag själv, jag hade lyckats gissa min tid sånär som på 45 sekunder och jag lovar er att min tid verkligen var en önsketid då. Och nu är den sann! Tack för brödrosten, Masse :-)
När klockan närmade sig ett var det dags att ge sig hemåt i sommarnatten. Det var trötta ben, men i övrigt var jag full av lycka och kärlek till alla underbara människor jag träffat under kvällen. Stort tack till alla ni som var på festen och till alla som sett till att den blev av. Min åttonde mara blev min bästa och avslutningen på kvällen blev en höjdare jag ska leva på länge!


***************Tillbaka i verkligheten, epilog************************
Återvände till jobbet igår med en stor tomhetskänsla. Möttes av en hel del frågor kring marathonet men fick den ena oförstående kommentaren efter den andra och bestämde mig för att aldrig mer prata marathon på jobbet, folk fattar iallafall inte. När jag tog pendeln hem och träffade några andra kollegor ändrade jag mig igen. De var genuint intresserade, ville veta mer, ville att jag skulle älta med dom och dom förstod. DÅ äntligen förstod jag själv vilket fantastiskt lopp jag gjort. Nu ska jag grotta in mig, njuta av prestationen och sedan ladda om för Berlin. Men först ska jag faktiskt bara vara, här & nu och glädjas över att alla träningstimmar gav resultat. Mitt lopp var inget som bara hände, jag har ju faktiskt kämpat för att nå dit och jag ska banne mig kämpa vidare mot nya mål. Återkommer, folks!

3:30:35 i bildform

Jag lovade att blogga om eftersnacket och marathonfesten och det kommer, ikväll eller senast imorgon bitti. Just nu jobbar jag med postmarathonsvackan och peppar mig med följande bilder:
Uppladdning inför start. IF Linnéas snygga brudar
Norr Mälarstrand, andra varvet. Börjar bli rejält trött...
Målgången (filmad med svajig mobilkamera)


Mina hemska tår direkt efter målgång
Trötta löpare på väg mot ÖIP. Magisk tystnad.
En glad en, dagen efter kvällen före

Och handen på hjärtat: jag vill springa marathon igen. Jag ska bara landa först, sedan blir det omladdning för Berlin och kanske, kanske ska jag revidera tidsmålet till sub 3:25. Men DET ligger i framtiden :-)

En marathonresa med fullkomlig förvåning

Igår var det dags. Åttonde maran, fjärde i Stockholm, och ändå så var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sprang runt i lägenheten som en förvirrad höna innan jag kom iväg. Mellanlandade hos Niklas och lämnade lite kläder och annat hos honom. Där var även Berglund, Masse och Johan så det blev mycket peppande och lite taktiksnack. Riktigt skön uppladdning, även om jag inte lyckades sluta vara nervös. Jag & Berglund åkte till starten lite tidigare, jag skulle möta upp min familj på Stadion. Kusinen var inte med, han kroknade i förkylning i fredags. Trist! Han ringde dock och peppade mig rejält och sa "Karin, för f*n, gå inte ut för löst nu. Du fixar det här, kör på från början och öka". Hans ord bar jag med mig hela vägen kan jag säga!
Mötte iallafall älskade syster yster med sambo och så pappan himself såklart. Han såg cool och stark ut som vanligt, och det visade sig att han var ruskigt stark sedan också :-)
Vi gick ner till ÖIP och lämnade in våra grejor och sedan skildes jag och pappa åt efter lycka-till-kramar och ryggdunk och jag mötte upp IF Linnéa-gänget. Praktiskt nog hade vi valt samlingspunkt vid TSM-flaggan så jag hann hälsa på många TSM:are också. Tiden till start sniglade sig fram och jag blev bara mer och mer stirrig. I startfållan pratade Niklas, Masse och Allan för fullt men jag kände att jag inte kunde delta i samtalet fullt ut. Jag var för nervös för att kunna säga något vettigt ;)
Så gick då starten, kom iväg rätt bra även om det var lite trångt och snubbligt i början. Hade sällskap med Masse första kilometern, därefter hade jag rygg på Niklas en bra bit ut på Djurgården. Och det kändes inte bra alls i kroppen. Mentalt kändes det jättebra, jag intalade mig att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det bara jag lyssnade på kroppen så som jag alltid har gjort tidigare. Problemet var benen. Mina vader sved och smärtade oroväckande mycket, jag hann bli riktigt sur och grinig innan det började lätta lite. Tror smärtan främst berodde på värmen; varm asfalt och lite värmesvullna ben som gjorde att blodflödet i benen var lite segt. Passerade iallafall Niklas efter 4-5 km då den värsta smärtan i benen börjat lätta. När jag nådde Strandvägen började det kännas okej i hela kroppen, det rullade på och jag tänkte på att kyla huvudet och dricka vatten och sportdryck vid varje kontroll. Efter Kungsan gick jag in i något slags meditativt tillstånd och bara njöt av att springa, det kändes riktigt bra och jag rös av alla som stod och hejade. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag dock på att jag inte fick ta ut något i förskott, det var många kilometrar kvar...
På Söder Mälarstrand blev jag passerad av Rebecca, IF Linnéas stolthet, som bara svävade förbi på lätta ben. Det var en fröjd att se! Strax efter milpasseringen tog jag första omgången gel och magen protesterade inte det minsta (till skillnad från förra årets haveri). Västerbron närmade sig och jag tänkte på backintervallträningarna med IF Linnea och spurtade upp på bron med pigga ben och ett stort leende på läpparna. Jag kunde njuta av varenda meter på Västerbron, det var bara skönt att ta emot publikens hejarramsor. Mitt på bron stod kompisarna S och R som fick mig att börja skratta när de ropade "Tyngden på dalskidan" efter mig :-D

