Flytt...

I nuläget är det tveksamt om jag kommer att plocka upp bloggandet här igen, men lite skrivklåda har jag ju... Har tillfälligtvis flyttat in på maxochnisse.se, väl mött där :-)

Adios amigos!

Efter att ha lyst med min frånvaro på bloggen under två veckors tid, utan längtan vare sig till att läsa andras bloggar eller skriva något eget inlägg så har jag helt sonika bestämt att lägga bloggandet i träda. Det är ingen mening med att ha en blogg som inte uppdateras och det är heller ingen mening att uppdatera bara för uppdaterandets skull. Skrivandet kommer ju någonstans inifrån och just nu har jag drabbats av såväl mental skrivkramp som fysiskt motstånd till löpningen i stort.

En månad har gått sedan kollapsen i maj. Det borde ha varit enkelt att rycka på axlarna och gå vidare. Det har det inte varit, tvärtom. Jag brottas dagligen med mig själv och har tappat självförtroendet helt för mig som löpare. Att bygga upp självförtroendet igen kommer förmodligen att ta längre tid än jag trott. Jag har varit förskonad från större svackor och skador, så kanske är det inte mer än rätt att kroppen och psyket vill ha en time-out. Men själv vill jag inget hellre än att känna att jag är tillbaka på banan igen, att benen bär och viljan att prestera finns där. Hur jag ska hitta dit vet jag inte, bara att jag ska göra det. Och tills dess lägger jag bloggandet åt sidan. Kanske återkommer jag, kanske inte. Jag vill bara hitta glädjen igen. Tills dess; adios amigos! Ni är alla underbara!

20:37 :-)

Tack till världens bästa Tone som anmälde oss till Parloppet, revanschen för oss som fick DNF istället för en tjusig sluttid på maran... Det blev en otroligt mysig kväll, ett tufft och roligt lopp och framförallt; LÖPARGLÄDJE! :-) Att det sedan blev en sjätteplacering i mitt startlag och en åttondeplats bland damparen gör inte glädjen mindre. Och att mitt första officiella PB på 5 km landade på 20:37 blev grädden på moset. Duracell-Karin är tillbaka! Mot nya mål :-D

Såhär...

Såhär vill jag känna mig igen. Det är en bit kvar tills dess, men det tar sig så sakteliga. Just nu kör jag enligt principen "uthärda och ta dig igenom det", för jag vet ju att det vänder. Det viktigaste just nu är att tanka energi. Jag har dränerat mig lite för mycket på sistone, både i jobbet och med flytten och i träningen. Dumt. Å andra sidan; nu är problemet identifierat och kan åtgärdas. Synd bara att det är 34 arbetspass kvar till semestern... ;-)

En glimt av lycka

Som jag har tänkt, ältat och funderat under veckan som gått. Stått med hundhuvudet och skämts, även om jag någonstans vetat att jag inte gjort "fel" eller inte skulle duga. Men ändå. Det har varit många dystra tankar och framförallt ett ständigt återkommande "varför". Slutligen har jag kommit fram till att på frågan "varför?" finns det inget vettigt svar. Förmodligen en kombination av många olika faktorer som tillsammans gjorde att kroppen satte stopp. Och jag är glad att jag har en kropp som fungerar, som säger ifrån och som sedan återhämtar sig relativt snabbt. Men så klart, det är en erfarenhet jag helst av allt hade sluppit.

Har vågat mig ut på några löparrundor under veckan som gått. Det har varit blandade känslor, både en viss glädje över att kunna springa men också en ilska och en frustration över att inte få ha presterat. För jag ville ju! Nåja, jag försöker lägga det bakom mig. Det enda jag kan göra är att acceptera att det hände och undvika att det händer igen. Det är en bit tillbaka till löparsjälvförtroendets forna styrka, men igår upplevde jag åtminstone 15 km av total löparlycka. 15 km med en kropp i harmoni; löprytmen kom av sig själv, andningen var lätt och kroppen bara flöt med. Underbart var ordet! Nu är det bara att hoppas på att känslan vill stanna. Åtminstone några löppass till... ;-)

TACK!

Underbara vänner, bloggläsare, löpare och kollegor. Tack för alla fina, gulliga och omtänksamma kommentarer, sms, mail och samtal. Tack för att ni bryr er om och stöttar lilla mig, det värmer verkligen! Ni ska veta att jag gråtit både en och två gånger, av glädje, över att ha sådana varma människor som er runt omkring mig. Det betyder enormt mycket för mig och jag kan inte i ord beskriva hur glad jag är att ni finns. Tack!

Just nu är jag mest rädd. Rädd för att jag inte vet vad som hände och rädd för att jag inte vet om det kommer att hända igen. Att jag inte fullföljde min elfte mara spelar i nuläget mindre roll, det kommer fler marathon och jag ska banne mig fullfölja dom. Precis som ni alla trott så har jag inte kunnat lägga löpningen på hyllan, jag var tvungen att testa idag. Det gick bra, kroppen kändes pigg och fräsch och andningen gick lätt. Men visst, jag är stukad och det kommer att dröja länge än innan jag kommer att känna mig trygg i löpningen. Första steget mot att våga springa ett marathon igen är taget och jag hoppas att jag kommer att känna ren löparglädje igen i framtiden. Det viktigaste nu är att ta det lugnt och sakta hitta tillbaka. I'll be back! ;-)

Inlägget jag helst hade sluppit skriva...

Jag vet inget värre än att inte lyckas genomföra det jag åtagit mig. Att inte klara av det jag sagt att jag ska göra. Att misslyckas. Ur det perspektivet så hände det värsta jag kunde tänka mig i lördags. DNF. Did Not Finish. Inte för att jag inte ville. Jag ville kanske till och med för mycket, för jag vet ju att jag kan. Men återigen är det dags att plocka fram visdomen; en löpare är aldrig bättre än sin dagsform och ett marathon är 42195 meter där vad som helst kan hända vem som helst. Jag hade bara inte räknat med att det skulle hända mig...

Kanske gick jag ut för hårt, men jag gjorde det jag är bäst på; att låta kroppen bestämma. Och kroppen bestämde-det gick undan. Första milen på 46:10, fort men det kändes jättebra. Benen flöt, jag hade rytmen, jag hade känslan, jag njöt och jag var där, levde och andades marathon. Kände mig stark. Strax före Västerbron fick jag en föraning om det som sedan blev mitt fall. Jag fick liksom inte luft, kände mig som en fisk på en solvarm brygga och bara flämtade. Sänkte farten, kylde huvudet och kände efter. Jodå, det kändes okej, så jag fortsatte över Västerbron och vidare på Norr Mälarstrand. Där blev det en ny "fisk-på-brygga"-känning och jag började gå för att försöka hitta en ny löprytm och få ner luft i lungorna. Det gjorde ingen större skillnad den här gången, så jag beslöt mig för att springa vidare. Passerades av flera löpare som försökte peppa igång mig (tack NiNi!!) men borde redan då ha fattat att det var idiotiskt att fortsätta. När jag sprang förbi Centralen och såg sjukvårdskylten hann jag tänka att jag kanske ändå skulle sticka in näsan och säga att jag hade svårt att andas, men lika fort slog jag undan tanken. "Ge upp?! I helvete!". Sen har jag bara fragmentariska minnesbilder av vad som hände...

Jag tror jag minns att jag passerade Clarion Hotell. Jag har svaga minnesbilder av att jag ser min pappa och min kusin titta ner på mig, att jag ligger på marken och att jag inte kan andas. Jag minns känslan av att inte få luft och att ingen hjälper mig. Jag vet att jag blev inlastad i en ambulans, att de ville få mig att andas i en plastpåse och att jag fick panik i det klaustrofobiskt trånga utrymmet och bara vevade med armarna. Panikkänslan över att fortsatt inte få luft och att sjuksköterskan i ambulansen trodde att jag grät för att jag var tvungen att bryta. Jag grät för att jag trodde att jag skulle dö, hur melodramatiskt och patetiskt det än kan tänka sig. Jag kunde bara tänka "jag kan inte andas, om jag inte andas så dör jag, om jag dör så får jag aldrig se de jag älskar igen" om och om och om igen. Sedan minns jag att jag skulle gå från ambulansen till ett sjukvårdstält, att benen inte bar mig, att jag fortfarande inte kunde andas och att jag kände mig så övergiven. Och plötsligt hör jag Cattis ljuva stämma, hur hon kommer fram till mig och pratar med mig och försöker få mig att andas lugnt. Det var så jäkla läskigt, jag hörde vad hon sa, förstod hur jag skulle göra, men k-u-n-d-e inte göra det. Ungefär som när man försöker väcka en fot som "somnat", det fanns ingen styrsel. Catti berättade efteråt att jag var precis grå-vit i ansiktet, hur mina ben skakade och hur hon trodde att jag skulle börja krampa. Och att det satt en sjukvårdspersonal lite frånvarande vid min sida och tittade på löparna utanför... Det gör mig så himla rädd, det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Catti, underbara ängel, jag är evigt tacksam att du valde just "mitt" tält att ramla in i även om jag är oändligt sorgsen över att anledningen till det var en bruten fot...

Nåja, jag ska inte agera dramaqueen. Värre saker har inträffat, men för mig var det fruktansvärt och vedervärdigt att känna att kroppen bara la av, att jag inte hade någon kontroll alls längre och framförallt; att jag inte fick hjälp. Catti och jag stapplade ur tältet efter någon halvtimme utan att någon tog märkbar notis om detta. Hade jag varit mindre förnuftig hade jag kunnat ge mig ut i banan igen utan att sjukvårdspersonalen hade reagerat. I mina ögon är det under all kritik, jag är ung, frisk och stark, men tänk om... Jag kanske överreagerar för att jag själv är i branschen?!

Enda glädjen i det hela är att vi kom tillbaks till Stadion och jag kunde ta emot världens mest underbare G som 70:e man i mål på 2:49:55. Jag är så jäkla stolt över honom!!

Någon analys över vad som hände har jag inte orkat med. En titt på pulsklockan visar att kroppen var i strejk från början. Snittpulsen på löpningen landade på 190 spm. Snittpulsen totalt (jag hade definitivt inte sinnesnärvaro att stoppa klockan när jag kraschade) blev 185 spm, inklusive en kvarts "fisk-på-brygga"-andning i liggande position. Med andra ord; jag gick på högvarv även om benen och kroppen i övrigt kändes kanonfräscha. Kanske försökte kroppen säga någonting på Göteborgsvarvet eller veckan som följde. Jag var bara dum nog att ignorera... Jag känner mig totalt misslyckad, även om jag vet att jag inte kan rå för att kroppen är klok och hjärnan är en idiot. Just nu vill jag bara glömma allt vad löpning heter, sälja skorna på Blocket och skita i resten, men jag kommer INTE att göra det. Jag ska springa ett marathon till och ta mig igenom det. SEN kan jag lägga löparkarriären på hyllan om det är vad jag vill. Ge upp på walk over, det gör jag bara inte!

K175. 42195 m. 5 timmar och 3 minuter till start

Startnumret uthämtat. Frukosten uppäten. Väskan är packad... Nu gäller det bara att hitta rytmen, följa massan och springa hem det femte marathonloppet i Stockholm och det elfte totalt. Jag har laddat med musik, med peppande tankar och visualiserat loppet. Det här ska bli en bra resa! Ska ni med?!

Sassa brassa mandelmassa! 28 timmar och 15 min till start

K175 försöker vara cool...

Så var man där igen... Nervös, förväntansfull, laddad, orolig och nyfiken. Väskan är snart färdigpackad. Återstår att se om man får någon biljett i år eller inte (nej, startbeviset har fortfarande inte kommit...). Tiden rusar iväg och imorgon är det dags för start. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)
Idag ska jag iallafall boosta energi på bästa sätt; Mia kommer strax hit och sen blir det en heldag med henne, sötaste Linnéa, världens bästa Stina, sushi, glassätande och nummerlappshämtande. Det kan bara bli succé!

Bilden ovan är för övrigt lånad från Mia, som tog en massa härliga bilder i onsdags på Vårruset :-)

Löparglädje. 51 timmar och 30 minuter till start.

Igår gjorde jag något av det roligaste jag varit med om. Jag, Helena, Mia, Catti och en tuff Skåneböna vid namn Nermina fick äran att peppa bloggvärldens mesta Görelälskling längs den 5 km långa Vårruset-banan. Vi skrek, vi tjoade, vi peppade, vi hejade och vi coachade och hade så himla kul hela vägen. Görel var urstark och Ö-K-A-D-E i uppförsbackarna och saktade inte ner farten en sekund. Med 400 meter kvar la hon in ytterligare en växel; spurtväxeln! Görel sprang i mål på nytt personbästa; 34:41. Läs hennes gästbloggsinlägg här!.

I 34 minuter och 41 sekunder upplevde jag ren och skär löparglädje, en energiboost guld värd inför lördag. Så, Görel, det är JAG som ska tacka för att du fått mig att känna glädjen i löpningen igen. Tack Mia, Helena, Catti och Nermina för en superhärlig partyrunda! Jag är sjukt laddad inför maran nu. Jag behövde bryta ihop, rensa ut, bli förbannad och komma igen. Batterierna är laddade, Duracellen är redo. Bring it on, bara. Nu blir det rock'n'roll på lördag om jag så ska krypa i mål! :-)

The return of the tjurskalle. 4 dagar kvar.

Marathon running, the toughest of all sports, is all in the mind" - Chris Brasher

Jag har vänt mig inåt. Ältat. Tänkt. Analyserat. Svurit. Gråtit. Tvivlat. Rasat. Och slutligen... landat. Lite stukad och tilltufsad, osäker och ganska rädd men med förvissningen om att det blir en start på lördag. Jag gillar inte att stå i en "upp-till-bevis"-position, jag gillar att slå ur underläge, att vara en underdog. Det stressar mig, jag får nästan panik av tanken på att andra vill "mäta sig" med mig, att andra har som mål att vara bättre än jag. Egentligen borde jag kunna vända på det och vara stolt; folk har mig som förebild och vill nå dit jag nått. Dessvärre funkar mitt psyke precis tvärtom; det sätter en press på mig att prestera, att jag har något att bevisa och försvara... Men okej, nu är det sagt och jag går en match med psyket. Har fått löparkrisstöd hos TSM-coach Rubin och bäste coach D, vilat från träningen och även från bloggen. Det känns bra, även om jag i nuläget verkligen inte känner mig kaxig inför mitt elfte marathonlopp. Det borde gå på "rutin", men icke! :-P

För att peppa mig har jag dels tänkt på härliga målbilder; att förverkliga Stinas vision och knäcka kusin J på upploppet, att möta underbare G i mål och få ge honom en salt kyss, att träffa Mia på ÖIP och dricka den numera traditionsenliga skumpan, att gå på marathonfesten hos Nix och bubbla marathon hela natten lång med alla underbara, härliga löparvänner jag har... Skulle det inte vara värt att gå en match mot psyket så vet jag inte vad som är motivation nog. Möjligen de 1800 km som jag avverkat hittills i år då... Inte ska jag ha gjort dom i onödan?!

För att ytterligare peppa mig och mota bort marathonspöket delar jag med mig av två härliga bilder som peppar mig. Den första; jag och min far, min stora förebild och idol. Den andra; en graffitimålning inte får missas vid passagen under Centralbron precis efter Slussen på maran. Löparen på bilden lär dock inte stå kvar där... ;-)

Is this the end? 8 dagar kvar

Lika bra att vara ärlig; jag har tappat löpglädjen. Gårdagens runda med farsan var förvisso underbar, kroppen kändes fin och lätt i uppförsbackarna och fötterna bara rullade. Men glädjen, den lyste med sin frånvaro. Den där nöjda belöningskänslan efteråt infann sig aldrig. Jag gillar inte att älta, analysera och fundera i oändlighet, men det här kan jag inte släppa... Kanske är det så att jag pressat mig själv lite för hårt, lite för länge och satt för höga krav. Kanske har bloggandet omedvetet satt press på mig att prestera. Kanske har jag bara en helt vanlig motivationsdipp. Kanske är det livet i stort som blivit för mycket på sistone. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag inte kan fortsätta känna såhär. Bloggens överlevnad hänger löst, jag har funderat av och till under våren om jag ska fortsätta bloggandet eller inte. Den får överleva SM, men sen får vi se... Jag bloggar ju för att inspirera och då måste jag själv ha inspiration och känna glädje. Jag har saknat det ett tag nu, även om det kanske inte har märkts... Så, tills jag bringat ordning ur kaos får ni ha det så bra. Jag återkommer, i sinom tid!

Ojojoj! 9 dagar kvar

Har päronen på besök. Kan bara snabbt konstatera att snabbfarsan är i ruggigt god form. Hade glömt att han bara har en växel; fast-forward... Återkommer med detaljer om dagens "terräng"-pass, men jisses, han kommer att regera på SM!

Själv letar jag efter mitt lilla startbevis som fortfarande lyser med sin frånvaro. Efter kontakt med marathonkansliet blev jag ju inte direkt lugnad; "jag har inte din anmälan här...". Påtalade att jag fanns i anmälningslistan iallafall och fick då ett "oj, missade visst det " till svar. Tur att kansliet har koll :-P

För övrigt tycker jag att det är oroväckande kort tid kvar nu. Kan ingen stoppa tiden, jag har inte hunnit träna så mycket som jag borde (va, säger jag det här i år IGEN?! jag fattar inte... när ska man tycka att man har tränat tillräckligt??!?!). 9 dagar kvar. Knappt. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)

Mental kris. 11 dagar kvar.

Egentligen skulle jag ju blogga om Göteborgsvarvet, men jag lyckas inte riktigt samla tankarna. Hade en mycket märklig loppupplevelse nämligen. Någonstans efter 10 km tappade jag allt vad motivation hette, tyckte att det mest var tråkigt att springa och funderade faktiskt allvarligt på att bryta loppet. Inte för att jag var slut i kroppen, inte för att pulsen låg för högt eller för att jag dragit på mig mjölksyra. Nej, jag mådde fysiskt sett toppen och kände mig oförskämt pigg, men rent mentalt var det inte roligt alls att springa. Det var inte som på ett marathon när man känner sig trött och sliten och brottas med sig själv om att fortsätta, det här var något annat. Det var helt enkelt inte roligt. Jag har aldrig känt en så stark lust att kliva av ett lopp som då. Vet inte vad det var som fick mig att fortsätta, men jag är glad att jag ändå fullföljde loppet. Sista 7 km var iallafall ruggigt roliga, men just nu oroar jag mig mest för den där märkliga svackan... Fast såklart, tiden är jag jättenöjd med och även formbeskedet. Det var inte någon värre fysisk kamp att hålla 4:30-fart utan kroppen kändes hyfsat pigg även i mål. Det finns mer att ge, tror jag iallafall.

Dagens pass med IF Linnéa har inte gjort mig lugnare, tvärtom. Det var helt underbart att ha sällskap med Helena, både dit och hem, det var superhärligt att träffa alla go'a klubbkamrater och spana in Allans vader ;-) Men att springa intervaller på Zinken, med både fotbollar, fotbollsmål och fotbollskillar att kryssa mellan... nej, det var inte min grej. Kände att jag bara blev mer och mer sur och otrevlig mot omgivningen för varje intervall och det kändes verkligen inte bra. Löpning ska vara glädje, inte ilska. Det blev 10x400m@3.35 med Lilla My och en känsla av att vara rätt barnslig. Det är väl inte hela världen att det inte blev ett kanonpass (och då menar jag kryssandet och irritationen över alla hinder, tiderna förvånar mig rejält), men ändå känner jag mig sur och irriterad över att inte ha kunnat fokusera och hitta flytet. Suck. Jag hoppas att jag är inne i nån postloppssvacka, annars får jag allvarligt ta mig en funderare på om det är det här jag vill, såhär kan jag inte ha det! Jag brukar älska att springa lopp när starten väl har gått, jag älskar att plåga kroppen i intervaller, jag älskar ju att springa. Eller gör jag inte det längre?

Håll ut... 13 dagar kvar

... hinner inte med att uppdatera bloggen ikväll, det tar för lång tid från flyttpackandet. Lovar att redogöra för Göteborgsvarvets vedermödor och guldkorn så fort jag flyttat klart och fått ordning på uppkopplingen. Stay tuned!

1:35:07

Nytt Göteborgspers, borttappade solglasögon men prima kaninöron och tyvärr förlust i kusinkampen är facit för dagens tävling. Jag är supernöjd, återkommer med rapport under morgondagen. Stort tack till alla som sms:at, peppat och hejat; ert stöd betyder massor för mig! :-)

Tävlingsnerver. 15 dagar kvar

Nu jäklar! Tävlingsmänniskan inom mig har vaknat... Inte inför SM men imorgon är det dags för Göteborgsvarvet och jag känner mig märkligt lugn, bara tävlingssugen. Återstår att se hur det känns imorgon bitti när jag möter upp Linnéagänget på Centralen för att ta tåget till Götet... ;-)

Kusin J har hämtat sig från sammandrabbningen i N.Y och ringde förut idag för att "peppa" mig lite (eller snarare stressa upp mig). Av någon outgrundlig anledning får han starta i startgrupp 1B (jaja, han kanske var snabbare än mig på halvmaran för två år sen då...) och själv startar jag 5 min efter honom i startgrupp 2... Jag är sjukt sugen på att komma ikapp och förbi honom, men misstänker att det blir svårt. 5 min och en revanchsugen kusin är inte att leka med!

Kaninöronen är nedpackade, tågbiljetten utskriven och startbeviset finns med. Håller tummarna för att formen är med mig, att skorna är snabba och att vädret blir strålande. 4165 är redo, är ni med?! :-D

Födelsedag och goda nyheter! 17 dagar and counting...