Mot slutet av Västerbron stod Helena från IF Linnéa och hejade, åh, vad det var härligt att få support! Strax efteråt fick jag syn på coach Nisses röda keps och tassade upp jämsides med honom och gick förbi någon km senare. På Norr Mälarstrand gick jag åter in i mig själv och rullade på utan att fundera särskilt mycket, det kändes bara bra och helt plötsligt var jag inne på nya bansträckningen vid Vasagatan och Torsgatan. Vid Bonniers konsthall stod gammelfaster och hennes man (84 bast) och hejade på i värmen och då konstaterade jag att jag redan sprungit 18 km. Jag gick in i bubblan igen och rullade vidare mot halvmarapasseringen. Där stod syster Stina och C och langade gel helt perfekt. Hörde hejarrop på mig bakifrån och såg T från TSM som sa att jag såg stark ut. Jag svarade helt ärligt att jag kände mig urstark. Just då var jag det, men det var då...
När jag började andra varvet så sjöng Bon Jovi såklart "Livin' on a Prayer" i mitt huvud och jag tänkte att mycket kunde hända innan jag nådde mål. Och nog började det hända konstigheter i kroppen... När jag kommit ut på Djurgården igen började låren värka något kopiöst. Det sved, brände, stacks och gjorde ont. Varje steg bar emot och min tanke var "ska det va' såhär?!?!". Turligt nog krockade jag med löparkompisen E vid en vätskekontroll och vi hade sällskap hela jobbiga Djurgårdsvändan. Jag gillar verkligen inte Djurgården, andra varvet. Tungt i kroppen och tomt på publik som hejar när man behöver det som bäst...
Smärtan höll i sig, varken ökade eller minskade, till Strandvägen där de stod och delade ut energikakor. Jag tryckte glatt i mig ett par bitar, trots att jag kände ett vagt illamående av allt socker jag petat i mig. Nåja, det hjälpte ju iallafall och jag kunde tuffa vidare mot Kungsan och Slussen. Längs Söder Mälarstrand fick jag massiv support av folk som trodde jag sprang i en Bajen-tröja plus att många hejade på "tjejen". Fick även dundersupport av Annika från IF Linnéa och där började psyket bli väldigt berört. Tårarna steg i ögonen men jag blinkade bort dom. Det var ju faktiskt 12 km kvar till mål!! Någonstans där började jag också på allvar förstå att jag höll på att göra något riktigt bra. Mina 5-km-passeringar låg ganska konstant på 25 minuter och även om hjärnan inte var helskarp efter 30K så räknade jag ut att hur jag än bar mig åt så borde jag springa på under 3:40.
Släppte matematiken och fokuserade mig på att fortsätta springa, svepte en portion gel strax före Västerbron och tänkte att det omöjligen kunde vara värre att springa Västerbron nu jämfört med den sjätte brointervallen. Och jag fick rätt! På väg upp mot brofästet hörde jag ett jubel bakom mig, det var mina kollegor från jobbet som satt i backen och drack vin och verkligen vrålade på mig. Lycka!! :-)
Över Västerbron, in mot Rålis och Söder Mälarstrand och nu började det kännas i benen igen. Jag var dock fast besluten att inte ta mer gel förrän vid 38 km-passeringen, försökte fokusera på att hålla huvudet kylt och dricka så länge. På Söder Mälarstrand såg jag Mackan, som jag aldrig träffat IRL men som supportat här på bloggen. Jag vinkade och fick även här massiv support. Den kicken höll mig springande till Vasagatan, där det började gå motigt igen.