Världens bästa idrottsklubb, IF Linnéa, fyller 100 år idag och det vill jag fira! Mitt fyrfaldiga leve: Hurra (för IF Linnéa) hurra (för Allan som drog igång löparsektionen) hurra (för alla Linnéalöpare) hurra (för den gemenskap och kärlek som klubben har)!!!

För egen del är det goda nyheter vad gäller det trilskande baklåret. Mina benmuskler mår nämligen utmärkt, inte en löparrelaterad skada så långt naprapaten kunde känna. Däremot är det värre ställt med ryggen... Jag är stel och låst i ryggen och troligen är det mitt jobb snarare än min träning som är grundorsaken, men nu har det gått så långt att jag överkompenserar och jobbar med fel muskler för att skydda ryggraden, vilket enkelt uttryckt har gett viss kortslutning i nervbanorna mellan ryggen och benen. Inte så kul kanske, men det är ändå den bästa nyheten jag kunde ha fått. Jag får träna, jag SKA träna och springa, det är inga bristningar eller överansträngningar i benmusklerna, min kropp TÅL träningen. Däremot tål den inte alla knasiga arbetsställningar jag hamnar i... Nåja, lösningen heter ryggrehabträning och med all sannolikhet är problemet åtgärdat inom några månader. Och tills dess får jag träna på så mycket jag vill :-))

Vidare bjöd kroppen på goda nyheter under ett 3x2000m intervallpass; 8:07-7:54-7:42 visade klockan och jag fattar absolut ingenting. Är det JAG som levererar de där tiderna?! Jag inser att trots att jag må ha en coach vars idéer gärna ifrågasätts så har hans tänk gett effekt på min fart. Thanx, coach!

TSM - inte bara löpning... 20 dagar kvar

Den närmar sig med stormsteg nu, maran... Efter dagens långpass är jag dessvärre inte alltför säker på att den blir av för min del. 24 km in i passet började nämligen en nerv i vänster baklår gnälla betänkligt och det var bara att bryta och traska tillbaka till Stadion. Surt! Å andra sidan; man ska lyssna på kroppen och jag bryter hellre ett långpass idag och kan springa om tre veckor än fullföljer långpasset och får en månads löpförbud på grund av skada... Ska på behandling imorgon, troligtvis är det en låsning i ryggeländet som spökar. Igen. :-P

Nåja, frånsett detta faktum var dagens långpass i TSM-anda riktigt ljuvligt. Det var med visst vemod jag begav mig till Stadion idag, eftersom dagens TSM-pass var mitt sista. Det kommer att bli konstigt att inte ha 3:15-gänget som står på Stadion och väntar på en, samtidigt som det ska bli skönt att få vara lite långpassledig också. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att "säsongen" som TSM-ledare gett mig otroligt mycket som löpare men också som människa. Så många härliga människor jag lärt känna, både i år och under förra året. Utan TSM hade jag inte lärt känna underbara Catti eller min partner-in-crime; Pertti. Jag hade aldrig lärt känna Clarre, Niklas, Masse, Arne, Gunilla och många, många fler... Men inte minst; utan TSM hade jag aldrig mött kärleken: min underbare G. Det hade varit kul att kunna skriva att vi bokstavligt talat sprang in i varandra, men riktigt så var det inte... Så snabb är jag nämligen inte. Än ;-) Så... Med mindre än tre veckor kvar till maran kan jag bara konstatera att även årets TSM gett mycket, men på ett annat sätt än förra säsongen. Återstår att se om det blir något mer TSM i höst för min del, men oavsett det så har mitt liv för alltid förändrats. Till det bättre, ska väl tilläggas ;-)

För min del var det sista långpasset innan SM, inte helt nöjd med utslaget. Nästa vecka är det tävling (om kroppen nu håller), helgen därpå är det jobb och sen... sen är det dags att stå där på startlinjen med adrenalinet flödande i kroppen och siktet inställt på 42 195 m marathonresa. Det pirrar i magen av både nervositet och förväntan när jag tänker på det. Min elfte marathonresa. Hur ska den bli? Kommer den att bli av över huvud taget?

Tidsbrist... 24 dagar kvar

Ojojoj, får inte tiden att räcka till riktigt. Planering är visst inte min starka sida... Sliter nu med tuffa dagar på jobbet, flyttpackning och ett och annat träningspass och lovar att uppdatera mig här så snart jag kan. Det kan dock ta några dagar, men håll ut vänner! I'll be back ;-)

Medlöpning, mjölksyra och myspass. 27 dagar kvar.

Veckans träning har varit av blandat slag, tyvärr missade jag Linnéapassen på grund av kvällsjobb, men hoppas på att få Linneit-energi kommande vecka istället.

I onsdags mötte jag upp coola Karin för årets första gemensamma pass. Alldeles för länge sedan vi tränade ihop, det var en fröjd för både kroppen och själen att äntligen få till en löparträff. Vi sprang till Stadion där Karin körde ett tufft intervallpass; 12x400m med 200m joggvila mellan varje iteration. Jag fick äran att agera pacer och hade främst fokus på att vi inte skulle tappa fart under varvet. Karin var grymt stark, öppnade taktiskt och lyckades med att få de fyra sista intervallerna till de fyra snabbaste intervallerna på hela passet. Själv njöt jag av att bara få rulla bredvid och peppa där det behövdes. Riktigt, riktigt kul att se Karins framsteg och hur hon orkade ge järnet hela vägen. Grymt, vännen!! Så imponerande!

Före intervallerna: Fokuserad. I torsdags tänkte jag försöka inspireras av Karin när jag själv styrde stegen mot EIP för 6x1000 m med 3 min joggvila mellan. Det blev dessvärre en kamp mellan mig och kroppen från första intervallen. Kroppen ville inte alls springa intervaller, det var tungt, motigt och jag fick verkligen kämpa varenda meter av passet. Efter tredje intervallen var jag beredd att lägga ner hela passet, efter fjärde intervallen hatade jag allt vad intervaller hette, efter femte intervallen svor jag på att aldrig mer springa intervallpass och efter den sjätte intervallen var jag förbannad. 200 m jogg senare konstaterade jag nöjt att jag överlevt passet och nog skulle kunna tänka mig att göra om samma sak igen. Jag är nog inte riktigt klok... ;-) Landade på 3:53 i snittfart och det känns riktigt bra med tanke på att kroppen inte alls var med på hjärnans vilja.Efter intervallerna: Förbannad ;-)

Och så blev det ett långpass till den här veckan... Det var ju kanske inte riktigt meningen, men jag bommade förra veckans långpass och fick erbjudande om ett alldeles förträffligt sällskap så då kunde jag faktiskt inte tacka nej. Underbare G mötte upp mig här och vi rullade iväg till Årstaviken och följde TSM-rundan runt Trekanten och över till Södermalm, fortsatte runt Södermalm och sen vidare till Hammarby Sjöstad och därefter hemåt igen. Benen kändes riktigt pigga och fräscha hela vägen, bitvis gick det i 4:45-fart utan att jag märkte det. Sällskapet i sig bidrog nog till piggheten också, det blev verkligen ett kalaspass i vårvärmen och löparbrännan är numera ett faktum. 32,04 km, 4:54 i snittfart och 163 i snittpuls är jag mycket, mycket nöjd med!

Totalt 97,35 km löpning (irriterande nära 100K, jag vet!) och mycket pigga ben blev facit för veckan. Vad ska det bli av nästa vecka tro?
Snygga skor or what? ;)

30 days and counting...

Nedräkningen kan börja. 30 dagar kvar till årets första marathonlopp. För min egen del alltså... ;-)
Bäst att börja räkna ner på bloggen eftersom min tillvaro i övrigt är rätt kaotisk. Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte när jag bestämde mig för att flytta mitt i maj, men det känns inte som den mest optimala situationen just nu... Tänk att man aldrig lär sig ;-)

En tanke som slog mig under dagens träningspass var hur fort tiden rinner iväg. Nyss var det november och en evighet kvar till maj och nu står helt plötsligt maj för dörren, Stockholm Marathon är ett faktum och jag vet inte vart tiden tog vägen. Hur gick det här till? Stoppa tiden!

Återkommer i helgen med en rapport från veckans träning, nu väntar jobb och brottning med flyttkartongerna. Hoppas ni får en skön ledighet med mycket träning! :-)

Marathonmardrömmar, here we go again...

I min enfald inbillade jag mig att jag lämnade marathonspöket på Staten Island i november, men icke! H*n har hittat tillbaka till mig och i natt kom årets första, men förmodligen långt ifrån sista, marathon(mar)dröm. Jag har intalat mig själv att Stockholm Marathon bara ska vara på kul, men i drömmen blev jag osams med coachen som vägrade låta mig trappa ner på träningen inför maran utan bestämt hävdade att det skulle vara ett långpass och inget annat. Vidare drömde jag att regnet öste ner och gjorde mina ben skor vattenfyllda och stegen blytunga. Jag drömde att jag inte hittade rätt startfålla och jag drömde att jag missade starten... igen... Fattar inte varför jag ska börja stirra upp mig redan, jag ska INTE maxa, jag ska INTE prestera, jag ska ha roligt och njuta av loppet. Inget annat. Dessutom är det mer än en månad kvar, det är för tidigt att bli nervös för något man inte ens behöver bli nervös för. Usch, maj kommer att bli en lång månad... ;-)

Långpassmåndag igen

Ja, jobbar man hela helgen och inte kan TSM-långpassa så får man helt enkelt göra slag i saken och springa långpass i ensamt majestät. Det var rätt länge sen jag sprang långpass själv, det kändes lite tomt och ovant att ge sig iväg med bara sig själv som sällskap och ändå är det den långpasstillvaron jag har störst erfarenhet av. Märkligt, vad man vänjer sig!

Med P3-skval i öronen gav jag mig iväg på en runda som jag hoppades skulle landa på 30-32K. Beslöt mig för att springa ner till Årstaviken och följa vattnet längs Årstasidan mot Liljeholmen. Det var ljuvligt att se och höra det öppna vattnet, möta vårens spirande grönska och känna solen värma utan att det kändes hett eller jobbigt. Benen var riktigt pigga och jag lät kroppen bestämma farten, även om jag fick bromsa mig lite bitvis. Det håller inte att springa långpass i 4:40-fart på träning, det sliter hårt till slut ju ;-)
Återupplevde lite ljuva TSM-minnen från senaste passet när jag sprang runt Trekanten och på lätta passerade över Liljeholmsbron. Log och pinnade vidare runt Söder och njöt av livet och våren och hade helt plötsligt passerat halvmarathonsträckan på 1:46. Hoppsan!

Benen kändes fortfarande pigga när jag sprungit 25 km, men jag var trött som i sömnig. Ville inget hellre än att stanna och sova, kände mig liksom seg i hela kroppen utom i benen. Tror att det kan ha orsakats av gårdagens mediokra uppladdning och kanske lite ovana vid att springa i nästan 20-gradig värme. Nåja, humöret var det inget fel på och jag var inte alltför trött när jag till slut nådde hemmet efter 2:29:09 och 30,5 km långpanna. Lite fort gick det nog, 4:53 min/km i snitt sa Garmin, men vad gör man när livet leker och energin flödar?!

För övrigt kan meddelas att jag fått startnummer K175 i Stockholm Marathon. Vet inte om det är bra eller dåligt, förra året var det K144. Känns som om jag blivit lite degraderad liksom... Och det är mindre än 5 veckor kvar till start. Och jag står mitt i en flytt. Det kommer att bli kaos på alla fronter, var så säkra ;-)

Hoppsan...

...har varit lite väl frånvarande från bloggen ett tag. Det finns annat som stjäl min uppmärksamhet just nu ;-)
Återkommer snart med lite betraktelser om löpartillvaron, har ett långpass som hägrar alldeles strax...

En annan sida av löpar-Karin...

Såhär har ni inte sett mig tidigare... ;-)

O-surt...

Laktat-testet inställt idag pga sjuk testpersonal. Surt, skulle man kunna säga, men det är väl just det det inte är ;-)
Nåja, det kommer fler dagar att testa syran på. Nu ska jag ut i solen och njuta av tillvaron och livet! :-)

Förvirrad, förvånad och lycklig

Efter en smärre kamp med teknikens under lyckades jag ladda upp lite fler bilder, dessa finns att beskåda här för de som är intresserade :-) Helgen i Skåne har gjort mig gott, jag känner mig verkligen full av energi men också av visst vemod över att dagarna bara försvann och tog slut alltför snabbt. Har nog inte helt landat efter denna fantastiska resa ännu, men ett lyckligt minne är det, hur som haver...

Lever just nu i förvirringens tillvaro, det är tusen saker som snurrar i huvudet och som vanligt är våren en hektisk tid. Som om det inte vore nog har jag en flytt att ta tag i, om en månad ska jag vara flyttad och klar och inte begriper jag hur jag ska hinna med det mitt i träningsuppladdning och annat. Nåja, det får bli som det blir, men det är klart förvirrat iallafall. Och som om inte det vore nog så har jag drabbats av Vårkänslor med stort V, den värsta (bästa) sorten som mest får mig att le fåraktigt och snurra runt i cirklar...

Fast lite träning har jag faktiskt lyckats med! Måndagsförmiddagen ägnades åt brutalbehandling hos världens-bäste-R, den här gången gjorde det riktigt, riktigt ont. Jag kallsvettades av smärta och ville helst sparka bort R från mina ömma ben, men uthärdade. Det är trots allt jag själv som utsatt min kropp för smärtan... Nåja, det var en mörbultad kropp som jag släpade iväg till EIP igår, coachens schema sa tusingar och jag joggade dit med förvissningen att det kunde bli pannkaka av alltihop. Mötte upp Pertti och fick draghjälp på vägen, riktigt skönt! Planen var varannan "långsam", varannan snabb, dvs 4:05 respektive 3:50 min/km med 2 och 4 min joggvila. Det blev inte riktigt som planerat, kroppen var ohyggligt pigg och jag lät den rulla på. Såhär blev intervallerna:
1) 3:55
2) 3:45
3) 4:00
4) 3:48
5) 3:55
6) 3:50
Jag vet att jag borde vara jublande nöjd, men känslan var mest ett "jahaja...". Jag är förvånad över att det inte gjorde mer ont, förvirrad över att jag inte har någon känsla för hur formen är, borttappad i planeringen på nåt sätt. Har inget fokus på Stockholm Marathon alls, även om jag nog borde börja tänka på att det är ett marathon att genomföra... Well, det kommer väl. Just nu har jag ändå fullt upp med allt annat härligt som pågår i livet. Och imorgon är det laktat-test, can't wait!!

Lite bilder...

Jobbar förtvivlat för att hitta rätt sladd så jag kan överföra bilder från kameran till datorn... Håll till godo med lite mobilbilder så länge :-)

Smygehuk dag 3

Egentligen kan dagen sammanfattas "total löparlycka", men det blir kanske ett lite väl ordfattigt inlägg... så, håll till godo med den långa versionen av dagens upplevelse ;-)

På dagens schema stod alltså långpass alternativt ultrapass alternativt halvmarathonlopp. Jag valde långpass ihop med Ken, Anders och Tone. Vi gav oss iväg över fälten med första sikte på Vallby och Klagstorp. Blåsten som plågat oss de senaste dagarna hade avtagit något, men planen var ändå att börja passet i motvind för att få medvind hem. Vi öppnade ganska lugnt, 5:20-5:30-fart, men när Tone släppte oss strax innan Vallby och vi vände upp rakt mot vinden så ökade vi mer eller mindre omedvetet till 5:10-tempo. Solen strålade från en klarblå himmel och det skånska landskapets fält var en fröjd för ögonen. När vi kom in i Klagstorp möttes vi av hundskall från ett helt koppel Rottweilers, men turligt nog var det två(!) staket mellan dom och oss. Erfarenheten från gårdagen fick mig dock att rysa av obehag, jag tror jag blivit en hundrädd löpare...

Vi rullade vidare och lämnade Klagstorp bakom oss och tog sikte på skyltarna mot Skurup. Efter en timmes löpning blev det en kortare paus för att fotografera en helt makalös blomsteräng i blåa toner och lite vätskepåfyllning innan vi fortsatte vidare. Kilometer efter kilometer passerades, de bilåkare vi mötte vinkade glatt och en farbror släppte ratten och applåderade oss på vår väg. Gillar skåningar löpare, tro? ;-)
Med 16 km avverkade och 11 km till Skurup beslöt vi oss för att vika ner mot havet och börja vända hemåt. Östersjön glittrade framför oss när vi svängde av mot Skateholm, vi fick vinden i sidan och helt plötsligt låg tempot närmare 5-fart. När vi nådde Skateholm sprang vi ner till havet och tja... jag och Ken kunde helt enkelt inte motstå frestelsen... Skor och strumpor åkte av och det blev barfotalöpning i stranden även idag, en kilometer i vattenbrynet som avverkades på 5:05. Total löparglädje!! Tyvärr förtogs glädjen lite senare, då vi fått på oss skorna och fick möte av en lös hund och en matte som inte tog någon notis om att hundskrället rusade rakt emot oss. Ken och Anders sprang förbi men jag tvärnitade och skrek åt matte att koppla hunden, men hon lät istället hunden löpa efter mina compadres. Tredje gången jag skrek åt henne lyckades hon koppla hunden så att jag kunde smita förbi och förenas med mina medlöpare. Jag blir galen på dessa hundägare!!!

Nåja, det var ett litet smolk i glädjebägaren. Vi vek av från stranden och upp på cykelvägen och fick rejäl medvind, vilket märktes på tempot. Helt plötsligt låg vi på 4:50-fart utan ansträngning. Farten var så behaglig att vi lyckades sjunga både "Dancing Queen" och "Hit the road, Jack" :-D
Trots att tempot var ganska högt så kändes det lätt och bara ljuvligt att springa, men även det roliga har ju sitt slut. Vi nådde Smygehamn efter 28 km och sprang lite i sicksack för att få ihop ytterligare kilometrar och nådde vårt mål efter 30,4 underbara, ljuvliga, sköna, härliga kilometrar. Vi stannade klockorna utanför glasskiosken i hamnen och den givna belöningen blev varsin glass i solskenet innan vi stolpade hem de sista 500 metrarna. Snitthastigheten för passet blev 5:08 min/km och pulsen 160 (trots sångövningarna och konstant babbel!). Nu blir det möjligen en morgonjogg imorgon innan lägret är slut och vi åker hem till Fjollträsk. Skåne har dock gett ett obeskrivligt intryck, jag är boostad med energi, löparlycka och kärlek. Önskar att jag kunde dela alla intryck här på bloggen, bilder kommer så fort jag lagt upp dom på datorn.

Sammanfattningsvis: det här har varit årets bästa löparvecka! Tack, älskade Linnéaiter för det! :-)

Smyge dag 2

Efter morgonpasset och en härlig frukost var det alltså dags för IF Linnéa att utforska Ales Stenar. Planen var backpass och vilket pass det blev sen!!

Vi började med att ta oss upp på höjden och kolla in själva fornminnet. Därefter joggade vi runt på fälten runt stenarna och slutligen tog vi oss ner mot samhället och hittade en riktigt grym backe för backlöpning. Det var en relativt kort, brant backe och vinden slet i oss från sidan och gjorde den tunga löpningen ännu tyngre. Underlaget var sand/grus och musklerna fick verkligen jobba för att ta kroppen uppför backen. Det gick inte fort, fokuserade på teknik istället för fart men fick rejält trötta muskler ändå. Till råga på eländet fick jag en hund i bakhasorna efter tredje backen. Tror aldrig jag har blivit så rädd och arg, jag kände hundens käftar snudda vänstervaden och skrek högt åt både hund och ägare. Svaret jag fick höll på att reta upp mig ännu mer; "Oj, jag såg inte att du kom" varpå jag röt att de borde ha koll på hunden iallafall. Fy, det var det värsta hundmötet hittills och jag är glad att millimetrarna var på min sida. Ganska skakad joggade jag nerför backen och tog itu med fortsatt backlöpning. Lite ofokuserad var jag dock, men det blev 8 lite längre vändor och tre kortare. Frånsett hundmötet var det grymt!

Efter avslutat backpass joggade vi ner längs fälten och hamnade såsmåningom nere vid havet och sandstranden. Vi snörade av oss skorna, tog av oss strumporna och sedan följde årets absolut härligaste löpning; 1 km barfotalöpning i sanden med vågornas brus och vindens sång i öronen. Det var helt underbart och endorfinet flödade. Sällan har jag varit mer närvarande i löpningen som då. Avslutningsvis tog vi oss upp från stranden till platån där stenarna stod, en backe vars lutning var så brant att det var omöjligt att springa hela vägen. På trötta adrenalinstinna ben nådde vi sedan stenarna och jag klockade mig på dryga 10 km löpning.

Efter lunch i Ystad åkte vi vidare för lite rekreation; bastu och havsbad. Bastun hade två glasväggar ut mot havet, utsikten var makalös och kontrasten mellan bastuns hetta och havets kyla mot huden var underbar. Ett glas vin på terrassen fick avrunda den perfekta avslutningen på dagens aktiviteter.

Nu är det laddning inför långpass/ultrapass/tävling imorgon. Träningslägret har varit över förväntan hittills, livet leker och tillvaron är verkligen helt underbar! Önskar att ni alla kunde dela mina upplevelser, det här är meningen med livet, löpning och allt :-)

Rapport från Smyge dag 1

Ojoj, tiden går fort när man har roligt. Har inte hunnit sitta vid en dator förräns nu, ska försöka uppdatera lite vad som hänt och skett...