Uppför Torsgatan var det riktigt jobbigt och jag blev lite rädd när jag passerade man efter man som skrek av smärta och kramp. Det kändes obehagligt, tänk om jag också skulle skrika sådär snart... Passerade gammelfaster igen och glömde kramp-männen för ett tag, men nu var det verkligen tungt. Mentalt kände jag mig ändå lugn, inte alls så psykiskt svajig som vanligt, men benen kändes som bly. En tanke som ploppade upp var dock "jag är en maskin, jag är banne mig en duracellkanin som bara går och går och går", för så kändes det. Jag kände att jag sprang jämt hela vägen, benen bara gick av sig själva.
Well, på Odengatan fick jag ytterligare support av en kollega som grät av stolthet när jag passerade och strax efteråt stod Niklas fru S och lilla P och hejade. När jag passerade 40 km kollade jag till på klockan och insåg att; jävlar, det är möjligt att gå ner mot 3:30, det är bara 10 minuter löpning kvar nu, kom igen för f*n! Jag försökte öka lite men benen var verkligen trötta nu. In på Sturegatan kom jag och hörde folkets jubel och då började tårarna stiga i ögonen igen. Bet ihop, inte gråta nu, och pinnade vidare mot Stadion. Väl inne på Stadion sköt jag upp solglasögonen i pannan, jag ville se Stadion i verklighetens ljus. När jag kände löparbanan under fötterna så var det som att trycka på intervallknappen. Steglängden ökade och jag var verkligen Duracell-Karin med turbobatteri. Jag letade efter min syster och såg henne med tårarna strömmande och hon skrek "fy faaan Karin, jag är så jävla stolt över dig" . Tårarna steg i mina ögon och jag skrek tillbaka "jag gör det här för dig"! Sista biten in i mål skrek jag rakt ut av glädje, stolthet och trötthet. Klockan stoppade på 3:30:34 och min officiella tid blev 3:30:35. TRE TRETTI TRETTIFEM!!!
Jag snyftade och skrattade hela vägen till ÖIP och fattar fortfarande inte hur det gick till. Helt klart har all träning gett resultat, så mycket begriper jag iallafall. Men 3:30:35 i värmen?! Jämfört med 3:56:04 förra året, eller 3.49:25 året innan. 3:30:35!! (Förlåt att jag upprepar mig, jag är nog lite chockad). Och det bästa av allt: bästa TSM-tjej i mål och en 91:a plats på damsidan. I can't believe it! Pappan var också urstark och sprang på 3:45 och jag är så stolt över att ha en sådan seg 62-årig pappa :-)
Eftersnacket och marathonfesten igår förtjänar ett alldeles eget blogginlägg, det kommer vartefter liksom bilder på mina mumietår och annat :-) Stay tuned!
Avslutningsvis: TACK till alla som stöttat, peppat, hejat och trott på mig. Ni trodde att jag skulle göra vad jag trodde var omöjligt. Ni fick rätt, tack!!

Uppdatering: Enligt manuellt räknande har jag placerat mig som 55:e bästa svenska dam. Jag är glad, stolt och otroligt förvånad och förvirrad. Hoppas på att snart kunna ta in vidden av denna, för mig, enorma prestation. Oj. Är ni intresserade av att se mina mellantider kan ni göra det här