Onsdagen blev en galen roadtrip genom Sverige med många skratt och mycket löpsnack. Klockan hann passera midnatt med råge innan vi äntligen nådde Smygehuk och vi hälsades av en isande ostlig vind till Sveriges sydligaste udde. Blev inte många timmars sömn innan det var dags att käka frukost och göra sig redo för första passet... Ken och Staffan hann med en morgonjogg, vissa ska då alltid vara värst ;-)

Första passet på schemat var intervaller. Det blev riktigt, riktigt tufft! Det blev tusingar på landsväg, ömsom i sned medvind och ömsom i sned motvind. Min plan var 6x1000m, men jag landade på 5x1000 m och 2 x 400 m... I medvinden gick intervallerna betydligt snabbare, men i och med att det hela tiden kom vindbyar så var jag tvungen att parera och det sög verkligen musten ur benen. Mjölksyran flödade och när jag höll på att lämna frukosten i retur efter femte tusingen beslöt jag mig för att ta det lite lugnt. Kilometerfarterna på tusingarna blev som följer: 3:49-4:12-3:58-4:08-3:59 vilket jag är supernöjd med. Körde sedan två fyrhundringar med Tone på en annan väg, i rak mot/medvind. Första fyrhundringen i medvind gick i 3:30-fart på gruset... och i motvinden, med samma ansträngning om inte mer, gick det i 4:30-fart! Geee, vad tungt! Supernöjda joggade vi över fälten och såg Östersjön breda ut sig framför oss, synen var gudomlig och där och då älskade jag livet och löpningen så högt att det saknas ord!

Under eftermiddagen ramlade fler löpare in och kvällspasset blev en tävling i "gissa tiden" på sträckan 4,8 km. Jag tänkte ta det lugnt och gissade på 25:13... det blev helfel! Sprang in på 23 minuter blankt trots att jag tyckte att jag fisjoggade :-D För att få ihop lite fler kilometrar sprang jag ett varv till med Kattis. Totalt blev det 26,13 km löpning, helt underbara kilometrar!

Imorse blev det morgonjogg, totalt 7,12 km, längs havet, på stenstranden, genom Smygehuk och över fälten. Solen sken på vår väg och även om vinden slet i oss idag med så var det alldeles underbart. Gemenskapen i gruppen är fantastisk, det är kärlek, det är livet, det är löpning och jag älskar det!

Nu väntar ett backpass vid Ale Stenar, bastu och kallbad. Stay tuned, folks!

Going south...

Imorgon bär det av till Skåne och Smygehuk för träningsläger med de underbara Linnéaiterna. Det kommer att bli backpass vid Ale Stenar, långpass i det skånska landskapet, intervallpass och såklart härligt umgänge med löparvännerna. Väskan är opackad, kläderna fortfarande fuktiga efter senaste tvätten och jag har ingen aning om vart jag la mina nya DS Trainer... Dessutom sitter jag på jobbet ikväll och ska upp och jobba tidigt imorgon bitti. Det lär bli en kort natt, men vad gör väl det när solen skiner, våren frodas och det ligger underbara dagar framför en? :-)

Uppdaterar när jag hinner, folks!

Påskhälsning

Långpass under ledning av Påskhararna. Två och två!
Fick detta underbara mms (med snarlik text) av en vän. Kan man inte vara med på TSM-passet kan man åtminstone glädjas åt en påskvariant...
GLAD PÅSK på er, löparvänner!

Långpasslångfredag :-)

Den här veckan har bara rusat iväg, har tillbringat större delen av tiden på jobbet eller i träningsspåret och inte hunnit uppdatera bloggen som sig bör... Tränat har jag dock gjort, en snabbuppdatering lyder som följer; I tisdags blev det ett annorlunda pass i Rålis med Linnéiterna; gräsmatteintervaller. Snubbligt, tungt och riktigt roligt. Tyvärr dog min Garmin redan innan passet så det blev till att springa "naken"; utan vare sig pulsband eller klocka. Onsdagen ägnades åt att bli uträtad hos idrottsmassör R, som med vassa armbågar hittade varenda öm punkt i benen... Och de ömmande benen släpade jag ut på EIP för intervaller igår. Trodde knappt jag skulle lyckas genomföra passet, men det blev ett kanonpass. Varannan intervall skulle gå "långsamt"(4:05), varannan "snabbt"(3:50) med två resp fyra minuters joggvila efter varje intervall. Såhär blev det
1: 4:00 (jogg 2 min)
2: 3:44 (jogg 4 min)
3: 3:58
4: 3:47
5: 4:02
6: 3:51
Hade jättesvårt att hitta bra farter på intervallerna och hade nog kunnat trycka på mer på de två sista... tror jag... ;-)

Nåja, långpasslångfredag var det ju jag skulle skriva om. Det blev rekordlångt och det var ju inte alls meningen från början... Var inte alls särskilt motiverad att ge mig ut att springa alls faktiskt, men med tanke på det fina vädret så kunde jag knappast sitta inne. Ett sms fick mig att anta utmaningen att bryta ny mark och få lite sällskap på vägen. Så, sagt och gjort, jag begav mig iväg mot Skarpnäck och mötte upp Pertti som slog följe på cykel. Pertti tog på sig rollen som guide och hare, dagen till ära. Eftersom jag inte hittade alls hjälpte Pertti mig att få en riktigt trevlig sightseeingrunda från Skarpnäck via Flaten till Älta och Hellasgården och sen tillbaka. Mycket folk ute i vårsolen, men vi såg faktiskt mest cyklister och lekande barn och mötte nog bara en löpare... Cykelguiden

Hela passet var en lång njutning. Det var riktigt länge sedan jag hade ett långpass där det bara flöt på. Hade en liten svacka när jag kände mig trött och slö, mellan 18 och 21 km men sen ökade jag farten lite och då var det som om flytet kom tillbaka. Pertti och jag småpratade hela vägen om allt och inget och skrattade gott åt alla som tittade frågande på oss. Det såg nog rätt kul ut med Pertti på cykel och jag själv springandes bredvid :-)
Batteriladdning
Efter dryga 28 km, varav 21 km i Perttis sällskap, var det dags att fylla på depåerna lite och vinka av Pertti. Hade bestämt mig för att mina 7 km hem nog var i längsta laget, jag hade ju bara tänkt att springa ett par mil... Rullade iväg hemåt, mot närmsta tunnelbanestation som visade sig vara Sockenplan. Väl där visade klockan på 32,64 km. Inte kunde jag stanna då. Det blev en liten extrasväng innan jag stoppade klockan på 33,12 km, 2:46:52 och snittpace på 5:03 min/km. Rekordlångt långpass och det på pigga ben. Det här bådar gott inför framtiden :-)
33 km senare :)

23/4

Jo. Då är det dags för mig att gå en match mot mjölksyran. Jag är sjukt nyfiken på hur det kommer att kännas och vad resultatet kommer att bli. Hur snabb är jag? Hur snabb kan jag bli? Spännande! Kan knappt vänta tills dess... fast jag har ett och annat mjölksyreosande pass att avverka innan dess. Och mangling hos Rubin. Och inte minst... ett träningsläger med Söderhjältarna i Skåneland! :-)
April kommer att bli en spännande månad och jag är säker på att en och annan överraskning kommer att dyka upp längs vägen också ;-) Mot framtiden!

Löparmöten

Efter gårdagens löfte om sommar såg jag fram emot ett långpass i kortbyxor och solsken. Ack, vad jag bedrog mig... Det blev till att dra på trekvartsbyxorna och köra i långärmat, jacka och väst för att skydda kroppen mot regnet och kylan. Dock bjöd sinnet på solsken så det räckte till och blev över ;-)

Tog faktiskt sovmorgon och hoppade över föreläsningen. Kände mig ganska pigg och utvilad när jag kom till Stadion ännu piggare blev jag av att få en bamskekram av en strålande Mia. Vilken boost! Sen blev det såklart kramkalas med alla härliga Linnéalöpare, vi är många nu :-)
Tillbaka i 3:15-gruppen efter ett par veckors frånvaro tog jag täten med Clarre idag igen. Vi sprang och småpratade om allt och inget och det tog inte lång tid innan jag fick anledning att vråla "möte, håll höger" så det ekade. Nån gång ska jag lära mig att hojta lite tystare...

Inledde rundan med att springa längs Strandvägen och mot Slottet, där det tack vare vädret var relativt få turister och flanörer ute. Lagom tills vi kom till Slussen kom regnet...och 3-timmarsgruppen i god fart. De flesta i den gruppen körde i korta tights, rackarns vilka snygga löparben det var ;-) Nåja, idag fick jag inte jaga löparbenen utan snällt hålla mig vid Clarres sida och lotsa gruppen längs Stadsgårdskajen mot Hammarby Sjöstad och såsmåningom Årstaviken. Trots att det småregnade mest hela tiden tyckte jag att det var behagligt, luften kändes ren och det gick lätt att andas. När vi kommit in en bit på gångvägen längs Årstaviken började gruppen dras ut och Arne hojtade till oss att sakta farten lite. Så lätt hänt att dra iväg när det blir lite kuperat och täten kommit över backkrönet och drar på medan halva gänget fortfarande kämpar sig uppför...

Rätt var det var såg vi en hel drös löpare framför oss. Det var 3:45-gruppen som i god stil sprang före. Vi kom ikapp, Arne frågade om jag laddat lungorna och jag hojtade "håll höger, löpare bakom". Vi gled förbi löparmaskinen på vänsterkanten och hejade och peppade varandra, riktigt mäktigt! Strax därefter var vi framme vid Liljeholmen och Trekanten och jag bytte tätplatsen mot att ligga sist och prata med nya bekantskaper och en och annan "kändis". Vid Trekanten mötte vi för övrigt de där snygga löparbenen igen, tretimmars kutade på och såg knappt trötta ut trots sisådär 17 km löpning. Och strax därefter fick vi möte igen, med 3:30-gruppen den här gången. Maria och Catti låg i täten och tjoade och mötte oss med leenden och high-fives. Vilken lycka!!

Det var rätt skönt att ha den där kicken av löparglädje inombords när vi började klättra över Liljeholmsbron och Västerbron. Kände mig lite trött och seg, men när vi väl kommit över till Norr Mälarstrand så släppte det. Hade sällskap med NiklasN och fick lite trevligt pratsällskap, även om vi nog var rätt fåordiga mot slutet ;-)
Sista kilometrarna förbi Tegelbacken och Karlaplan gick ganska lätt, men jag kan villigt erkänna att jag blev glad av att återse Stadion. Om inte annat så för att jag var hungrig ;)
Jag fick 26,05 sköna kilometrar i 4:52-fart i snitt. Och många sköna löparmötet på vägen :-)

M-j-ö-l-k-s-y-r-a...

Sur! ;-)
Dagens intervallpass var det jävligaste pass jag kört på mycket länge. Fy farao, det gjorde ont. 6x1000m@3.50 + 4 min joggvila sa coachens schema. På passbeskrivningen stod det "aj-aj-aj-intervaller". Det blev det. Med råge. Jag förde en kamp mot mjölksyran och uppgivenheten och förlorade med minsta möjliga marginal. Det blev 4x1000 plus två kraschade tusingar på slutet. Tog helt enkelt tvärslut och benen vek sig. Lyckades dock fullfölja serien och skrapa ihop ett snitt på 3:48 min/intervall och mjölksyra upp över öronen... Försökte motivera mig själv med tanken "jag gör det här frivilligt", men insåg att jag bara lyssnade med ett halvt öra på den saken ;-)

Passande nog hade de här grabbarna ordnat föreläsning om laktattest och annat i Linnéas lokaler nu ikväll och jag blev riktigt sugen på att ta ett laktat-test faktiskt. Om inte annat så för att se hur smärtsamt det kan vara i jämförelse med dagens pass...

Nu blir det sömn och lite vila innan det är dags att ta nya tag. Helgens trötthet börjar släppa och det känns om om jag är på G igen. For sure!

Girl-power

Läs detta och begrunna.
Jag måste bara hylla världens bästa Mia som har ett pannben av stål och ett fokus som inte är av denna värld. Hon utmanade Pertti på "mest-mängd-i-mars" på jogg.se och hon gav honom en stenhård kamp. Nu vann Pertti med 10 km, men so what. Mia har girlpower av kaliber. Jag är så sjukt impad, bejbi! Du är min idol!
(Okej då, Pertti... jag är grymt imponerad av dig med :) )

Ett år av kärlek...

För ett år sedan, två dagar efter min havererade Premiärmil, stod jag utanför Zinkens portar på darriga ben och väntade in Mia. Hon hade lovat att visa mig till IF Linnéa och träningslokalen. Jag minns att jag var så nervös att jag ville vända, IF Linnéa var ju en löparklubb för R-I-K-T-I-G-A löpare... Vad gjorde jag där över huvud taget, liksom?! Jag hade inte alls behövt vara nervös, jag blev så himla varmt välkomnad och kände direkt att jag var "en i klubben". Tack vare att Mia fattade vems löparben jag spanade in (ja, Allans ben, jag erkänner!) och drog med mig till Linnéa så har mitt liv berikats enormt mycket. Inte bara för att jag kan vila ögonen på snygga löparben... ;-)

Linnéa för mig står för löparlycka, glädje och gemenskap och framförallt; kärlek. Jag har fått mycket inspiration, många vänner och otroligt många härliga, roliga, galna upplevelser under året som gått och jag ser verkligen fram emot kommande äventyr. Min första träning med Linnéa bestod i Västerbrointervaller, "en hyllning till våren" för att citera Allan. Ikväll hyllar jag vårens ankomst med nya backintervaller, tillsammans med mina älskade söderhjältar. Och livet är just nu helt underbart :)

Premiärmilen 2.0

The shoes former known as rena
Nytt år, nya förhållanden, samma bana...

Dagen började bra; nervös och laddad på samma gång. Mötte upp Helena och Ingrid på T-banan och pratade tävlingar och nervositet. Lagom tills vi klev av vid Universitetet upptäckte jag TSM-coach Rubin och så blev det ännu mer löparsnack... Vid det här laget hade tävlingsdjävulen slagit klorna i mig och jag ville inte alls vara med längre. På väg till starten mötte vi Catti, Clarre och Anders och en hel bunt härliga Linnéalöpare. Som alltid kändes det som att komma hem, idag slog hjärtat några extra slag av att se alla Linnéaloggor i startfältet :-)
Nåja, jag och Catti drog iväg på uppvärmning för att kolla banan. Den var...inte helt optimal skulle man kunna säga. Det var rullgrus, snöslask, vattenpölar och isfläckar både här och var. Insåg att jag nog skulle få det tufft med coachens warplan, men uppvärmningen kändes bra så det fanns helt klart hopp om en bra tid. Innan starten hann jag utbyta några ord med TSM-Maria, som liksom jag hade dåliga minnen från förra årets Premiärmil. Stärkt av hennes pepp och en lycka-till-kram ställde jag mig i startfållan. Hann få ytterligare pepp av underbara Mia innan jag kröp in i min egen bubbla och inväntade startskottet.

När starten gick var det som om hjärnan var alldeles blank, jag bara tryckte igång klockan och satte fart på benen. Hade ett elände att få ordning på min Garmin, siffrorna bara flipprade på displayen så jag försökte springa på känsla... och det gick inte alls bra. Redan efter en dryg halvkilometer kände jag att benen var tunga och hela kroppen förvandlades till barbamamma, nu igen. Det var inte min dag idag, helt enkelt. Öppnade dessutom för hårt, 4:04 på första kilometern, därefter 4:14-4:19-4:22 och 4:22. Efter varvningen klappade jag igenom, kroppen ville inte, jag ville inte, ingenting var kul och jag tappade rytmen helt. Förde en mental kamp med mig själv mellan kilometer 6 och 8, vilket kanske syns på kilometertiderna; 4:42-4:25-4:40. Efter 8 km lossnade den mentala spärren lite och jag lyckades plöja genom leran på 4:26 nästkommande kilometer. Sista kilometern gick på något slags nej-nu-jävlar-får-det-vara-nog-kick och avverkades på 4:08. Stannade klockan på 44:09 men min officiella tid blev 44:13. En klar förbättring sedan FunRun i oktober alltså, men definitivt inte den tid jag ville ha... Snittpulsen 187 spm talar dock sitt tydliga språk; kroppen var inte med mig idag. Tunga, leriga ben...

Klart jag var sur när jag gick i mål, men till skillnad från förra året kände jag mig inte misslyckad. Jag tappade tävlingsfokus tidigare i veckan på grund av en krävande händelse på jobbet, psyket var inte på topp. Okej, det gick inte alls som jag ville men det är inte det jag tänker ta med mig från dagens lopp. Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån dagens förutsättningar. Jag hade fem bra kilometrar och en okej spurt.
Slutligen måste jag bara ge ett stort tack till supportrarna från sidan av löparspåret; Jumper, Ingrid, favvo-Erik och favvo-smurfen för glada, energigivande tillrop. TACK!

Mot nya utmaningar, vänner! Ska ni med? ;-)

Laddad!

Okej, om 12 timmar har starten gått. Ingen återvändo... Jag är laddad, nervös, förväntansfull och prestationsinriktad. Skorna står i hallen och väntar, kläderna ligger framme och de senaste dagarnas löpvila gör att det rycker i musklerna av rastlöshet. Hur morgondagens lopp blir har jag ingen aning om, det får dagsformen utvisa. Jag vet bara att jag är laddad och kommer att åka dit och göra det bästa jag förmår. Och jag är sjukt revanschsugen... ;-)
Premiärmilen - HERE I COME!!!

The plan...

Det närmar sig nu. I natt kom första loppdrömmen för i år; i vanlig ordning sprang jag vilse och trasslade in mig i ett buskage och missade målet totalt. Skulle jag vara nervös?! Inte då ;-)

Kroppen känns lite opålitlig för tillfället. Vet inte riktigt vad jag går för, hade ett kasst intervallpass i tisdags men ett desto bättre pass igår. Att passet i tisdags gick åt pipan kan ha berott på att jag var för dåligt kolhydratsladdad, men jag är inte helt säker. Kroppen tog bara slut, helt enkelt. Inte kul om det händer på söndag, men jag tror att det snarare blir hjärnspöken än något annat som eventuellt blir mitt fall. Jobbar nu stenhårt på att visualisera loppet och bli vän med banan. Som Pertti påminde mig om igår; "vi har ju sprungit banan med TSM hur många gånger som helst på våra långpass. Det är hemmaplan". Och det är ju sant, bort med alla hjärnspöken och in med positiva tankar; jag kan-jag vill-jag orkar!

Jag vill inte avslöja coachens plan i tider, men principen är att öppna klokt med fem km i "inte-alltför-snabbt"-tempo och därefter öka lite mellan km 6-8 och slutligen lägga på ytterligare ett kol de sista två kilometrarna. Progressiv löpning med andra ord. Jag tror på det!

Nu börjas det...

Efter att ha avslutat 2008 med rätt coola tävlingsnerver så inbillade jag mig i min enfald att tävlingssäsongen 2009 skulle bli lugn. Jag misstog mig rejält, minst sagt...
I helgen stundar Premiärmilen. Ingen stor tävling egentligen, bara ett millopp. Eller... egentligen är det inte bara ett millopp, det är min mardröm. Minnena från förra årets lopp är inte direkt positiva och dessutom är det tvåvarvsbana... Jag peppar mig med att jag var sjuk innan förra årets lopp och att det är dags att ta revansch. Big time! Icke desto mindre har det redan börjat pirra betänkligt i magen, jag tänker ofta på loppet och går igenom coachens "war-plan" i huvudet. Jag är nervös och stirrig redan nu, har ingen aning om vad kroppen kommer att gå för på söndag. Och jag frågar mig åter igen; varför utsätter jag mig för det här frivilligt? ;-)

Det ska jag fundera på under dagens intervallpass som förläggs på löpband; 2x2000-3x1000-4x500m, vad tror ni om det?! :-)

6x1000m@3.57

Dagens pass, ingen smärta, bra rytm, kroppen i harmoni... Behöver jag säga mer? Total löparlycka :-)

Lycka!

Igår testade jag kroppen lite försiktigt med att cykla och springa i trappmaskinen på gymmet. Det enda som kändes var en märklig "hetta" i korsryggen, precis där jag haft ont. Antar att det har med läkningsprocessen att göra, var lite orolig att det skulle börja göra ont men jag kände ingenting efteråt :-)

Stärkt av gårdagens träning beslöt jag mig idag för att testa att springa en sväng. Och det höll!! Kroppen var tung och otymplig, vilket kanske inte alls var så konstigt vid närmare eftertanke. Kroppen är klok, den prioriterar läkning framför dårskap som löpning. Men det var skönt, så underbart skönt, att känna att det funkar att springa och att det inte gjorde det minsta ont. Inledningen på veckan var nämligen det värsta jag har varit med om i smärtväg. Det liknade ingenting jag varit med om förut och bara tanken på att förflytta mig gjorde ont. Usch! Jag är otroligt tacksam över att kroppen snabbt svarade på behandlingen och att rörelse är den bästa medicinen för att undvika fortsatta problem. När det kändes tungt och motigt idag så tänkte jag på alla dom som inte kan springa och på hur lycklig jag är som faktiskt kan det :)
När jag var nästan hemma mötte jag för övrigt två renhållningsarbetare som precis tände varsin cigg och stoppade mig med frågan: "Har du bråttom?". Jag stannade såklart till och frågade om det var något särskilt, varpå männen log och sa "Näe, men du springer ju...". Jag log lite extra och tänkte att de inte har en aning om vad de går miste om... :-)

Det tar sig...

Inte är det bra med ryggen ännu, men det tar sig. Var på återbesök hos kotknackare och kinesolog A idag och fick agera mänsklig nåldyna. Jag var positivt inställd till akupunktur redan innan dagens behandling, men nu är jag lyrisk. Vilken skillnad! Jag kan röra mig igen, det skär inte som knivar i ryggen hela tiden och till min stora glädje ska jag nog kunna springa mot slutet av veckan. Hurra!! :-)

Ont, det gör ont...

Förbaskat vad ont det kan göra. Idag har jag lärt mig att en överrörlighet i L1-L2 i kombination med en låsning i Th12 ger en muskellåsning som gör aj, ont, f*n. Jag pratar ryggsmärtor. På ren svenska: en överrörlig, kort svank och en stel bröstrygg är en dålig kombination. Det enda positiva är att det inte är något löparrelaterat...

Var hos eminente R idag igen. Han är hårdhänt, men det var ingenting i jämförelse med vad hans kollega, kotknackare A, utsatte mig för. Om man gör ett höjdhopp och landar på en redan rejält stukad fot så tror jag att man har den känsla av smärta jag kände under uträtningen. Inte skönt alls! För tillfället har jag ännu ondare än förut, vilket tydligen är förväntat. Om R och A har rätt ska det bli bättre under kvällen, jag litar på att de vet vad de pratar om... ;-) Blev ordinerad en promenad ikväll och om ryggen känns bättre imorgon är det lätt jogging ordinerat. Det låter ju lovande, eller hur?!

Återstoden av det svenska försvaret? ;-)

Ja, mycket får man höra när man är ute på TSM-långpass...

Efter en toppenskön blixtvisit på landet omfattande löpning (intervaller och distans), bastu, vakbad och laddade batterier i största allmänhet så var det med pigga ben (och tyvärr en kinkig rygg) som jag tog röda linjen mot Stadion imorse. Redan på tunnelbanan började de bekanta ansiktena ramla in och som alltid var det en härlig, hemtrevlig känsla som vilade över Stadion. Det stora samtalsämnet innan passet var Mias och Fredrikas makalösa prestationer på Skövde 6-timmars igår. Vilka tjejer! Inspirerad av deras löparpower gav jag mig iväg tillsammans med 3:15-gruppen, 28 km stod på Sz-schemat idag.

Jag och Arne tog täten och stod för farthållningen idag. Efter lite pyssel med klockor och satelliter så visade det sig att våra Garminklockor var ganska välsynkade. När väl det "problemet" var ur vägen blev det mycket prat och dividerande, som vanligt. Vi hann avhandla både avverkade lopp och kommande utmaningar och smida lite galenskaper under rundan och samtidigt hålla koll på farten, vägen och alla fotgängare... Man är väl multifunktionell?! ;-)
Det fina vårvädret lockade ut flanörerna i Stockholm och på Djurgården hördes den ena kommentaren efter den andra när vi passerade. En av de mest minnesvärda kommentarerna kom från en man som storögt betraktade "löparbussen" som närmade sig och när vi var jämsides med honom utbrast han:
"Är det här återstoden av det svenska försvaret som är ute och tränar"? Nej, det är bara TSM, svarade vi...

Från Djurgården fortsatte vi via Tegelbacken till Kungsholmen och Norr Mälarstrand. Där fick vi möte med en annan TSM-grupp (4:30?) och det värmde i hjärtat att möta en klunga lyckliga löpare. Vilken gemenskap! Det dröjde inte inte alltför många kilometrar innan vi fick syn på en ny TSM-grupp, denna gången framför oss. Det var 3:45-gruppen som vi tog rygg på vid Karlbergs slott och passerade något senare. Riktigt mäktigt att höra ljudet av löparfötter från båda grupperna mala uppför backen... :-)
Gruppen var pigg idag, det märktes. Flera gånger fick jag och Arne bromsa alla våryra löparben som ville pinna på, riktigt härligt. Mina egna ben kändes också som nya efter toppen-R's behandling. Dessvärre tyckte min kinkiga rygg inte riktigt om löpningen, efter dryga 21 km kände jag att jag tappade hållningen och genast kändes det i ryggen. Valde att motvilligt styra mot Stadion och lämna gruppen bakom mig, men jag har lärt mig att lyssna på kroppen och släppa prestigen. Det blev inte så mycket kortare runda trots allt, jag nådde Stadion med 26 km i benen och en liten stund senare dök mina 3:15-vänner upp med avverkade 28 km. Farten hade varit otroligt jämn för både gruppen och mig, båda landade på 4:58-pace. Riktigt, riktigt nöjd med dagens insats, om jag får säga det själv ;-)

Ömma ben...

Hmmm. Var hos sjukgymnasten/idrottsmassören R igår. Han är toppenbra, men rackarns vilka vassa armbågar han hade! Han hittade minsann varendaste liten punkt som ömmade på de stackars benen. Medan jag kämpade mot impulserna att sparka iväg honom rabblade jag "det är jag som har gjort det här mot mig själv" som ett mantra i huvudet. För vem kan man skylla på annars?! ;-)
Ingenting oroväckande med benen, mer än att de var stela som attans. Och så visade det sig att det jag trott varit en överansträngd sena var en liten blödning i ena hamstringsfästet på höger insida av knät. Nåja, det kunde ha varit mycket värre. Jag får åtminstone träna, men den gode R avrådde bestämt från kvalitetsträning de närmsta dagarna och tyckte gott att jag kunde skjuta upp helgens planerade tävlingspremiär. Eftersom jag har hört att "den som lyder råd är vis" så har jag bestämt mig för att göra som han rådde mig. Dagens inplanerade 3x3K blev således en jogg hem från jobbet i 4:56-fart. Benen kändes förvånansvärt pigga trots gårdagens behandling, men nog k-ä-n-d-e-s det att musklerna blivit rejält genomarbetade. Jag ser inte helt fram emot nästkommande rond, redan på måndag är det dags för benen vs R del 2. Fast innan dess ska det avverkas lite kilometrar hade jag tänkt. Imorgon lämnar jag Stockholm för landet så på lördag blir det jaga-pappa-och-kusinen-pass. Om jag kan få till det innebär det att 3x3K-intervallerna blir av. Men det får framtiden utvisa...

Hjältekärlek och löpbandslycka

Efter en moloken helg, ett urtungt intervallpass i söndags och rätt mycket vånda var det dags att försöka ta nya tag med löpningen. Nog för att min kropp sagt ifrån förut, men det jag upplevde förra veckan var något helt nytt. Jag kände inte igen min kropp alls och det var en mycket obehaglig känsla. En analys av det hela har gett att kombinationen av en mängdvecka följt av en tuff vecka på jobbet, lite sömn och halvbra kosthållning blev för mycket för mig. Gissningsvis ligger jag träningsmässigt på gränsen för vad jag klarar av att kombinera med ett heltidsjobb som barnmorska, åtminstone just nu.

Åter till löpningen. Hade mentalt laddad för att bege mig till EIP för intervaller, men när jag vaknade och såg snömängden utanför fönstret beslöt jag mig för att krypa inomhus och springa på det förhatliga löpbandet istället. Begav mig till Högdalshallen och fick sällskap av underbara Catti. På coachens schema stod 1000-2000-1000-2000-1000 m i 4:05-fart rakt igenom samt 90-120 sek ståvila mellan intervallerna. Sagt och gjort, efter en lång och urtrist uppvärmning (jag var uttråkad till förbannelse) fick jag äntligen öka farten och se vad jag skulle gå för. Körde med 1 % motlut under intervallerna (2% under uppvärmning och nedjogg) och höll 4:04-fart (det gick inte att få 4:05). Första tusingen gick lätt, inget motstånd, ingenting och helt plötsligt skulle jag vila. Märklig känsla. Hoppade av löpbandet, pustade lite och ökade sen upp farten och hoppade på igen. Det var inte så svårt som det ser ut, fast de första stegen efter vilan kändes stolpiga och vingliga... Nåja, tvåtusingen gick lätt den med, liksom nästa tusing. Den sista tvåtusingen kände jag mig lite, lite trött de sista 300 metrarna, men absolut ingen mjölksyra, ingenting. Den sista tusingen vred jag upp farten ytterligare, till 4:00 och innan jag visste ordet av så var intervallpasset till ända. Just like that! Okej att det var på löpband, utan motvind och utan motstånd, men ändå. 4:04-fart är ändå 4:04-fart och det känns bra att orka springa det utan att bli särskilt trött. Får nog ompröva min inställning till löpband, det gick ju faktiskt att genomföra ett intervallpass även om det var tråkigt. Cattis sällskap underlättade såklart massor, men jag har svårt för det där att springa en massa kilometrar utan att komma en meter framåt...

Upprymd av löparglädje begav jag mig sen till Söder och IF Linnéas kvällsträning. På schemat där stod långa intervaller, vilket jag givetvis stod över. Istället sprang jag, underbara Mia, härliga Tone och fantastiska Catti en mysjogg och peppade de andra hjältarna. Stämningen i klubbstugan igår var i det närmaste magisk, en tät gemenskap och så mycket kärlek och vänskap som låg i luften. Att tillhöra hjälteskaran har gett mig mycket energi under året och jag är fortfarande alldeles hög på glädjen jag fick ta del av igår. Jag kanske inte är fullt tillbaka i löparspåren, men jag har hittat glädjen igen och det räcker långt!

Det finns hopp!

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken, men dagens intervallpass (på löpband dock) har ingjutit hopp i mig. Jag är inte övertränad,kroppen var "bara" trött. Lycka!
Återkommer med löpbandsrapport senare, särskilt tillägnat Bureborn.

Tillfälligt avbrott...?

Det är mycket nu. Lite väl mycket, faktiskt. Jag känner mig splittrad och ofokuserad, det är högsäsong på jobbet och det går åt mängder av energi där. Energi som jag tidigare kunnat lägga helt och fullt på träningen och bloggandet. Nu är det disharmoni i tillvaron och det känns motigt i största allmänhet. Det har varit lite energisvackor på sistone, kanske börjar tröttheten ta ut sin rätt när arbetsbelastningen ökar för varje vecka? Kanske pallar jag inte träningsmängden, trots att jag knappt har börjat öka? Eller så är det bara vårtröttheten och hormonerna som spökar igen. Jag vet inte, men jag tänker ta reda på vad som felar. Behöver samla mig och lägga fokus inåt, på mig själv, och framåt, mot nya mål. Låter bloggandet vila på obestämd framtid... Återkommer när energin och motivationen flödar och hoppas på att det är snart.
Träna väl så länge, vänner!

Underbara backar och ett avbrutet pass

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är inledningen på denna träningsvecka... Inledde med ett grymt backpass; långbacke med IF Linnéa i tisdags. Riktigt, riktigt härligt med 7x450 m motlut från Söder Mälarstrand upp på Skinnarviksberget. Den backen har liksom allt, den är lång, den är progressiv i lutningen och utsikten är fantastisk. Fast man får ju kolla på utsikten på nervägen, uppför backen har jag bara fokus på att ta mig upp ;-) Dagen till ära beslutade jag mig för att utomhusinviga mina Adizero Mana som jag bara testat inomhus på Bosön förut. Det blev kärlek vid första löpsteget även utomhus, vilka skor! Så lätta och smidiga, fast man kanske inte springer ett marathon i dom, lite för odämpade för min smak iallafall. Men för ett backpass var de perfekta!
De glada tillropen från alla Söderhjältar underlättade på vägen, och bäst av allt var kvällens coach från cykelsadeln; Erik (som har löparförbud pga skada...). Han tog cykeln och körde upp och ner för backen bredvid oss och peppade på vägen. Två kloka ord från honom fick hela passet att gå lättare; "korta steget". Sagt och gjort, med korta steg och löpning på framfoten så blev det ett kalaspass. Det blev sju jämna iterationer, snittpacen uppför varierade mellan 4:35 och 4:40 vilket jag är mycket nöjd med.

Något jag inte alls är nöjd med är dagens pass. Tanken var 8x1000m@4.00-fart med 90 sek ståvila mellan varje. Det blev det inte. Jag kom två ynka kilometrar, slet som ett djur för att hålla 5.40-fart och hade en puls på 160 i snitt. Det kändes fel i hela kroppen, tungt steg, stolpigt högerben, flåstrött, osynkat... Det enda jag kunde göra var att avbryta passet och surmulet traska hem. Jag är fortfarande sur och besviken, men inser att kroppen försöker säga något och det är lika bra att lyssna och försöka gilla läget. Nu blir det till att bryta ihop och komma igen, till helgen blir det nytt försök. Jag ska ta revansch, så det så! ;-)

Mängdrekord

Nöjd efter avslutad mängdvecka!
Februari bjöd på både mängdveckorekord och månadsrekord i antal avverkade kilometrar. Nu blev det inte några 100 miles den här veckan heller, men kanske att jag kan klara det nästa gång?

Mängdveckan del två blev en intressant vecka som i många avseenden skilde sig från första mängdveckan. Först och främst var det min egen inställning; mängdveckor är kul och inte särskilt jobbigt. Det är ganska mysigt att ligga och långpassa, åtminstone i början av veckan... ;-) Den här veckan blev det tyvärr nästan bara långpass istället för dubbla pass beroende på jobb och att livet kom emellan. Inte för att det gjorde så mycket, men det hade varit skönt att dela upp sträckorna lite. En tredje skillnad var pulsen och farten. Jag låg mellan 147 och 154 i snittpuls på samtliga pass den här veckan och en snittfart på mellan 5:03 och 5:16 min/km. Förra mängdveckan låg jag på samma snittpuls men snittfarten var 5:07-5:29 min/km, övervägande mellan 5:20 och 5:25. Vad jag minns var underlaget bättre då än nu, men jag kanske gör en efterkonstruktion? Hur som helst, vart jag vill komma är att kroppen verkar svara bra på det jag utsätter den för. Jag är mycket nöjd med detta och hoppas på att mina älskade ben fortsätter att svara bra på alla tokigheter.

Vad blev det då av februari och veckan som gick? Jo, 479 km avverkades totalt och mängdveckan landade på 146,69 K. Inte för att jag begriper hur det gick till, nästan 50 mil på en månad känns mycket men så mycket tycker jag inte att jag har sprungit... Antar att jag blivit hemmablind igen ;)
För övrigt har jag 23 km kvar till Berlin i stegtävlingen och så har jag blivit kvalat in till New York Marathon. Hoppsan... ;-)

"Snön faller...

...och vi med den..." Så sjöng iallafall Ulf Lundell. Nog föll snön oförtrutet under den första halvan av dagens långpass, men jag höll mig iallafall på benen. Jag är sjukt trött på snön vid det här laget. Dagens runda bjöd på följande varianter av snö: stora flingor, små flingor, mjuka tussar, hårda is-spikar, kornsnö och näst intill hagel. Och motvind. Jag brukar gilla de flesta väder, men det här är bara för mycket. Hela veckan har varit långpass på långpass i modd, snöfall eller snöstorm. Jag vill ha vår. NU!

100 K till Berlin...

Japp. Då återstår de sista 100 kilometrarna innan jag stegat färdigt till Berlin. Dessvärre blir jag inte först, det finns stegdårar som ligger på betydligt fler steg än jag (de som cyklar till jobbet, till exempel...). Nåja, jag kommer att vara där före många andra i vilket fall :)
Vad gäller mängdveckan så rullar den på, jag har avverkat dryga 93 km och känner mig pigg och stark. Helt makalöst vad man kan flytta gränserna, hade någon sagt åt mig att göra detta för ett år sedan hade jag nog svimmat. Springa 100 miles på en vecka? JAG?! Ånä...
För övrigt börjar det dra ihop sig till tävlingssäsong. Två Sjöar Runt går av stapeln om två veckor och det är bara en dryg månad kvar till Premiärmilen. Ska bli spännande att se vad det nya träningsupplägget medför för resultat, kanske blir det platt fall? Eller så blir det succé?! Eller något däremellan...

Träningsveckan kommer förmodligen inte att innebära några större överraskningar, det är bara att mata på med mera mängd och se hur långt det räcker. Imorgon drar jag dock söderut till Linköping och vilar benen lite. Fast en liten morgonjogg och passerande av 100K-gränsen för mängdveckan ska jag nog klara av innan dess ;-)

Mmmm

MMMMMängdvecka. Mysjogg. Maffepuls. Moddigt. Mäktigt!

So far so good, har hittills avverkat 30K och får ytterligare 12 ikväll. Tror dock inte att jag når upp till 100-milesmålet den här veckan heller, livet och arbetet kommer liksom emellan. Dock har jag inte gett upp hoppet om detta helt ännu, undrens tid är inte förbi...

För övrigt har jag avverkat steg motsvarande 370 km hittills och har precis passerat Schwerin. 175 km kvar till Berlin alltså, jag kanske hinner tillbaks till Malmö innan tävligen är slut?! ;-)

Uppdatering!

Glad, energiboostad barnmorska
Ojojoj... Jag har verkligen varit frånvarande på bloggen under veckan. Det har flera förklaringar, dels har jag haft en krånglande internet-uppkoppling och dels har jag varit hemifrån större delen av helgen...
Nåja, jag fick en förklaring till veckans tungsinne iallafall. Hormoner. PMS. Big time. Borde ha kommit ihåg att jag känner av det när jag tränar hårt, märkligt att jag alltid lyckas förtränga det... Nu vet jag att det inte var någon överträning eller nåt annat och det känns skönt. Lite irriterande att vara så påverkbar av hormoner fast det är bara att gilla läget.

Träningsveckan har blivit lite haltande på grund av all trötthet och håglöshet, men jag har fått till riktiga kanonpass trots allt. Torsdagen bjöd bara på vila och ett långt, peppande telefonsamtal med världens bäste coach. Tack!

I fredags lyckades jag få till ett grymt intervallpass helt enligt coachens direktiv. På agendan stod 2x2000m@4.10 min/km, 2x1000m@4 min/km, 2x800m@3:50 min/km samt 1x400m@"jäkligt snabbt men kontrollerat" och 400 m joggvila mellan varje intervall. Så, jag begav mig till EIP efter avslutat jobb och äntligen hade snön smält undan så att löparbanorna var i princip snöfria. Fast besluten att lyckas genomföra passet drog jag iväg och fick hålla igen lite. Första tvåtusingen landade på 4:04 i snittpace, den andra på 4:08 i snitt. Tusingarna gick på 3:56 resp 3:58 och benen kändes fortfarande pigga. Under den första åttahundrametersintervallen började dock tröttheten komma, ingen direkt mjölksyra men jag fick verkligen fokusera på att hålla farten hela vägen. Med lite pannben blev det 3:47 resp 3:51 min/km i snittfart. Slutligen då fyrhundringen. Jag var rejält trött i kroppen, men helt utan mjölksyra. Laddade och lät benen pinna på allt vad jag orkade. Och det gick undan, för första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt snabb. Jag hade flyt, jag var trött men drog inte på mig någon mjölksyra alls. Stoppade klockan på 1:26, en pace på 3:35 min/km. Så, okej då. Jag är snabb, åtminstone i 400 meter ;-)

Alternativträning...
Gårdagen bjöd på alternativträning i underbart sällskap. Långfärdsskridskor alltså... ;-)Solen sken, sällskapet var toppen, isen var helt okej och kroppen njöt av att åka skridskor igen. Snacka om energiboost!! :-)

Och tur var väl det... Energiboostad till max bytte jag sängen mot Stadion imorse och det blev ett långpass som mest kan sammanfattas med orden "modd, motlut och motvind" ;-) Idag var det tungt, riktigt tungt, att hålla farten. Tur att jag träffade vännen och Linnéaiten Anders innan, han försåg mig med ett par hembakta Runekakor och tur var väl det! Det hade inte gått annars, tack Anders!
Det var ett ganska litet gäng i 3:15-gruppen idag, men vädret till trots så var stämningen på topp! Vi sprang och pratade och jag munhöggs nog en hel del, åtminstone i början. Clarre gjorde som vanligt en enorm insats och höll både fart och kompass och jag la mig vid hans sida och hojtade "håll höger/håll vänster/möte" så det ekade... ;-) Och inte minst; vi fick agera vindskydd åt klungan. Oj, vad det slet att ligga längst fram och dra. Jag började bli kraftlös när vi kom till Årstaviken, modden och backarna sög musten ur benen på mig. Clarre försökte peppa, men jag blev bara tystare och tystare, mer och mer sur och trött. Orkade peppa på gruppen genom Liljeholmen och runt trekanten, tryckte i mig en Runekaka och kände att krafterna kom tillbaks. Det varade dock inte länge... Redan på Liljeholmsbron kom tröttheten igen och jag började på allvar fundera på att släppa gruppen och idag var jag inte ensam. Vi tappade nog ett tiotal löpare totalt, fullt förståeligt i det tunga föret. Snön föll oförtrutet och även om vinter-Stockholm var vackert så kunde jag inte riktigt njuta. På något sätt höll jag mig ändå i täten över Västerbron och in i motvinden på Norr Mälarstrand. När vi kom till Stadshuset föll jag dock bak i gruppen och släppte när vi kom till Tegelbacken. Tio meters promenad gjorde susen för benen, så lagom till rödljusen vid Kungsan var jag ikapp gruppen och la mig i täten igen. Clarre räddade dagen för mig genom att ge mig lite extra sportdryck med koffein i den sista kilometern in mot Stadion. Och då slog det mig; jag har inte druckit kaffe på två dagar! Undra på att kroppen strejkar då...
Efter 2:14:07 var hela gänget tillbaka på Stadion och jag tror att alla var toppennöjda med att ha orkat fullfölja. Vi landade på 5:06 min/km i snitt och tillryggala 26,3 K enligt min klocka. Riktigt bra! Efter en skön stretch och en varm dusch var det bara att bege sig hemåt. Eller... inte riktigt. Stadion var nämligen låst och därinne var vi kvar. Vi traskade runt, runt och hittade tillslut en öppning... Så, slutet gott, allting gott. Och nästa vecka är det mängdvecka igen, 100 miles, kan det gå?! :-)